Valet till EU-parlamentet som hölls förra sommaren (2019) blev en riktig kalldusch för alla progressiva krafter i svensk politik. Inte något av partierna Feministiskt initiativ (Fi), Partiet Vändpunkt (PV) eller Piratpartiet (PP) nådde ens upp till en procent av de avlagda rösterna. Därför startades en Facebook-grupp, Indigreens/Oberoende gröna (OG) för att förbereda bildandet av en bred valsamverkan, vars motto är ”Samarbeta, inte motarbeta!”

Oberoende gröna förfäktar idén om valsamverkan som ett effektivt sätt för ansvarsfulla grupper att göra sig gällande. Vi anser att dessa bör gå samman i en bred allians, en grön allians, för att med gemensamma krafter omdana samhällsutvecklingen. Från början var vår tanke att näraliggande partier skulle gå fram på en gemensam vallista som en ”grön allians” eller ”grön front”.

Trögheten i systemet

Men det har blivit mer och mer uppenbart att det finns en tröghet i systemet, som förhindrar ett närmare samarbete. Det har visat sig att hindren till ett sådant samarbete inte beror, som man skulle kunna tro, på någon stelhet hos den statliga Valmyndighetens regelverk, utan på de progressiva krafternas egna svårigheter att tänka i nya banor och att handla därefter. Det visade sig att partierna, stora som små, inte är särskilt intresserade. Sitter de i riksdagen så har de ”sitt på det torra”, i annat fall tycks de vara fast beslutna att komma in ”under egen flagga”.

I motsats till tanken med Oberoende gröna är samtliga partier mer eller mindre hierarkiskt uppbyggda. Och ju högre upp man kommer i ett partis ledningsstruktur desto mer övertygad tycks man vara över partiets självtillräcklighet. Vi ska inte dra alla över en kam men man kan inte låta bli att undra över hur långt många av våra representanters kompetens räcker och hur mycket de styrs av ”opolitiska” tjänstemän.

Därmed inte sagt att jag som skriver detta skulle vara anarkist, vilket kan bero på att min fantasiförmåga inte sträcker sig så långt att jag kan föreställa mig ett fungerande demokratiskt samhälle utan välorganiserade beslutande församlingar. Men ändå! Det nuvarande parlamentariska systemet, uppbyggt som det är kring de politiska partierna, har stora och välkända problem. De ständigt minskande medlemssiffrorna hos de flesta partierna tyder på att saker och ting inte står rätt till. Och samtidigt som medlemstappet fortsätter, ökar det statliga partistödet, likt en form av konstgjord andning.

Som ytterligare en konsekvens av denna utveckling har samtliga partier blivit allt mer toppstyrda och ordet ”gräsrot” kommit att låta mer och mer mossigt. Erfarenheter från såväl Sverige som en rad andra länder visar att systemet gynnar populistiska grupperingar som med sina manipulationer överförenklar de problem som det moderna samhället står inför.

”Autonoma parlamentariker”

Men min slutsats är att vi i första vändan bör vända oss till de utomparlamentariska rörelserna. Det är hög tid att parlamentarism inte uppfattas som liktydigt med partiväsendet. I stället måste vi möta grupper som Fridays for future och Extinction rebellion en bit på vägen. OG är ju också utomparlamentariska, även om många av oss har en bakgrund i ett eller annat parti. Trots detta måste vi försöka tänka ”outside the box”. Det är via dagens massdemonstrationer som vi kommer att kunna påverka de beslutsfattande församlingarna, men de personer som sitter där, politikerna, måste uppleva ”hotet” som inifrån kommande: de måste känna att deras positioner hotas.

Detta och lite därtill är det tänkt att bilden ska illustrera. Den blivande gröna alliansen ska fungera som en paraplyorganisation för de grupper och rörelser som ingår i den. Den ska även vara vidöppen för personer och grupper att ansluta sig, även sådana som i dag är medlemmar eller som tillhör en sidoorganisation i något av riksdagspartierna. Det vill säga under förutsättning att de delar gruppen OG:s grundprinciper! Dessa partier visas inte i bilden här, men tidigare har C, MP, S och V nämnts.

Vad händer med ideologin?

En vanlig invändning mot tanken om valsamverkan är att dess parlamentariska arbete skulle lida av bristande ideologisk sammanhållning. Jag tror att denna kritik handlar om att man inte fullt ut inser skillnaden mellan å ena sidan villkoren för ett parti och å andra sidan en valallians där flera partier och till och med utomparlamentariska rörelser ingår.

Ett parti, om det inte ska riskera att kallas ”populistiskt”, eftersträvar ett så heltäckande och genomtänkt idéprogram som möjligt, ett program som ska utgöra en officiell sammanställning av partiets och därmed medlemmarnas politiska åsikter. Programmet bygger i sin tur på partiets ideologiska identitet.

En valsamverkan har inte alls samma krav på enhetlighet, eftersom den betonar samarbetet mellan självständiga grupper som är överens om ett fåtal grundläggande principer. I det praktiska politiska arbetet är man då på ett helt annat sätt fri att agera efter sina egna övertygelser och sitt eget samvete.

För Oberoende grönas del anges denna gemensamma utgångspunkt i följande kortfattade gruppbeskrivning:

Syftet med denna icke-parlamentariska och anti-auktoritära grupp är att förbereda bildandet av en bred Grön allians, eller en Grön front, som kommer att ställa upp i framtida val på alla nivåer. Gruppen är öppen och såväl individer som grupper kan bli medlemmar. En förutsättning är dock att de stödjer gruppens övergripande mål. Dessa är ekologism, egalitarism (jämlikhet), feminism och pacifism. Men endast medlemmar som är fysiska personer kommer att ha beslutanderätt.

Innebär denna beskrivning att till exempel vår grupp skulle lida av ett ideologiskt underskott? Nej, inte om de deltagande grupperna och partierna fortsätter att värna om sin fortsatta existens och arbeta vidare med att fördjupa sin ideologiska egenart.

På flera sätt skiljer sig deltagandet i det praktiska parlamentariska arbetet från ideologiutvecklandet; detta gäller inte minst tidsaspekten: Att utveckla sin ideologi är en process som kan pågå kontinuerligt över tid och knappast någonsin blir fulländad. Det parlamentariska arbetet, däremot, har en annan och långt hetsigare takt. Denna lärdom har många av oss tidigare gjort som aktiva i olika partier. En konsekvens av denna olikhet är att det ideologiska grundarbetet oftast behandlas styvmoderligt.

I en tidigare artikel här i Syre har jag berört Lovelocks och Margulis idéer om planeten som ett självreglerande system (Gaiateorin), en teori som framhåller symbiosen (samarbetet) som drivkraft för evolutionen. Jag hävdade att denna systemteori är en viktig grundpelare för den gröna rörelsens världsbild. Detta gäller även för hur vår rörelse bör förhålla sig till den konventionella synen på politik, som någonting som utspelar sig mellan konkurrerande aktörer, de politiska partierna.