Sakta börjar länderna i Europa öppna upp efter paniknedstängningarna under mars. Med bland annat hänvisning till hur Sverige gjort öppnas nu skolor i allt fler länder. Utegångsförbud hävs, affären öppnas, mötesförbud lättas på. Små, små steg mot mer öppna och demokratiska samhällen. 

Vi är dock bara i början av resan tillbaka och risken för bakslag är stor. Först och främst förstås att smittspridningen riskerar att blossa upp igen, inte minst i länder som gjort en total nedstängning och därför i värsta fall bara har några få procent immuna. Men risken är också uppenbar att vi inte kommer se en full återhämtning när det gäller demokrati och öppenhet. Makthavare som tillskansat sig mer makt och kontroll vill sällan själva släppa den. Därför behöver vi alla ligga på för att vi inte bara ska komma delvis tillbaka utan även fördjupa demokratin och montera ner kontrollsamhället. 

Samtidigt går det inte att bortse från nedstängningarnas positiva effekter. Utsläppen och förbrukningen av jordens begränsade resurser har sjunkit radikalt. Inte till de nivåer som krävs, men troligen mer än någonsin tidigare. När vi nu på grund av smittspridningen inte kan öppna alla kranar samtidigt utan tar lite i taget bör vi därför ta chansen att försöka öppna upp hållbart. 

Öppna upp resandet med tåg, men inte flyg. Strypa alla bidrag till flyget och den övriga fossilindustrin och dela ut det direkt till invånarna och upprustning av järnvägen istället. Öppna upp kulturen, sportevent, restauranger, verkstäder, små hållbara butiker  och andra mötesplatser men låt konsumtionsladorna förbli tomma. Ge alla företag och anställda där deltidspermittering skett möjlighet att permanenta den arbetsdelningen genom ändrad lagstiftning och en basinkomst istället för mer pengar till ohållbara företag. Ge alla som nu kunnat jobba hemifrån, som lärt sig och vant sig vid videomöten, möjlighet att fortsätta med det så arbetsresorna kan fortsätta hållas nere. Och styr de resor som ändå sker i städerna till kollektivtrafiken genom att höja bensinpriserna och trängselavgifterna eller införa sådana där de inte finns. Och inte minst, stäng ner djurindustrin, så vi både minskar belastningen på planeten och risken för nya pandemier, och satsa där det brast eller nästan brast, på äldreomsorgen och marginalerna i sjukvården. 

Det är nu vi har chansen att låta det ohållbara som pausats stanna av för gott. Det är nu vi har en unik chans att rädda den här planeten, det är nu vi kan låta samhället, hjulen, utsläppen, resursuttagen och konsumtionen bromsa in på en hållbar nivå.  

Att göra detta i en oljedopad värld utan att hamna i en osmaklig sörja av social ingenjörskonst med politisk styrning av folks liv är förstås en utmaning. Fällorna är många, inte minst i en tid då de auktoritära är på frammarsch. Men när vi ändå behöver öppna upp samhället sakta, dörr för dörr, bör vi fråga oss vilka dörrar som leder till hållbara stigar. Hur ska vi hitta till ett såväl öppet, frihetligt och demokratiskt som solidariskt och hållbart samhälle? För en sak vet vi säkert, går vi ut genom samma dörr som vi kom in genom så kommer det inte dröja länge innan nästa bakslag förlamar samhället, i form av en ny pandemi eller miljökatastrof. 

Dom som säger att vi måste få hjulen att rulla igen behöver inse att innan vi släpper på bromsen behöver vi styra bort från avgrunden framför oss och sedan i maklig takt rulla vidare.