2011 avhåller TV2 i Danmark sin största galaföreställning någonsin, Danske helte (Danska hjältar), inför en jättepublik på förnäma Falkonercentret i Köpenhamn. Det är ett jättejippo, där organdonatorer, paralympics-medaljörer, folk som samlat in jättemycket pengar till cancerforskningen, tonåringar som räddat barn från att drunkna och så vidare hyllas och får stora gåvor. (Den kvinnliga presentatören är klädd i glitter och de mest osannolika Kajsa Anka-skor jag sett.)

Till slut står fyra små sammansjunkna gamla män på scen, den yngste är 85 år.  Det är motståndsmän från andra världskriget som deltagit i aktionen för att rädda 7 000 danska judar över till Sverige i oktober månad 1943. Nu hyllas de av statsminister Helle Thorning Schmidt.

Statsministern säger: ”Danmark är er i evig tid tacksamt för den insats ni gjorde för att rädda så många människors liv!”

7 000 flyktingar illegalt på väg till Sverige? Hade det skett i dag hade Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson förmodligen stått där med kikare och i jägarkostym och hindrat dem att komma in i Sverige.”Danmark är er i evig tid tacksamt för den insats ni gjorde för att rädda så många människors liv!”

Som ett kollektiv

Hon håller sitt tal, och jag har gud hjälpe mig gått med på att också hålla ett hyllningstal till de gamla motståndsmännen. Jag  är nämligen det legendariska spädbarnet, som oktober 1943 var 1,5 år gammalt, berömt bara därför att jag med mina höga skrik höll på att förråda en hel fiskebåt full av flyktingar, just när den seglade ut från kajen i Köpenhamns Frihamn, medan båten fortfarande var inom räckhåll för skarpskjutande tyska soldaterna.

Själva aktionen är intressant, sedd med dagens perspektiv: Det var den tyske marinattachén Georg F Duckwitz som hade läckt nyheten om att tyskarna förberedde razzia mot de danska judarna natten till den första oktober 1943 till ordförande för de danska socialdemokraterna, Hans Hedtoft. Hedtoft tog sig illegalt till Stockholm och fick grönt ljus till aktionen från det dåvarande svenska konsultativa statsrådet, Tage Erlander.

Hur gick det till när mina föräldrar skulle hitta flyktbåten?

Min far berättade att danskarna fungerade som någonting som kan liknas vid ett kollektiv: I mjölkbutiken, hos grönsakshandlaren, överallt kom folk fram till pappa eller mamma och erbjöd dem att hitta en fiskebåt som de kunde fly med till Sverige! Det var ju inte svårt att se vad slags ”ras” vi tillhörde, pappas nästan karikatyrlika stora krokiga näsa, mammas korpsvarta hår. Tyskarna kom till vår bostadsadress natten den första oktober, men vi var varnade, vi var inte där.

Det finns en film från svenska Socialstyrelsen om flykten: Mamma med spädbarn räddas från fiskebåt. Mottagandet är varmt. Lottor delar ut varma filtar och serverar soppa till flyktingarna. Så fungerade det också när vi kom över till Barsebäck 29 oktober genom en ylande höststorm.

Det fanns 7 800 judar i Danmark. 464 av dem greps av tyskarna och skickades till koncentrationslägret Theresienstadt. Bland spädbarnen var dödsprocenten högst.

När det fanns humanism

2011 har jag blivit nästan 70 år gammal, jag har barn och barnbarn och ett långt aktivt liv bakom mig. Jag hade just haft premiär på en ny film, En trovärdig man? Hade jag kommit dag hade jag inte överlevt. Människor typ Ulf Kristersson hade stått där i jägarkostym med kikare och bössan i högsta hugg. Eller Jimmie Åkesson med ett flygblad: ”Sverige är fullt”!

Vid krigsslutet fanns det 44 000 norrmän och 18 000 danskar i Sverige. 70 000 finska krigsbarn togs emot i Sverige under andra världskriget. Cirka 60 000 invånare i norra Finland flydde över gränsen i krigets slutskede. Cirka 30 000 baltiska flyktingar kom i båtar över Östersjön i slutet av kriget – 222 000 människor kom till Sverige på ett och ett halvt år. Den svenska befolkningen var 1940 cirka 6,3 miljoner människor.

Det var en jävla tur att man kom hit, när det fanns humanism.

Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke / Flykten valde oss. Därför är vi här / Ni som ej blev valda – men ändå frihet äger / hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!

Bojan väljer foten. Vi valde att vandra. / Natten var barmhärtig. Nu är vi här. / Ni är för många, kanske den frie trygge säger. / Kan vi bli för många som vet vad frihet är?

Ingen väljer nöden. Vi valde den icke. / Den valde oss på vägen. Nu är vi här. / Ni som ej blev valda! Vi vet vad frihet väger! / Hjälp oss att bära den frihet som vi bär!

Stig Dagerman