DEBATT De drastiska åtgärder som vidtas i Kina och andra länder som följd av coronavirusets spridning dämpar aktiviteten i världsekonomin rejält. Oron över ekonomin är stor. Men för klimatet är effekterna gynnsamma.
Under året som gick bidrog USA:s president paradoxalt nog till en stor och omedelbar dämpning av världens växthusgasutsläpp. Hans handelskrig har bedömts sänka tillväxttakten (och därmed energiförbrukningen och utsläppen) lika mycket som efter bankkraschen i USA 2008.
Under hela efterkrigstiden har kurvorna för ekonomisk tillväxt, energianvändning och koldioxidutsläpp följt varandra till allt högre nivåer. En del förklaras av befolkningsökningen, men den drivande faktorn är den ekonomiska aktiviteten. Det kan man se på de små hacken i kurvan med lägre ökningstakt (som 2008), som inte kan förklaras med befolkningsförändringar.
På tidningarnas ekonomisidor kan vi se krigsrubriker när tillväxten hotas men nästan aldrig något om konsekvenserna för klimatet. Oron var till exempel stor när USA ville lägga tullar på europeiska bilar och EU svarade med hot om tullar på amerikanska sojabönor som används som djurfoder. Så bra det i själva verket hade varit om just dessa klimatförstörande produkter blivit lite dyrare.
Vi sitter ordentligt fast i konventionellt ekonomiskt tänkande. Ibland blir det övertydligt. Under den senaste valrörelsen upprepade Liberalernas Jan Björklund gång på gång att vi måste ha tillväxt för att klara klimatet, trots att hela vår ekonomiska historia visar på det motsatta sambandet. Kristdemokraternas klimatarroganta EU-parlamentariker Sara Skyttedal tycker att vi ska flyga mer så att flygplanstillverkarna får råd att utveckla ny teknik, trots att det nog är om vi flyger mindre som det blir fart på ingenjörerna.
Men Björklund och Skyttedal är inte ensamma. Alla etablerade institutioner är tillväxtförespråkare. Globalt har vi till exempel Världsbanken och Internationella valutafonden, nationellt våra fackförbund och näringslivsorganisationer. När de trots allt ser klimatförändringarna komma, tänker de sig att tillväxten ska kunna fortsätta utan negativa konsekvenser för klimat och miljö med hjälp av teknikutveckling och nya produktionsmetoder.
Men det har kommit flera forskningsrapporter som visar att det inte finns något vetenskapligt stöd för denna “frikopplingshypotes”. Grön tillväxt är en illusion. Tillväxtens storlek är i sig själv ett problem. Tre procent per år ger en samlad BNP som är elva gånger större vid slutet av seklet. Det kan inte ske utan fortsatt användning av fossila bränslen och oåterkalleliga skador på klimatet. En annan iakttagelse är att ny teknik, som i det enskilda fallet förbättrar effektivitet och minskar energianvändning, totalt sett inte tycks betyda något.
Vi har en lång historia av ständig teknikutveckling och effektivisering, men likväl har energianvändning och utsläpp fortsatt uppåt. De nya studierna visar att energi- och resursanvändning måste minska dramatiskt. Detta kan inte ske utan att dra ner på produktion och konsumtion i världens rika länder, för att möjliggöra ett gott liv för alla inom planetens ekologiska gränser.
Det kan synas vara cyniskt att visa på fördelarna med det som händer i Kina när många människor dör. Men tusenfalt fler har dött av hunger, sjukdomar och olycksfall till följd av klimatförändringarna.
Kina skulle ha arrangerat inomhus-VM i friidrott. Det har ställts in på grund av smittorisken. Av klimatskäl borde allt internationellt idrottsutbyte bantas rejält. Varutransporter stoppas nu vid nationsgränser. Av klimatskäl borde doktrinerna om att frihandel bara är av godo omprövas när vi ser dess negativa baksidor. Jättestora kryssningsfartyg läggs i karantän vid kaj. Där borde de av klimatskäl få ligga kvar.
Den konventionella visdom som råder i mediernas ekonomirapportering är nog svår att rubba, men man kan hoppas att intresset åtminstone något börjar riktas mot ekonomins konsekvenser för klimatet.
Källor: En ny rapport från den europeiska miljökoalitionen EEB och en forskningsstudie (Is green growth possible? av Jason Hickel och Giorgos Kallis) som lägger fram empiriska bevis för att grön tillväxt, som är Världsbankens, OECD:s och FN:s huvudstrategi, inte är särskilt realistiskt.
