”Är svensken människa?” Det frågade sig historikerna Lars Trägårdh och Henrik Berggren redan för snart 20 år sedan i en bok som snabbt blev ett standardverk när det gällde att förstå det unikt svenska. För trots att vi har en stark stat och många detaljregler uppifrån så visade Trägårdh och Berggren att det viktiga sambandet tvärtom är ett helt annat. 

Svensken är både unikt individualistisk och frihetsälskande och unikt tillitsfull gentemot staten. Statsindividualism kallade de det, det paradoxala förhållandet att vi vill ha en stark stat just för att vi ska kunna vara oberoende av varandra. 

Just nu ser vi vad statsindividualismen betyder i skarpt läge. Medan de flesta andra länder inför mer eller mindre repressiva undantagstillstånd och utegångsförbud, och i det yttersta fallet, som med Ungern, rakt av avskaffar demokratin, så säger Stefan Löfven att man inte kan lagstifta om allt: ”Nu handlar det om folkvett”. Givet att vi också är ett land som nyligen förbjöd vattenpipor på uteserveringar är det i lika delar förbluffande och imponerande. 

Det handlar egentligen inte så mycket om olika syn på virusbekämpningen. Folkhälsomyndigheterna i andra länder har själva sagt att de ländernas hårda beslut, som stängda skolor eller stängda gränser, inte grundade sig i expertbedömningar kring smittspridning utan enbart var politiska. Politikerna ville markera allvaret och visa sig handlingskraftiga. I Sverige står politikerna i stället tillbaka och låter statstjänstemän i stickad tröja tala på torr byråkratsvenska om vad de i olika lägen ”rekommenderar”. 

Än så länge verkar det ha haft ungefär samma effekt som andra länders tvångsnedstängningar. Trots enstaka exempel i medierna på ansvarslösa skidåkare och gymmande pensionärer så visar mobildata att människor i stort sett övergivit centrala Stockholm. Alla som kan jobbar hemifrån, med eller utan treåringar kring fötterna som skickats hem från förskolan med minimal snuva, skolorna är öppna, knattefotbollsträningen kör på men gymmen ekar tomma. 

Jämför detta med ett Italien där upploppsstämningen mot regeringen nu ökar dag för dag efter flera veckors utegångsförbud, och där barn hittills inte ens fått gå ut och leka. 

Det kommer ta flera veckor till innan vi vet mer om hur den svenska modellen fungerar mot smittspridningen, men än så länge tycks våra kurvor ungefärligen följa motsvarande andra länders där man satsat på hårdare regler. Om vi klarar oss ungefär lika bra som de andra kommer vi ha gjort det med betydligt mindre plåga för befolkningen. 

Att så många ropat efter hårdare tag även här beror dock sannolikt inte bara på olika syn på viruset. För frihet under ansvar är svårt även till vardags, när insatserna är så höga som nu tycker vissa att det är outhärdligt, oavsett smittspridningsresultat. Folkvettet kommer inte vara jämlikt fördelat, vissa kommer agera fel. För smittan räcker det om nästan alla gör rätt, men den osäkerheten är svår att leva med. Än värre förstås när den kombineras med insikten att många kommer att dö i det här, vad vi än gör.