Här hittar du förra avsnittet, och här kan du läsa från början.

När Ida slog upp ögonen satt hon i bilen i en skog som en gång hade varit väg 57. Och på väg 57 hade det varit en poliskontroll och vad de än ville kontrollera skulle de vilja se körkortet. Som inte fanns. Så därför var de här och framför allt nu.

Harriet sov i hennes knä. Ida strök henne över håret och tänkte att hon gott kunde få sova, hon hade haft en rörig dag. Ante låg framstupa med kinden mot instrumentbrädan. Hon undrade om han hade hunnit tänka på vad de skulle göra härnäst. Nej, han hade ju bara hävt sig bakåt efter Harriet och dragit fram Timebanditen och fått iväg dem. Men skulle de återvända till samma tid, samma plats, samma kanal? Med trafikpolisen som knackade på fönstret.

Hon sträckte ut handen för att försöka väcka honom men ändrade sig. Uppvaknandet efter en tidsresa var som att vara ett pussel som bit för bit såg sig själv läggas. Inget man ville forcera, tänk om det fattades bitar när man väl slog upp ögonen. Minnen eller delar av personligheten. Nej, han fick vakna när han vaknade.

Det var inte helt mörkt i skogen och det var något med ljuset, som om det kom från en enorm neonskylt långt borta. Ett vitt skimmer syntes mellan träden. Xpan 7? Ja, det måste det vara. Där Björnlunda hade legat låg nu Xpan 7. Hon ville gå närmare och se hur det såg ut, men inte så långt från bilen. Hon behövde kissa också. Snabbt, men framdörren satt fast – bilen var fastkilad mellan två träd. Hon lösgjorde sig från Harriet, klättrade bakåt och öppnade bakdörrarna, gick en bit från bilen, drog ner byxorna och kissade i de våta löven.

Det regnade. Hon drog upp kapuschongen och letade fram stormköket, vattendunken, kåsan, rödspriten och påsen med kokkaffe. Tändstickor hade hon i fickan, fortfarande torra. Om det hade funnits en gran i närheten hade hon satt sig under den och gjort kaffe, nu fick hon skynda sig för att det inte skulle regna för mycket i rödspriten. Men det gick bra.

Med händerna runt kåsan gick hon runt bilen och tittade. Pinnar och löv och regn. Inga fåglar, inga andra djur heller som hon kunde se. Men det där skenet. Det låg en kupol någonstans där borta. Kanske tvåhundra meter bort. Xpan 7, alltså. Samma höjd som ett fyravåningshus kanske, med en upphöjning i mitten. Kanske var det därifrån de skickade upp satelliterna. Hon undrade om hon någonsin skulle komma in och se hur det såg ut.

– Hallå? sa en djup altröst på andra sidan bilen.

Kvinnan som kom klivande mellan träden såg vänlig och nyfiken ut. Kort, knubbig, lite frusen i en regnvåt kavaj.
– Hej, ursäkta om jag stör. Camilla Cho heter jag. Ledamot i styrelsen, jag representerar Xpan 7.
– Hej hej, nej, du stör inte. Ida Holm, redaktör, sa Ida, för något borde hon väl säga.
– Eeh … är ni diskrona? Alltså, kommer ni från en annan tid?

Om Camilla visste tillräckligt mycket för att ställa frågan såg Ida ingen mening att förneka det, så ja, de var diskrona. Ja, de hade en tidsmaskin. Ja, hon kände igen personen på bilden som Camilla med en gest kallade fram ur sin handled. Han hette Ante Yang och satt i bilen. Skulle hon verkligen säga allt det här? Jamen, vad skulle hon annars göra?

Camilla förklarade att styrelsen var intresserad av den anakrona tekniken och att hon ville att de skulle följa med henne. Inte till Xpan 7 till att börja med utan till en lokal i anslutning till staden. Hon pekade mot något som liknade en bunker.

– Vi får nog vänta tills de vaknar där inne, sa Ida.

– Åh, vi bär in dem. Styrelsen är samlad, vi skulle precis ha styrelsemöte, och där finns några starka armar. Vi behöver ställa en del frågor till Ante Yang så fort som möjligt, förstår du. Vet du, jag tror det blir bättre än att vänta tills vi kan kalla på Harmonibrigaderna. För den lilla flickans skull om inte annat.

Tur i oturen eller något, tänkte Ida. Hon började plocka ihop stormköket och fundera på vad de borde ha med sig ner. Allt som var viktigt att ha kvar, antog hon. Det fanns ingenting som sa att de skulle komma tillbaka till bilen.

I framsätet gled Ante långsamt in i sitt medvetande. Kinden mot instrumentbrädan och en framåtlutad ställning som han gärna hade gjort något åt. Ett band över bröstkorgen. Röster utanför bilen som han satt i. Han kände igen båda.

Den ena var Ida. Men vem pratade hon med? Ute i skogen utanför Xpan 7? Det var inte Harriet, det här var ett vuxet samtal och det borde inte vara någon här. Det kunde vara en briggis eller en terrorist, kanske.

Nej, han kände igen rösten. Camilla Cho. Xpan 7 var en småstad och de man inte kände var i alla fall bekantas bekanta – Camilla var en granne från Antes och Freddys gamla hemkvarter som tydligen hade blivit höjdare i Himmelska friden. Okej, men vad gjorde hon här?

Han lyssnade vidare. När han hörde vad Ida sa blev han först alldeles kall. Allt han inte ville att någon i styrelsen skulle veta. Men så förstod han att de redan hade vetat att Timebanditen var där. Med hjälp av den där mystiska enheten i Xpan 7. De skulle inte kunna fly, de var fast och det fanns inget annat Ida kunde göra.

Så kom det några andra. De måste komma från nödutgången i andra änden av infrastationen. Himmelska friden hade en lokal där för möten med ledamöter från olika Xpan-städer, så de skulle slippa checka in allihop i staden. Det fanns en nödutgång därifrån och den borde ligga ungefär här. Om de fick veta att Timebanditen var strax utanför, ja, så klart. Då kom de.

Ante lät sig krånglas ut ur bilen och nerför trappan utan att visa tecken på att ha vaknat. Det var bättre att hinna höra så mycket som möjligt innan de började ställa frågor. Han gjorde sig tung och mjuk som en tygdocka fylld med risgryn. Han tappade något ur fickan och kunde inte hämta det. Plånboken? Tio steg från bilen, tänkte han. Där skulle han leta sen. Om de kom tillbaka.

Så kom de ner i något slags rum som måste vara stort och ljust och lade honom vid en vägg, på en matta. Han låg på sidan med håret som en gardin framför ansiktet, så han kunde kisa genom ögonfransarna utan att avslöja att han var vaken.

I soffan framför honom satt Ida och Camilla och pratade. Hela tiden var han orolig för att Ida skulle börja prata om vad som hade hänt med Stella. Men det gjorde hon inte, de pratade om barnbarn och om hur tidsresor kändes. Sen kom någon med tunga steg och ställde sig bredvid soffan och sa:

– Det är definitivt Ante Yang. Vad gör vi med honom? Det börjar bli sent. Jag skulle vilja att det genomfördes förhör omedelbart, men vad säger Hassan?

– Inte i kväll, Harmonibrigaderna är upptagna. Det är bättre att vi talar med honom själva.

– Nej, vi behöver deras resurser. Han kanske ser snäll ut när han sover, men du får tänka på att han är en efterlyst brottsling.

– Vi vet inte vad han är, och det är inte precis något banditgäng han har kommit hit med.

– De två diskrona? Det vet vi inget om. Din naivitet sätter hela Xpan-systemet på spel, CC!

– Nej, Angus, det är din misstänksamhet som sätter allt på spel. Jag föreslår att vi behandlar dem som gäster och väntar tills i morgon med att ställa frågor. Vi installerar dem i gästhuset över natten. I morgon bitti kan vi spela upp deras samtal och bedöma deras avsikter. Konfrontation i det här läget är bara en omväg. Sebastian sa …

– Sebastian, Sebastian, ja, han är bra på digital medvetandesimulering, men det här handlar om …

Om vem som ska få bestämma, tänkte Ante. Vem Angus nu än var ville han bestämma och få kredd och resten brydde han sig knappast om. En tredje person anslöt sig, en gammal och spröd röst som Angus tydligen inte ville säga emot. Camillas linje vann. De skulle vara gäster i Xpan 7 en tid. Ante tänkte sova räv tills de var där.

Här fortsätter Xpan-projektet.