Svininfluensan härjade i slutet av 00-talet, och jag var i Kina nästan varje månad. Där fanns inte sjukdomen, och självklart ville inte ett tättbefolkat land med långt över en miljard invånare få dit den. Det var surrealistiskt att anlända till Beijing. Vi mottogs av personal i rymddräkt som tog emot papperslappar där vi intygade vår friskhet, och tempen mättes nogsamt.

Men det jag minns mest var skräcken i lokalbefolkningens ögon. Varje västerlänning utgjorde en risk för bråd död. De drog sig undan, gick över gatan, lämnade tunnelbanevagnen, och vi kan förstås tycka att det inte var rationellt, men så är det ju med många rädslor.

I dag är skon på andra foten, och världens länder har att hantera sina invånares oro.

Trump ljuger sig igenom situationen genom att påstå att antalet fall var 15 när det var över 60, att viruset hajpas av media för att få börserna att krascha så att han inte ska bli omvald, att ett vaccin kommer snart och att viruset dessutom kommer att försvinna av sig självt ”like a miracle”. Experterna tystas och Mike Pence görs till ansvarig.

I mitten av förra veckan hade USA testat under 500 personer, jämfört med över 7 000 i UK, och viruset spreds därför oupptäckt bland invånare som saknade känd kontakt med smittokällor.

I Sverige är fokus att lugna befolkningen. Föräldrar ringer ner rektorer för att hindra sportlovsåtervändande barn från att gå till skolan, och en del håller sina egna barn hemma. Vi har kluvits mitt itu, ännu en gång, mellan dem som menar att vi ska lita på myndigheterna och inte sprida skräck i onödan och dem som är rädda.

En vän blev riktigt sjuk i covid-19-liknande symptom. Han har varit i miljöer där det är fullt möjligt att få det, och ville testa sig för att säkerställa att han inte var en smittokälla.

Men 1177 förklarar att det går inte alls om man inte antingen kan namnge en person med diagnosen som man umgåtts med eller också varit i något av de värsta områdena.

Det innebär ju att om någon har viruset utan att veta det och skrotar omkring i en storstad, kanske lagar mat till skolbarn, kanske går på bio och nyser, och tiotals smittas som i sin tur smittar tiotals, kommer det inte att komma fram förrän någon är riktigt svårt sjuk. Och då lär det vara försent att stoppa. Då blir vi som Iran, Kina eller Italien.

Jag tar upp frågan till diskussion. Många håller med. Men andra menar att jag inte ska uttala mig – jag är ju ingen epidemiolog, menar de, så hur understår jag mig att motsäga experterna, som säger att folk i gemen inte behöver testas? Och fattar jag inte att testerna är svåra att utveckla?

Men eftersom de redan finns behöver de inte utvecklas utan tillverkas, och jag inser att det är dyrt och tidskrävande och att urskiljning måste tillämpas. Men om vi bara testar dem vi vet utsatts för smitta kommer kluster av sjuka att förbli okända under veckor, kanske månader, och det är också vad som hänt i andra länder.

Själv tycker jag att man ska tro på myndigheter och experter tills de inte förtjänar det, men också att allt måste kunna ifrågasättas.