Det började i Durban, Sydafrikas tredje största stad, hösten 2012. Fler och fler hade tappat förtroende för klimatförhandlingarna. Den stora floppen i Köpenhamn några år tidigare följdes av en utdragen process för att se om spillrorna av det så kallade Köpenhamnsackordet kunde bli ett avtal. Men när förtroendet för processen var dött, var det lika bra att börja på ny kula, resonerade Sydafrika. Och där föddes det som kom att kallas Durban Action Plan. Ett nytt förhandlingsmandat som skulle leda fram till ett globalt avtal och klubbas i Paris 2015.

Få med sig alla länder

Den som följt FNs klimattoppmöten under lång tid vet att detta inte är något ovanligt, utan snarare en del av processen. När man fastnar börjar man om på nytt för att visa att den politiska viljan finns – fast det var brist på politisk vilja som gjorde att det kärvade från första början. Men denna gång var något annorlunda. Ett år efter Durbanmötet började nämligen en av de största diplomatiska insatserna på många år. Det var Frankrike som klev in på banan. För att Parismötet inte skulle bli ett nytt Köpenhamn sjösatte man en process för att få med sig alla länder i världen, redan två år innan mötet skulle hållas.
Klimatambassadörer utsågs och skickades ut i världen. När Parismötet satte igång hade de besökt över 160 länder, för att få med sig så många som möjligt och skapa förtroende. Mötet gick som planerat, och med FN-mått mätt är det en succé. Börsen reagerade direkt. Fossilbolag föll och förnybara ökade. En stark signal hade uppenbart skickats till världen.
Mycket återstår – detaljer ska förhandlas, avtalet ratificeras (implementeras i den nationella lagstiftningen). Men det finns skäl till optimism. Dagen efter att avtalet skrivs på i New York den 22 april i år ska USA ratificera, och klimatenheten på franska UD kommer att fortsätta året ut för att få med sig fler.
Det går knappast att ifrågasätta Frankrikes ledarskap och diplomati inför, under och efter Parismötet. Men de flesta är samtidigt överens om att Parisavtalet bara är ett golv att stå på, och att de viktigaste besluten för den gröna omställningen kommer att tas i enskilda länder och regioner. Så hur ser det ut i Frankrike?

Svagt klimatarbete

Det beror förstås på vem man frågar. Men i jämförelse med liknande länder ter sig Frankrikes klimatarbete svagt, både när det gäller resultat och mål. Utsläppen har minskat med 10 procent jämfört med 1990, ett resultat som är betydligt sämre än Tyskland och Storbritannien och inte i närheten av Sveriges minskning på nästan 25 procent. Ännu blekare ter sig klimatmålen. Till 2030 ska man minska utsläppen med 40 procent, vilket är det lägsta målet som är förenligt med EUs gemensamma målsättning, och till 2050 nöjer man sig med en minskning med 75 procent. Jämför detta med det blocköverskridande svenska målet att ha nollutsläpp redan 2045!
”Frankrike var först med den så kallade bonus-malus-skatten, som lägger en avgift på klimatskadliga bilar och ger en bonus till mer smarta fordon.”
Frankrike tycks ha problem med lobbyism. Julien Bueb är senior utredare med fokus på global ekonomi och utveckling på den franska tankesmedjan CAPS (Centre for Analysis, Planning and Strategy), som är ett organ inom det franska regeringskansliet. Han skräder inte orden:
– Den franska klimatpolitiken är helt otillräcklig. Vi är ett land med goda förutsättningar att ställa om och vi har redan jämförelsevis låga utsläpp. Men billobbyn är stark och politikerna orkar inte stå emot, säger han.
Han efterfrågar en hög koldioxidskatt för att möta utsläppen från framför allt transporter.

Spännande projekt

Just transporter är en stor utmaning. Medan de flesta andra sektorer i Frankrike lyckats minska sina utsläpp har ökningen av biltrafik och tung trafik istället lett till ökade utsläpp. Politiska försök har gjorts att hantera situationen. För några år sedan presenterades förslag på en ny koldioxidskatt. Efter att ha bollats mellan parlament och senat lades den fram till lagrådet. Men på vägen hade lagförslaget, delvis på grund av lobbyism, blivit så fullt av undantag och kryphål att domstolen inte kunde acceptera lagen. Den ansågs vara för orättvis och bidrog inte nämnvärt till sitt syfte – att minska utsläppen. Mer eller mindre samma sak hände med den planerade skatten på tung trafik. Det gick så långt att man till och med hunnit montera upp mätinstrument. Men när lobbykrafterna blev för starka backade politikerna i sista stund.
”De har satt igång en utfasning som inom fyra år ska leda till ett totalförbud mot dieselfordon i Paris.”
Några lyckade exempel finns trots allt. Frankrike var först med den så kallade bonus-malus-skatten, som lägger en avgift på klimatskadliga bilar och ger en bonus till mer smarta fordon. I höstas klubbades en ny lag för energiomställning som sätter upp ambitionen att kraftigt öka den förnybara energin. Samtidigt agerar man delvis i motsatt riktning då subventioner till förnybart fasas ut.
Sammanfattningsvis kan man säga att den franska nationella klimatpolitiken inte riktigt håller måttet. Men ska vi räkna ut Frankrike bara för det? Nej, för som i så många andra fall är det i det lokala samhället den intressanta omställningen sker. När vi vänder blickarna mot de franska städerna ser vi en hel del spännande projekt.

Cyklandet ökar

Grenoble, vackert beläget i en dalgång i de franska alperna, har problemet att luftföroreningarna inte vill försvinna bort över bergen. Den synliga smogen kan vara en orsak till att staden kokar av grön omställning. Under de senaste decennierna har politikerna arbetat med att vända upp och ner på trafikprioriteringen. Från att bilarna fått fritt spelutrymme till att gång-, cykel- och kollektivtrafik nu är i fokus. Genom att konvertera de gamla trolley-bussarna till fem spårvägslinjer har man kraftigt höjt kapaciteten i kollektivtrafiken och fått fler av invånarna att välja bort bilen. Utbyggda cykelfält och ett hyrcykelsystem har ökat cyklandet markant och fler gågator i city har skapat en trevligare stad.
Efter många år av socialistiskt styre i Grenoble skördade de gröna en jordskredsseger i förra valet – 40 procent i andra valomgången. Detta resulterade i den första gröna borgmästaren i en medelstor stad i Frankrike – Eric Piolle. Hans stabschef Odile Barnola berättar om valet:
– Vi hade två huvudsakliga besked till väljarna. För det första ville vi göra omställningen tillsammans med dem. Öka direktdemokratin och medborgardialogen. För det andra ville vi fortsätta med den stadsomvandling som satte människor i centrum. När medborgarna nu sett hur mycket trevligare staden blir med fokus på människan snarare än bilen ville de ha mer av samma sak, säger hon.
Det är inte bara inom trafik- och stads-
omvandling som Grenoble utmärker sig. Där finns också företag som BH Technologies, som uppfinner smarta lösningar för effektiv sopsortering och grön offentlig belysning, som exporteras världen över.

Paris fasar ut dieseln

Grenoble ligger i framkant, men är inte helt unikt. I städer som Strasbourg, Nice, Tours, Bordeaux, Besançon och Angers sker liknande trafikomställningar, framför allt med fokus på nya spårvägar. Även i Paris sker framsteg. Vice borgmästare Christophe Najdovski, med ansvar för trafik och offentliga utrymmen, lyssnar noga när jag berättar om utvecklingen i de nordiska städerna.
– Ni är absolut före oss i flera avseenden. Men vi låter oss inspireras och tar nu steg för steg för att följa i samma fotspår, säger han.
Han är mest nöjd med kommunens krafttag mot dieselbilar, för att motverka luftföroreningar. De har satt igång en utfasning som inom fyra år ska leda till ett totalförbud mot dieselfordon i Paris. Han är också glad över att 150 miljoner euro ska gå till investeringar i cykelinfrastruktur och bilarna i staden börjar få ge plats åt cyklister och gångtrafikanter. Sedan tidigare har Paris också det största lånecykelsystemet i världen och ambitionen nu är att ordentligt höja andelen cykelresor.

Svårt att stoppa omställningen

Frankrike lämnar ett delat intryck. Proffsdiplomati som lett fram till det mest framgångsrika FN-klimatmötet någonsin. Städer som bubblar av grön omställning. Å andra sidan: fossil lobbyism och svaga klimatmål. Men förändringen kanske måste komma underifrån ändå, i ett land med nästan 70 miljoner invånare? Och det verkar den också göra. På samma sätt som Kalifornien, genom att agera föredöme, lyckats få fart på andra delstater, lyckas kanske Grenoble smitta de andra städerna. Och det är svårt att glömma stabschefen i Grenobles entusiasm: När folk väl sett vad den gröna omställningen innebär är den svår att stoppa.