Den nuvarande torkan är värre än den som drabbade regionen mellan 1979 och 1983, den värsta under 1900-talet. Men denna gång har inte omfattande dödsfall inträffat på grund av hunger och törst och några stora folkförflyttningar har inte heller rapporterats.

Bristen på nederbörd har dock haft mycket svåra effekter. Området Caathinga i nordöstra Brasilien ser helt uttorkat ut, med undantag för vissa träd som lyckats stå emot torkan.

Området runt staden Ouricuri, som har 68 000 invånare, har varit helt torrt i över ett års tid. Som tur är förses dock staden med vatten via ledningar från floden São Francisco, som ligger 18 mil bort.

– Torkan var värre 1982-1983, inte på grund av bristen på vatten, utan på grund av att vi då inte visste hur vi skulle hantera situationen, berättar sjubarnspappan Manoel Pereira Barros, som är 58 år gammal.

Han bor på en bondgård i Sitio de Santa Fe, åtta mil utanför Ouricuri och gifte sig medan torkan var som allra värst, 1983.

– Det var en svår period för hela familjen, vi överlevde genom vatten från en brunn, ett fåtal boskap och våra getter. Det var tack vare boskapen vi klarade oss, odlingarna torkade bort, berättar han.

Samma år vädjade guvernörerna från de nio delstater som ingår i regionen till statsmakten om mer hjälp – eftersom närmare ett hundra personer om dagen dog på grund av torkan. Under de år som problemen varade dog 100 000 människor i regionen på grund av torkan, enligt de lokala myndigheterna. Andra bedömare uppger att den verkliga siffran kan ha varit sju gånger så hög. Många som dukade under var barn.

År 1999 bildades nätverket ASA av ett stort antal lokala organisationer i regionen, med syftet att förbättra livet för dem som drabbas allra hårdast; småbönderna i landets nordöstra delar. En av de första åtgärder som genomfördes var distributionen av vattentankar, som används för att samla in och lagra regnvatten som sedan kommer till användning under de torra perioderna.

Sedan starten har sammanlagt en miljon sådana vattentankar installerats. En stor andel har installerats av ASA, som satsar på att distribuera tankar med en kapacitet på 16 000 liter vatten. Familjerna får själva delta i arbetet, och familjemedlemmarna får samtidigt lära sig mer om hur vattenresurserna bäst kan utnyttjas.

ASA satsar på att ta till vara på de lokala böndernas egna kunskaper och erfarenheter, vilket enligt nätverket gett betydligt bättre resultat än tidigare satsningar. Filosofin är att utgå från lokala förhållanden och att se till att vare sig vatten eller andra resurser förslösas.

Manoel Pereira Barros säger att det är dessa satsningar som gjort att situationen är så annorlunda i dag jämfört med under tidigare långa torrperioder.

Nytt är också de statliga bidrag och pensioner som blivit tillgängliga för fattiga familjer, inkomster som gör det möjligt för småbönder att överleva även när skördarna slår fel.

Efter ännu en svår torka 1993 bestämde sig Manoel Pereira Barros för att lämna hemregionen och i stället försörja sig som plantagearbetare 20 mil söderut.

– I 15 års tid var jag borta från min familj och arbetade med giftiga bekämpningsmedel och det är skälet till att jag ser äldre ut än jag är. Här hemma äter jag dock bara ekologiska grönsaker, berättar han.

Efter att ha återvänt till hemregionen har livet blivit betydligt bättre.

– Jag drömde om att ha en vattentank, något som tidigare inte fanns. Nu har jag tre stycken och i en av dem finns det fortfarande vatten lagrat från de regn som föll i januari. Det vattnet används bara som dricksvatten och räcker i mer än ett år för fem personer. Förr slösades mycket vatten bort, nu är vi mycket noga med att inte slösa på vattnet.

En annan teknik som börjat användas är ett system som gör det möjligt att filtrera vatten som använts i hushållet, för att sedan kunna användas för att bevattna trädgårdsodlingar och fruktträd.

Men trots åtgärderna har torkan lett till att landets myndigheter tvingats transportera vatten till befolkningen i nordöstra Brasilien med hjälp av allt fler tankbilar.