Våren 1920 svepte den sista vågen av spanska sjukan över Sverige. Efter den hade runt 40 000 av sex miljoner invånare i Sverige dött i pandemin. Spanska sjukan hade då drabbat hela världen under åren 1918–1920. De flesta som dog var, till skillnad mot vid andra influensaepidemier, unga vuxna som inte var sjuka innan. Mellan 50 och 100 miljoner människor, eller 3–6 procent av världens befolkning, uppskattas ha dött. De flesta av dem dog 6–11 dagar efter de blev sjuka. 

Men spanska sjukan förde inte bara ont med sig, den ledde i Europa till en medvetenhet om att alla behöver skyddas mot smittsamma sjukdomar. Ett samhälle och dess skydd mot en pandemi är inte starkare än dess svagaste länk. Lämnar vi de fattiga utanför så drabbas alla. Som följd av det fick vi i större delen av Europa så småningom socialförsäkringar och allmän sjukvård. 

100 år senare har vi drabbats av en ny pandemi och återigen ser vi att ett samhälle och dess skydd inte är starkare än dess svagaste länk. Länge trodde vi att den länken i Sverige var vårdens kapacitet och specifikt då intensivvårdsplatser och skyddsutrustning. Det utifrån de extrema bantningar som skett på dessa områden under de senaste årtiondena. Men genom heroiska insatser inom vården och genom att vi (än så länge) lyckats hålla nere den omtalade kurvan har de länkarna än så länge hållit.  

Istället är det skyddet av de äldre som brustit. De åtgärder som hela tiden lyfts som lika viktiga som att hålla ner kurvan, men som aldrig riktigt sågs som den svaga länken den visat sig vara. Det vi oroade oss över var istället några trånga liftköer och uteserveringar. Det var dom vi trodde riskerade få allt att brista. Men det var inte det vi såg ute på gatorna som var problemet, det var det som vi inte såg. Den verklighet vi så länge blundat för. De utsatta i gig-ekonomin och en omsorg beroende av prekariatet. Det var där som länken brast. 

En ska förstås vara ytterst försiktig med att så här tidigt dra för stora slutsatser om varför smittan kommit in bland de äldre. Med största sannolikhet beror det på en kombination av saker. Men att det delvis handlar om arbetssituationen på äldreboenden och i hemtjänsten är inte ett speciellt djärvt antagande. Vi har byggt upp en verksamhet där våra äldsta och i många fall svagaste är helt beroende av timvikarier utan fasta och säkra inkomster. Vikarier som inte har någon hjälp av att karensdagen togs bort, utan som blir av med hela sin inkomst om de inte kan jobba när äldreomsorgen ringer. Vikarier som hoppar mellan olika jobb och avdelningar och därför aldrig får möjlighet att lära sig rutiner ordentligt men blir effektiva spridare av virus. Vikarier som ständigt löser av varandra så att varje boende träffar nya hela tiden. Personal som har så dåligt betalt att det alltid är brist på personal. Personal som tas in på kort varsel utan utbildning och utan tid att hinna få ordentlig och grundläggande utbildning för jobbet, till exempel i smittspridning. En organisation som är så slimmad att det inte finns marginaler för att någon ska vara hemma bara för att den är sjuk, än mindre bara har ett milt symptom. Och så vidare. 

Att allt detta ger sämsta möjliga förutsättningar för att skydda de äldre mot en pandemi kan ses som självklart. Men ändå har vi på något sätt blundat för det till den milda grad att vi såg de där skidåkarna och kroggästerna som ett större hot. 

Att skydda de äldsta med omsorgsbehov från ett aggressivt och svårberäkneligt virus kommer aldrig vara en lätt uppgift. Men precis som våra förfäder lärde sig av spanska sjukan att alla behöver socialförsäkringar och tillgång till sjukvård bör lärdomen från corona vara att alla behöver en ekonomisk trygghet. Och att de som jobbar med liv och död behöver ha villkor så de kan jobba och avstå från att jobba på ett sätt som minimerar risken för smitta. 

Vi behöver ersätta en arbetslinje och slimmade organisationer som bygger på sjuknärvaro med en basinkomst som ger ekonomisk trygghet till alla. Vi behöver trycka bort gig-ekonomin från omsorgen och vården och ersätta den med fasta anställningar, bra betalt, utbildad personal och resurser att organisera verksamheten så att smitta kan hållas borta. Vi behöver helt enkelt en betydligt starkare solidaritet med såväl dem som håller uppe äldreomsorgen som dem som är beroende av den. 100 år efter spanska sjukan har vi fortfarande mycket att lära.