Jag är uppväxt i ett politiskt ungdomsförbund. Jag är stående krönikör. Jag är man. Kort sagt: jag är fostrad till att tro att jag alltid har något viktigt att säga, och till att säga det.

Men nu. Jag följer tvärsäkerheten som drar över landet som ett lika smittsamt virus som det debatten handlar om. Och jag vet inte om jag avundas eller föraktar de övertygade.

Människors politiska kompasser snurrar som rouletthjul. Debattörer som vanligen går i armkrok sliter varandras verbala strupar. Individualister ropar efter mer stat som tvingar dem att inte åka till fjällen. Auktoritära som annars alltid kräver mer ledarskap är nu sura för att statsministern håller tal i tv.

En ledarskribent skäller ena dagen på att de svenska restriktionerna inte är lika långtgående som andra länders. Sex dagar senare ropar han ”öppna upp Sverige” och kräver att regeringen ska ”dra tillbaka rekommendationer som … orsakar för stora ekonomiska skador”.

Och man undrar vad han egentligen vill att regeringen ska göra. Tillåta massevenemang med fler än 500 personer igen? Uppmana folk med feber och snuva att ändå gå till jobbet?

Det är inte för att man nu stoppar bardiskar, som hela restauranger stått tomma i mer än en vecka. Det är inte dekret som driver människor hem, det är ett virus.

Samtidigt: Allt är på riktigt. Människors levebröd står på spel. Hårdast drabbas de som redan dinglar över skyddsnätens revor. Kulturarbetare. Småföretagare. Timanställda.

Men vad är svaret? Konsumtionsplikt? En statsekonom jämte statsepidemiologen på presskonferenserna, med skarpa rekommendationer om minsta tillåtna dagliga utgifter? ”Att hålla igång ekonomin är vårt skydd”, manar ledarskribenten.

Och jag ser bilderna från Italien på konvojer med militära lastbilar fyllda av dagens lik på väg mot överfyllda krematorier och tänker: det är svårt att se skrålande uteserveringar längs den vägkanten.

Jag minns påhoppen mot varje försök att skapa en ekonomi lite mindre beroende av ständig tillväxt. Att kurvorna någon dag, av någon anledning, vänder neråt – det vet alla. Att det betyder många människors personliga och känslomässiga konkurser – det är ett val.

I många länder diskuteras nu stöd direkt till de drabbade. Skattefria ersättningar för att småföretagare ska överleva de närmsta månaderna. ”Helikopterpengar”, eller medborgarlön om man så vill, till vanligt folk. I Sverige gör vi som vi brukar, ändrar lite i de vanliga systemen och håller storföretagen under armarna. Det är svenska modellen och Saltsjöbaden, men är det så klokt när kapitalägarna för länge sedan slutat samförstånda? Vem tror på riktigt att Wallenberg kommer använda stöden för att låta SEB ge lån till osäkra småföretagare och industrierna inkomst till de bemanningsanställda?

Det ropas på ett datum. Ett svar från viruset om när det ska sluta smitta. ”Efter påsk måste det här ta slut” kräver ledarskribenten. Man vill ha kontroll. Att allt ska bli som vanligt igen. Jag hoppas för deras skull att ingen berättar för dem om klimatkatastrofen.

Och inser att det trots allt finns några saker jag är alldeles säker på: Människoliv kan inte värderas i pengar. Ekonomin är till för oss, inte tvärtom. Och utan tvivel är man inte klok.