Allt fler afrikanska länder bekräftar fall av coronaviruset. Nu växer farhågorna om att smittspridningen ska få fäste på ett sätt som flera stater inte har möjlighet att hantera.

Om redan sårbara sjukvårdssystem lamslås skulle det inte bara få kännbara konsekvenser för befolkningars hälsa utan kan också driva människor djupare in i nöd och fattigdom, menar företrädare för Världshälsoorganisationen, WHO.

Om sjukdomen skulle spridas vidare i låginkomstländer skulle den också kunna riskera att spridas tillbaka till platser i Nordamerika och Europa, även om den tidigare bringats under kontroll där.

För att undvika ett sådant scenario måste rika stater se till att hjälpa andra länder som har bristfälliga hälso- och sjukvårdssystem, samtidigt som de bekämpar spridningen på hemmaplan, menar experter.

– Höginkomstländer är helt och hållet upptagna med vad som händer i deras egna stater, men det skulle vara bra om de även kunde lägga fokus på fattigare länder. Om situationen inte bringas under kontroll i mindre utvecklade länder kommer det att slå tillbaka på utvecklade länder senare, säger Amanda Glassman vid tankesmedjan Global Centre for Development.

Gränser stänger

Under den gångna veckan har flera länder i Europa och USA tagit till drastiska åtgärder som sällan skådats tidigare. Skolor, restauranger, biografer och museum har stängts. Flera länder i Europa har stängt sina gränser och avråder från icke-nödvändiga resor.

Medan de flesta fall har förekommit i Kina, där viruset först upptäcktes, är Italien det land med näst flest fall, följt av Iran, Sydkorea och Spanien. Europa har nu blivit pandemins epicentrum. Ett betydande antal smittade har rapporterats i USA och i några länder i Asien och all trafik till och från Filippinernas huvudstad Manila är helt avstängd.

Även om få smittade rapporterats i Afrika och Sydamerika menar experter att antalen kan komma att stiga mycket dramatiskt.

Sjukvårdssystem i många fattiga länder, särskilt i Afrika, är redan hårt ansträngda till följd av brist på finansiering och resurser. Tillgången till sjukhus och intensivvård är generellt sett mycket längre än i rika länder. Studier visar att mindre än hälften av befolkningar i länder i Afrika har tillgång till moderna sjukvårdsanläggningar.

Vissa länder är redan hårt belastade genom att de bekämpar andra sjukdomar, har drabbats av naturkatastrofer eller hanterar stora flyktingströmmar.

– Afrika söder om Sahara kämpar fortfarande med ebolaviruset och den gräshoppsinvasion som ökat risken för hungersnöd. Länderna står nu inför ett tredje krig mot coronaviruset. I många länder har resurserna tänjts till det yttersta, säger den internationella experten Dan Steinbock.

Ett större utbrott kan påverka möjligheten att behandla andra sjukdomar i vissa afrikanska stater, påpekar Ambrose Talisuna, vid Världshälsoorganisationens Afrikakontor.

– Vi befarar att hälso- och sjukvårdssystemen i några afrikanska länder kan bli helt lamslagna. Vi såg detta vid utbrottet av ebola. Sjukvårdssystemen kunde inte hantera utbrottet. Människor dog i malaria, folk kunde inte få behandling för tuberkulos, säger han.

Även länder med relativt utvecklade sjukvårdssystem kan möta liknande problem. Sydafrika är drabbat av en aidsepidemi och det är okänt hur ett utbrott av coronavirus skulle påverka tillgången till behandling för de hiv/aids-smittade, eller vad som skulle hända om de även smittades av coronaviruset.

I Latinamerika, där många lever i extrem fattigdom, varnar läkare redan för den belastning som en spridning av coronaviruset skulle medföra för sjukhus och sjukvårdspersonal.

Det skulle också leda till allvarliga ekonomiska problem. Förutom att massiva finansiella resurser måste avsättas för hälso- och sjukvård, måste andra åtgärder införas för att begränsa spridningen – som restriktioner för resor, stängning av verksamheter, karantän, vilket snart påverkar människors inkomster.

– Som vi såg i fallet med ebola så kan detta ha stora effekter på den lokala ekonomin. Om människor inte kan resa och ägna sig åt handel i mindre skala, vilket många förlitar sig på för sin försörjning, då kommer de helt plötsligt inte ha några inkomster, säger Ambrose Talisuna.

Något som kan vara en fördel är att en del länder redan har erfarenhet av att hantera andra dödliga infektionssjukdomar, som ebola. Ambrose Talisuna påpekar att coronatester enkelt kan läggas till vid inresekontrollen i exempelvis Kongo-Kinshasa.

Kinas åtgärder kostsamma

Många länder, däribland några av de fattigaste i världen i Asien, Latinamerika och Afrika, har infört strikta åtgärder för att försöka minska spridningen av coronaviruset. Det handlar bland annat om stängda gränser och obligatorisk karantän.

Även om Världshälsoorganisationen stödjer sådana åtgärder har det visat sig drabba resesektorn, transportsektorn, turism och detaljhandeln hårt ekonomiskt.
Det är dock nödvändigt, menar vissa.

– De hårda åtgärderna som Kina infört har varit väldigt kostsamma. Men alla andra alternativ hade varit mycket värre. Ledarskapet i Kina var tvunget att välja mellan omfattande ekonomiska skador under tre månader eller ett halvår för att få viruset under kontroll, eller mycket större ekonomiska skador samt en drastisk ökning av smittade och dödsfall, säger Dan Steinbock.
Men utvecklingsländerna ska inte själva behöva stå för kostnaderna, menar utvecklingsexperter.

Världsbanken har ställt 12 miljarder dollar till förfogande till de länder som kämpar med det globala utbrottet. Internationella valutafonden har sagt att 10 miljarder dollar kan mobiliseras till låginkomstländer som bekämpar viruset. Den 13 mars lanserade Världshälsoorganisationen och dess samarbetspartners en fond som syftar till att samla in medel från privatpersoner och företag för att bidra till globala insatser.

För över en månad sedan bad Världshälsoorganisationen omvärlden om totalt 675 miljoner dollar, motsvarande cirka 6,5 miljarder kronor för att bekämpa coronaviruset och stärka fattiga länder som har sämre beredskap att stoppa smittan och förhindra framtida kriser.

– Det motsvarar mindre än en procent av USA:s militärbudget under 2020. I slutet av februari öronmärkte EU-kommissionen 124 miljoner dollar (1,2 miljarder kronor) till WHO-fonden, men andra aktörer har inte visat sig lika generösa. Men om utvecklade ekonomier vill begränsa den globala krisen har de inte råd att ignorera utvecklingsländerna, säger Dan Steinbock.