Saleh Jamal Eddin flydde från Syrien redan 2012. Flera av hans vänner hade då hamnat i fängelse, hans bästa vän hade dödats och han själv hade fängslats flera gånger för att han filmade.

– De kunde komma och ta mig när som helst. Det var för farligt att vara kvar. Jag skulle ha gjort militärtjänst men det var omöjligt för mig. Jag vill inte vara någon som dödar människor eller förstör mitt eget land. Jag sa att jag ville studera mer och lyckades skjuta upp det flera gånger.

Men istället för att göra militärtjänst flydde Saleh Jamal Eddin till Libanon och därifrån till Egypten.

I flera år bodde han i Kairo och arbetade med film och tv med flera stora bolag. Men han saknade papper för att få stanna i Egypten.

– Jag var tvungen att välja på att åka tillbaka till Syrien eller fly till Europa. Syrien gick inte på grund av kriget. Jag läste om Europa för att jag ville veta vilket land som är det bästa där. Jag hade hört att svenskar är snälla och accepterar flyktingar.

När han bestämde sig för att ta sig till Europa beslutade han sig också för att han skulle filma
resan.

– Jag vill berätta om hur vi har förlorat allt och varför vi har valt att fly, att vi inte har andra val.

Försökte simma över

Flykten kom att bli strapatsrik. I Bodrum i Turkiet drog flyktingsmugglaren ut på tiden och när Saleh hörde att gränserna till Europa kanske skulle stängas valde han att prova att simma över havet till Grekland.

– Jag hade aldrig provat något sådant förut men jag brydde mig inte. Jag ville bara dit, berättar Saleh Jamal Eddin.

Filmutrustningen hade han runt kroppen i vattentäta påsar. Men några kilometer från land hittade den turkiska polisen honom och han fick sitta häktad i åtta timmar.

Efter det tog han sig i stället till en annan turkisk kuststad – Izmir – och lyckades få kontakt med en flyktingsmugglare där. Dagen efter fick han åka med en båt och hamnade på den grekiska ön Lesbos, dit många andra syriska flyktingar hade kommit. Därifrån tog han sig vidare till den grekiska huvudstaden Aten och därifrån till Makedonien, Serbien, Ungern, Österrike, Tyskland, Danmark. Som för så många andra gick resan till fots genom flera länder och sedan med tåg genom Tyskland och Danmark.

Den 18 september 2015 kom Saleh Jamal Eddin till slut till Malmö Central, samtidigt som hundratals andra flyktingar. Till skillnad från många andra var han inte tvungen att åka vidare inom landet utan kunde stanna, bland annat eftersom hans pappa redan bodde i Malmö.

– När jag anlände till Sverige grät jag. Jag kunde inte tro att det var sant. Nu var vi äntligen i ett land som sa: ”Välkommen”.

Problem i Ungern

Saleh Jamal Eddin berättar att han haft som mål att dokumentera alla olika moment av flykten. Att bära filmutrustningen med sig var tungt och att filma var många gånger mycket komplicerat, bland annat på grund av bristen på elektricitet för att ladda kamerans batterier. Flera gånger råkade han ut för problem för att han filmade allt det som hände honom och andra.

– I Ungern fick jag sitta häktad i många timmar för att jag inte hade tillstånd att filma. Det kändes som när den syriska polisen hittade mig med kamera och satte mig i fängelse i tre dagar. Jag trodde inte att samma sak skulle hända i Europa.

Den ungerska polisen konfiskerade också kamerans minneskort.

– Men jag hade det mesta på ett annat minneskort också, berättar han.

I Sverige började Saleh Jamal Eddin direkt arbeta med att få sin film klar. Han fick kontakt med och stöd från svenska filmarbetare. Genom svenska vänner lärde han också känna musikern Nathan Larsson som ställde upp och gjorde musiken till filmen.

Efter sju månader i Sverige var Saleh Jamal Eddins film om flykten till Europa klar. Men han visste inte hur han skulle gå till väga för att den skulle distribueras och kunna visas på bio och i tv i det nya landet.

– Först då förstod jag att jag behöver ett produktionsbolag och att det går till på helt andra sätt än jag är van vid. Jag tog kontakt med flera bolag men de sa att ”Din historia är bra men vi har redan berättelser som den”. Jag blev chockad när jag hörde det.

En mänsklig historia

Men Saleh Jamal Eddin gav inte upp utan kontaktade ytterligare ett bolag. De nappade till slut på hans historia men övertygade honom om att han behövde göra en bredare berättelse. Saleh fortsatte att filma sitt liv och nu handlar filmen inte bara om flykten utan också om hur det är att starta ett nytt liv i Sverige.

– Den berättar också om vilka vi som kommer till Sverige är, vilka problem vi stöter på, hur svenskar ser på oss och vilken kultur vi kommer från.

När vi träffas har Saleh Jamal Eddin precis varit på ett möte med Film i Skåne som har sagt att de är intresserade av att ge stöd till filmen. Han berättar att Sveriges Television också har visat intresse för den, och hoppas att han ska få stöd även från Svenska Filminstitutet för att kunna slutföra arbetet.

Delar av filmen har redan visats på dokumentärfilmsfestivalen Tempo i Stockholm och på filmklubben Doc Lounge i Malmö.

– Jag tror den blir klar till sommaren. Det kommer bli en väldigt mänsklig historia, meningsfull och känslosam. Det handlar mycket om de känslor jag har för Sverige och för Europa.

"Vill skapa något här"

Saleh Jamal Eddin pratar mycket om att han hoppas att de syrier som har kommit till Sverige ska få en chans att komma in i samhället.

Efter drygt ett år i Sverige fick Saleh Jamal Eddin uppehållstillstånd. Men som för många andra blev det bara ett tillfälligt sådant.

– Jag oroas väldigt mycket över det. Det känns som att min tid är begränsad. Jag har lärt mig svenska och har kommit in i det svenska samhället och känner mig som en del av det. Men jag vet inte om jag får vara kvar i morgon.

Nu gör han allt för att hitta ett arbete så att han ska få stanna, berättar han.

– Jag kan praktisera utan lön, bara jag får visa vad jag kan och vill. Jag har många års erfarenhet av att arbeta med film och drama men än så länge är det ändå väldigt svårt för mig.

Parallellt med att försöka hitta ett arbete inom sitt fält fortsätter han att studera för att bli bättre på svenska.

– Jag är glad att få vara i Sverige och över att ha fått lära känna den här kulturen och det här landet. Jag hoppas att jag ska kunna skapa något här, och få vara en god kraft i det här landet. Jag hoppas få göra många flera filmer här.

Han drömmer också om att en dag få filma i Hollywood.

– Jag jobbar hårt och drömmer stort.

Samtidigt med drömmarna finns också en stor sorg över det som händer med hans hemland. Många vänner och släktingar har dödats i kriget i Syrien. När vi träffas berättar nyhetsrapporteringen från våldsamheterna i Aleppo.

– Jag gråter varje dag och hoppas att kriget ska ta slut. Jag hoppas att det ska finnas någon som har makt att stoppa det.