Stella har försökt tvinga till sig tidsmaskinen genom att ta Harriet som gisslan. Det slutade med att hon försvann till en sommardag 1978 – utan tidsmaskin. Ida, Juha och Ante ska försöka sopa ihop sina planer och Juha ska åka hem och jobba. Läs fortsättningen!
Här hittar du förra avsnittet, och här kan du läsa från början.
Pendeltågets dörrar stängdes, Juha kastade en slängkyss till Ante och så gick tåget.
– Vad gjorde han? sa Ante och upprepade Juhas gest med fingrarna.
– En slängkyss. Han pussade sina fingrar och kastade pussen till dig.
– Åh!
Intressant, tänkte Ida. Han hade vuxit upp på en plats som de flesta aldrig lämnade. Man åkte inte iväg på en resa och kom tillbaka sen. Man kastade inte slängkyssar.
Harriet hade somnat i bilen och Juha hade gärna velat slippa lämna av henne i Rågsved. Han skulle ändå komma hem sent, sa han, och han hade en arbetsdag att ta igen. Så Ida väckte henne inte. Ante satt kvar med henne medan Ida handlade på Coop, och så körde de tillbaka. De pratade inte om hur de skulle göra med resan till Xpan 7. Det var som om luften hade gått ur hela idén med att planera – det kom ändå alltid någon liten oanad skärva av verkligheten och vände upp-och-ner på alltihop.
– Vad tror du hon har för sig 1978? sa Ida.
– Stella? Ingen aning. Aldrig varit där.
Det förvånade henne, Timebanditen hade ju ett nätaggregat från -78. Men det kom från en el-secondhand på 1980-talet, sa Ante, med berg av gamla apparater och kablar, bakelittelefoner, skumma sollampor, man kunde hitta vad som helst. Ida trodde att hon kände till den, hade den inte legat på Södermannagatan? Men Stella. Vad hade hänt henne?
Strax före Björnlunda såg hon något mellan regnvattenströmmarna på rutan och vindrutetorkarna som gick fram och tillbaka. En neongul väst. En trafikpolis. En kontroll skulle kunna vara förödande, inte bara för att Harriet låg och sov i lastutrymmet under körning utan framför allt för att Ida saknade körkort.
– Shit. Det är en poliskontroll, sa hon.
– Vi har väl inte gjort något?
– Nej, inte du. Men jag har inget körkort. Man måste ha det för att bevisa att man kan köra.
– Det ser de väl att du kan, sa han.
Jo, det kunde hon. Inte fantastiskt men passabelt. Enda anledningen till att hon inte hade körkort var att läraren hon hade kört upp för i tidernas gryning hade fått för sig att lägga sin ena hand på hennes ben när de väntade på grönt ljus. Hon hade känt något varmt i knät och undrat vad det var. Sen hade hon släppt trafikljuset med blicken och kikat neråt. Och där låg hans hand. Det blev stopp i huvudet på henne. Hon bara klev ur bilen och gick sin väg. Det blev grönt och han fick ta ratten och köra vidare.
Sen hade det inte blivit av att köra upp igen. Hon hade kört ändå när det hade behövts. Oftare nu när hon bodde i bilen, förstås. Det borde hon ha tänkt på. Framför allt borde hon inte ha kört omkring med Harriet. Ellis skulle få böter eftersom bilen var hans. Och framför allt skulle de väl ta bilen och sen skulle de stå här vid vägen utan att kunna ta sig någonstans. Med Harriet. I regnet.
– De kommer att ta bilen, sa hon.
– Ta det lugnt, stanna, sa Ante.
Hon saktade in och stannade, Ante knäppte av säkerhetsbältet, klättrade över i bagageutrymmet och hämtade Harriet, som sov i sovsäcken med Timebanditen i famnen. Hon gnydde och fäktade lite, men tystnade när han satte henne i Idas knä. Polisen var nästan framme vid bilen.
– Håll hårt i dörrhandtaget och så lägg fingret på plattan. Det här kan funka, sa Ante.
Han log lugnande mot de bistra blå ögonen i fönstret medan han satte igång Timebanditen. Melodin började spela, det lyste svagt inifrån maskinen. Polisen knackade på rutan, Harriet vred sig i Idas famn och öppnade ett öga på glänt.
– Vad är det? Vad ska hon göra?
– Inget. Vänta, sa Ante.
Han tog tag i deras pekfingrar, i tur och ordning, och satte dem mot transferplattan i Timebanditen. Ida ville säga stopp och tänka efter, men det fanns ingen tid. Det började surra i fingret, i kroppen, i universum, och sen blev det svart.
Trafikpolisen Miranda stod nerböjd och tittade in genom en bilruta som från den ena sekunden till den andra hade slutat finnas till. Hela den röda skåpbilen var borta. Hon rätade på ryggen och tittade på sin kollega som satt i polisbilen och stirrade. De bestämde sig för att ta en fikapaus och försöka reda ut vad som hade hänt och hur de skulle rapportera det. Om det nu verkligen hade hänt.
Mellan två aspar i en lövskog som böjde sig för vinden trehundra år senare hade skåpbilen materialiserats. Vägen var borta, men en arkeologisk utgrävning hade kunnat avslöja asfaltsklumpar i jorden, om en sådan hade varit aktuell. Trehundra meter bort höjde sig en skimrande kupol vid namn Xpan 7 ur marken. Mycket närmare än så fanns en öppen dörr som ledde in i något som liknade en bunker. Det var nödutgången från Himmelska fridens nordiska sektionsstyrelses möteslokal, och där stod ledamoten Camilla Cho och höll upp dörren med foten medan hon pratade med forskningsledare Sebastian Emmer. Inte i telefon utan via deras id-armband.
– Du hade rätt. Det står en bil här och det sitter tre personer med en … grej … och sover i den. Jag antar att det är tidsmaskinen.
– Spännande, men varför larmar du inte istället?
– För att en av dem är ett litet barn. Jag vet inte om Harmonibrigaderna skulle hantera det så bra. En liten flicka på sex år eller så. Eller sju, kanske.
Nej, det ingen bra idé att larma centralt, det hade hon rätt i. Det skulle komma styrkor som inte hade och inte skulle ha en aning om att det fanns någon anakron teknik, och man kunde bara hålla tummarna för en human behandling av barnet.
Men Sebastian kunde inte komma nu. Han höll på att göra sig i ordning för en familjemiddag, avskedsmiddag för hans föräldrar som skulle skickas ut i en vip-sensat morgonen därpå. En trevlig sensat med magnetiska brädspel i taket för tyngdlösa spelaftnar och bekväma kojer med inbyggda hygienfunktioner. De skulle ses på virtun varje dag, men de skulle aldrig mer äta middag vid samma bord. Eller ge varandra en fysisk kram.
– Jag är ledsen, jag kan inte komma över. Men det låter inte som om de var farliga och vi måste vara försiktiga när den här anakrona tekniken är inblandad. Kan ni inte ta hand om det i styrelsen? Jag måste gå nu! sa Sebastian.
Camilla sa ingenting. Hon måste gå ner nu, hon hade hört de andra komma och dörren stängas. Det här var en helt galen situation, men det var som det var. Hon skyndade nerför trappan och blippade upp dörren till mötesrummet.
– Förlåt att jag är sen, sa hon.
Ordföranden tittade på henne, förbryllat och irriterat.
– Valet är första punkten. Du är föredragande, sa han.
– Jag föreslår att punkten bordläggs, sa Camilla.
– Sätt dig ner och förklara.
Camilla stod kvar i dörröppningen.
– Där uppe, tjugo meter utanför nödutgången, står en bil fastklämd mellan två träd. I bilen sitter tre diskrona som verkar vara medvetslösa. En av dem är ett litet barn. De har med sig en … sak, som jag har anledning att tro innehåller anakron teknik. Harmonibrigaderna är inte tillgängliga och Sebastian Emmer föreslår att vi tar hand om situationen, sa hon.
– Beviljas, sa ordföranden.
