Jag vet inte om Kim Jong-un har dykt upp igen, men i dagarna har det spekulerats i om han skulle vara allvarligt sjuk. Det spelar mindre roll. Om han skulle dö skulle bara någon ny ta över makten i den sjuka personkultens hemland, Nordkorea. De avskaffade ju till och med presidentämbetet när Kim Il-sung dog. Sedan 1998 är han landets ”evige president”.

I USA klantar Donald Trump omkring och gör saker värre under coronakrisen. Han ljuger öppet under presskonferenser på ett sätt som ett barn kan avslöja. Att landet har genomfört mer coronatester än alla andra länder tillsammans är hans senaste refräng. Det stämmer inte på långa vägar, men Trump höjer bara rösten när journalisterna protesterar och experterna trixar med sanningen för att inte råka illa ut.

Vi ser liknande saker hände hela tiden omkring oss. Vi ser det i historien. Människor är beredda att gå i döden för makten, för härskaren. Det är inte konstigt att härskaren själv tror på sin förträfflighet. Likt kejsaren utan kläder är det inte svårt att tänka sig att en person med sjukligt överdriven tro på sig själv skulle utsätta sig för något liknande, men att alla åskådare utom en till en början också tror på lögnen är egentligen rätt underligt.

Varför låter vi oss egentligen styras av en enda individ som inte alls vill någon av oss väl? Jag har fascinerats av den frågan sedan jag reste till några av de forna stalinistiska öststaterna på åttiotalet, innan bolsjevismen föll. Maktens makt. Paradoxen som ligger i att om alla bara vägrade lyda skulle ingen komma till skada. Utom möjligtvis ledaren själv.

Det är ju det som civil olydnad bygger på. Vad händer om ingen soldat kommer när kriget ska börja?

Jag reste runt i norra Tyskland med mina barn när de var i tonåren för att vaccinera dem mot ondskan. Besökte koncentrationsläger och fält där stora slag stått. Uppblandat med tivolin och museer, lite kul ska man ju ha också. När vi besökte en gammal gränsövergång mellan Öst- och Västtyskland råkade vi träffa en man som varit vakt vid övergången. Från östsidan. Ingen hade en tanke på att hindra någon från att ”fly” från Västtyskland in i förtrycket i öst.

Han berättade om hur de gick i grupper om tre där alla hade till uppgift att skjuta varandra om någon av dem försökte sticka sin väg. Om de utsvultna hundarna som var tränade att slita människor i stycken som de skulle släppa på den som försökte fly. Ingen hindrade soldaterna från att göra en överenskommelse och bara gå sin väg. Västtyskland låg bara några meter bort. Men ett helt land höll sig självt i ett järngrepp. Hundratusentals människor fungerade frivilligt som tjallare i sin vardag för säkerhetstjänsten Stasi.

Det vore en sak om de där starka männen gjorde så att det blev bättre för deras undersåtar, men utan undantag är det ju tvärtom. Inte ens i efterhand vill folk se att deras helgon var praktarslen som klantade bort precis allt. Hitler. Karl XII. Det kommer att gå så också för Trump. Men lika säkert är att hans fans kommer att se honom som martyr eller missförstått geni eller nåt annat och förklara bort hans misstag och fortsätta att bära hans auktoritära personlighet inom sig som ett krympande självhat. Men konstigt nog vill inte alla människor sig själv väl ens. Och vi andra låter dem hållas.