En av de stora tänkarna i vår tid gick bort i förra veckan, sociologen Zygmunt Bauman. Han var född i Polen men flyttade till England och Leeds där han blev professor på universitetet. Han blev 91 år gammal. Hans absolut viktigaste bok, som blev mycket uppmärksammad, var den som handlade hur Förintelsen kunde bli möjlig, nämligen Auschwitz och det moderna samhället.

I boken redogör Bauman för de samhälleliga mekanismer som låg bakom den stora tragedin. Han beskriver också moderniteten som en nödvändighet för att kunna genomföra ett folkmord i den skala som skedde. Det krävdes en genomarbetad och utbredd administrativ apparat, och en tillräcklig teknisk utvecklingsnivå för att ha utrustning för att genomföra det. Men hur kunde människor gå med på det hela?

I boken skriver Bauman bland annat om Stanley Milgrams lydnadsexperiment från 1960-talet. Experimentet handlar om att få gemene person att begå omoraliska handlingar för att en auktoritet ber dem göra det. I det berömda experimentet bad en psykolog deltagarna att ge elstötar till den som låtsades vara försöksperson. Syftet sades vara att förstärka personens inlärningsförmåga eller liknande. Elstötens kraft höjdes av psykologen successivt under experimentets gång till ”mycket farligt” och frågan var hur länge de skulle tänka sig att fortsätta ge stötarna.

I stora drag kan man säga att en tredjedel av de tillfrågade vägrade att vara med från början, en tredjedel fortsatte testet till en viss nivå och slutade sedan. En tredjedel av deltagarna fortsatte lyda psykologen och ge stötarna trots att de såg hur det drabbade den som utsattes.

Bauman drar bland annat en slutsats av experimentet som för mig är typiskt baumansk: vi ska inte förfära oss inför det faktum att människor underkastar sig auktoriteter och begår hemska handlingar. Han vänder på det hela och uppmärksammar dem som inte gick med på det från början. En tredjedel vägrade faktiskt att vara med överhuvudtaget.

När jag började komma tillrätta i Sverige kom jag in i en livskris. För mig hade det alltid varit klart att jag skulle läsa på Chalmers så fort jag blev klar med komvux och de språkrelaterade kraven. Jag hade gått teknisk linje på gymnasiet i Iran och hade börjat läsa elektroteknik på högskolan innan jag flydde.

Efter ett år på Chalmers kände jag att jag hade förändrats som person. Tiden som illegal på väg till Sverige och den hårda tiden i början här, med ensamheten, språklösheten, vilsenhet utan någon kompass och något nätverk, hade gjort mig till en annan person. Jag hoppade av utbildningen och började söka till något annat.

När jag började läsa sociologi kändes det som om jag hade hittat hem. Jag kände att jag skaffade mig verktyg för att orientera mig i det nya. Baumans bok är en av dem som har gjort ett stort avtryck i mitt liv. Som när han skriver om Förintelsen på sitt säregna vis: det mest fruktansvärda lärdomen av Förintelsen var inte att det hände, utan att vi skulle kunna vara med och göra det igen.