Vad innebär asocial pratsamhet enligt dig? frågade en vän apropå Johan Asplunds Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet. ”Ulf Kristersson”, svarade jag, med tanke på Moderaternas val av timing för framfösandet av ”stärk gränsen”-kampanjen, där de menar att ”Sverige måste stödja Greklands arbete med att skydda EU:s yttre gräns”.

Johan Asplund, framliden professor i sociologi vid Lunds universitet, definierar asocial pratsamhet som ett icke-responsivt luftande av tankar där man säger saker utan hänsyn till den sociala kontexten, vilket inbegriper både den redan existerande situationen och motpartens reaktioner. Den asocialt pratsamme justerar inte sitt budskap för att matcha omvärlden, utan dundrar på efter eget tycke och smak.

När Kristersson släpper loss ”stärk gränsen”-kampanjen iförd vad som ser ut som jägarmundering några timmar efter att en flykting skjutits ihjäl vid grekiska gränsen – samtidigt som barnnäsor fylls av tårgas vid pågående försök att stärka den grekiska gränsen – visar han att han inte bryr sig om vilken social kontext han för fram sina budskap i, vilket framstår som asocialt pratsamt. 

Han har framfört ett budskap utan hänsyn till omständigheterna – utan social responsivitet, för att tala med Asplund. Om han  – mot förmodan – ändå har tänkt på omständigheterna framstår det hela som ännu mer asocialt pratsamt; morbid pratsamhet, närmare bestämt. 

Sedermera plockade Moderaterna bort jägarbilden och lade ut en ny bild med samma budskap, fast med en kavajklädd Kristersson bussad på Stockholms innerstad istället. Nu kanske detta ses som ett utslag för social responsivitet; Moderaterna reagerar på reaktionerna, en social växelverkan uppstår och den socialt responsiva ordningen är återställd. Men detta resonemang till försvar för Moderaternas status som socialt pratsamma håller inte. 

För det första finns det inget som tyder på att Moderaterna bytte bild till följd av reaktionerna på den – enligt pressmeddelandet insåg de helt enkelt att den bortbytta bilden riskerade att avleda publiken från sakfrågan. Den insikten kom inte nödvändigtvis som en reaktion på omvärldens reaktioner, utan som en smått fördröjd föraning.

För det andra skulle professor Asplund kanske peka på att Moderaterna fortfarande inte har plockat bort ”stärk gränsen”-kampanjen – så länge den ligger uppe på Facebook kan man säga att moderatledaren pladdrar vidare kring sitt ”stärk gränsen”-tänk – trots fortsatt diger händelseutveckling i regionen, Twitterstorm och skandal. Härmed låter han såpass oberörd att det verkar som att han pratar utan att rikta pratet till andra; en pratsamhet där han knappast strävar efter meningsutbyte utan främst luftar tankar för sig själv. 

Kommunikation är ingen enkelriktad process, menar Asplund. Ljud blir till ord när de uppfattas, ord blir till mening först när de tolkas. 

Kanske kan man således utvidga begreppet asocial pratsamhet till att gälla pratsamhet där man egentligen inte vill säga något alls, utan bara får en impuls att vädra en tanke, utan ett bestämt mål eller riktning. Att tala i sömnen, säga ”hur mår du” till någon per vaneautomatik, ett oövervägt ”oj”, ett oplanerat ”halloj”, ropa ”stärk gränsen” när man får lust … 

… allt detta kan räknas som asocial pratsamhet – subjektivt såväl som objektivt – eftersom det sker spontant, tanklöst, och framför allt obrytt. Ulf Kristerssons oförvägna kampanjande tjänar härmed som ett exempel på asocial pratsamhet. Men han lyckas åtminstone med sin kampanj; han stärker gränsen – mellan sig själv och omvärlden.