Har du också gått på myten om att vi som tror på sådant som humanism och solidaritet är en liten krympande minoritet? Att de flesta helst vill byta kanal, stänga gränsen och låta barn sjunka i Medelhavets vågor eller krossas under Assads bomber?

Vet du vad? Du har fel. Och det är fantastiskt.

Det är inte vi som försvarar att barn som förlorat sina föräldrar på flykten ska kunna återförenas med dem här som är i minoritet. Det är inte extremt att tycka att barn som rotat sig i Sverige ska få stanna här, i det land som nu också är deras. Det är inte konstigt att vilja ge vård till svårt sjuka. Det är det normala.

Det finns några som vill att du ska tro att vi är minoriteten. De skriker högst, syns överallt, får medielogiken med sig. Men de ljuger, och vi är fler.

En ny undersökning från bland annat Röda korset visar att stora majoriteter av svenskarna är för stärkta rättigheter för människor på flykt som kommit till Sverige: att familjer på flykt ska få återförenas här, att barn som rotat sig ska kunna stanna, att svårt sjuka barn och vuxna ska kunna få vård och uppehållstillstånd.

Detta är det solidariska Sverige, det som varje dag bär upp landet: jobbar i förskolor och vård, tränar knattefotboll, ordnar läxhjälp och språkundervisning, byadagen och föreningsmötet. Det Sverige som ställde upp när många kom 2015 och som sedan aldrig gått hem, bara gömts.

Intressant i undersökningen är att de som svarade nej till stärkta möjligheter för människor på flykt att få bli svenskar faktiskt var färre än andelen som kan tänka sig att rösta på SD. Det borde partistrategerna hos M, S och KD ta till sig. Vill de vinna tillbaka väljare från SD kanske det inte handlar om att tävla i jävlighet mot människor som har det svårt. De borde snarare lyssna på dessa, de som vill bete sig någorlunda anständigt också mot människor på flykt, men av andra skäl vänt de mer etablerade partierna ryggen. De borde ju rimligen vara enklare att vinna tillbaka.

Men de här siffrorna då, varför har du inte hört om dem förr?

I veckan kom en annan Sifo-mätning som basunerades ut i varenda kanal. Där var frågan om man ville ta emot färre flyktingar än nu, och en majoritet svarade ja. ”Svenskarna: Ta emot färre flyktingar”, löd rubrikerna.

Och jag tänker på det gamla talesättet om lögn, förbannad lögn och statistik.

Som man frågar får man svar. Ställs frågan om fler eller färre flyktingar svarar en majoritet färre. Handlar frågan istället om skälen människor har för att fly vill en majoritet säkra rättigheterna, även om det innebär att fler kan få uppehållstillstånd än nu.

Det är inget konstigt. De flesta går inte runt och har koll på någon statistik om hur få av världens flyende som kommer just hit. Fler och färre blir högst abstrakta begrepp. Och människor ser integrationsproblem. Tänker att visst vore det praktiskt om det fanns något annat land för människor att fly till.

Allt oftare förkläs också andra problem till att handla om integration. Politiker får frågor om klyftor och orättvisornas konsekvenser, och svarar med att prata om flyktingmottagande. Det låter handlingskraftigt men är blaha. Klyftorna blir ju inte mindre för att ingen flyr till Sverige. Men i ett sådant samtal lär vi oss att flyktingmottagandet är ett problem. Och då är det klart att det skulle vara enkelt om färre flydde hit.

Och vem skulle egentligen inte önska att färre behövde fly? Att bomberna slutar falla, att människor respekteras för sin kärlek och tro, att allt var mer rättvist. Men när nu de flesta länder rullar ut taggtråd, när gränsvakter skjuter mot flyende och sänker båtar med barn i havet, när världen brinner – då vill svenskarna ha ett Sverige som står för något annat och som gör vad vi kan. De allra flesta av oss.

Glöm inte det.