Här hittar du förra avsnittet, och här kan du läsa från början.

Ida hade ovanligt bra flyt på bilkörningen när hon körde Södertäljevägen över bron över Fittjaviken, på väg mot Björnlunda. Det var skönt att gå upp i trafiken, vägen och bilen och hålla undan andra tankar. I bilstereon sjöng Nancy Sinatra om sina kängor, bak i bilen låg Juha och Ante medan deras nervsystem kalibrerade sig efter transfern från framtiden. Det kändes att bilen var tungt lastad.

Att Juha ville se varifrån Ante kom var lysande. Det glittrade något förväntansfullt bakom hans baksmälla, och Ante hade sett så glad ut. Visst hade de kunnat få sitta i soffan och resa till framtiden om de hade lust. Det var bara det att de sen skulle ligga i koma en timme eller så. Var då? I soffan? Mitt på golvet, så Ellis skulle snava över dem när han kom? Nej, helst inte. Att de skulle sätta sig i bilen var Juhas förslag, och Ida sa okej till det.

Harriet fick inte följa med, men hon protesterade inte så mycket. Till Idas förvåning var hon mest mån om att de skulle ta med sig resväskan som hon hade packat. Sen gäspade hon, gick och borstade tänderna och satte på sig pyjamas, och efter ett par minuter hade hon somnat på soffan. Ida kände på hennes panna, men den var inte varm.

En stund senare hade Ellis kommit hem. Ida gick ut till bilen för att se hur det gick med tidsresan – om de hade kommit iväg än och om de var tillbaka.

Först hade det sett ut som om ingen satt i bilen. Kanske hade de valt någon annan plats, gått in på Oasen rent av. Det var ju dit de skulle, fast på 2300-talet. Men så öppnade hon till lastutrymmet bak, och där inne låg de i en röra av armar och ben. Som om någon hade slängt in dem där, eller som om de hade slängt sig in själva. Vad skulle hon göra nu?

Hon hade tänkt igenom situationen. Där kunde de ju inte ligga instängda, då måste hon gå ut och kolla dem hela tiden. Det var bättre att köra till Björnlunda på en gång. Tvätten fick hon ställa undan i badrummet. Så hon gick in och packade ihop snabbt. Det var lika bra att passa på – Harriet sov på soffan och Ellis spelade basgångar i köket. Sen hade hon satt sig i bilen och kört.

Någon gång på vägen skulle Ante och Juha vakna till och de skulle hinna planera expeditionen till Xpan 7. Gärna nånstans där man kunde sitta lite civiliserat och ta en kaffe också, tänkte hon. Efter Järna skulle det finnas en mack som kanske dög, om de nu hade öppet så här dags. Eller någon hamburgerkedja kanske.

De brukade köra samma väg till Thomas, Ellis pappa, varje jul och ibland annars också, så hon kunde vägarna någorlunda. Men det här såg fel ut. ”Hölö” stod det på en vägskylt. Vagnhärad. En buss som gick till Norrvrå. Hon körde in till vägkanten för att kolla kartan. Nej, hon hade kört fel efter Järna, men det fanns en genväg hon kunde ta.

När hon satte sig i bilen igen kände hon hur något rörde sig bakom sätet. Någon pep och krafsade som ett litet instängt djur. Hon öppnade bakluckan och lyste med telefonen. Det rörde sig i den rutiga resväskan som Juha vilade huvudet på. Katten, tänkte Ida. Men det var inte Emoji. Blixtlåset var lite öppet och i glipan stack ett lockigt trassel ut. Hon drog fram väskan, drog ner blixtlåset och hittade Harriet.

– Men lillskruttan, vad gör du här?

Försiktigt lyfte hon på Juhas huvud så att Harriet kunde klättra ut och sätta sig på bilbarnkudden i framsätet istället. Klädd i teddyjacka med nalleöron över flanellpyjamasen med kaniner och röda allvädersstövlar på fel fot. Rufsig och yrvaken.

– Var är vi? sa hon.

– I bilen. Men varför låg du där?

– Jag gömde mig, för jag ville följa med.

– Vadå, tog de med dig till framtiden?

– Ja, men sen kom det nån och skulle ta oss, så vi åkte tillbaka. Vart ska vi nu?

– Vi får väl åka hem med dig, antar jag. Men det tar en stund. Vad tror du pappa säger när han ser att du inte är hemma?

– Det ser han inte, för jag bäddade ner alla kuddarna under täcket. Smart va?

”Det kom nån och skulle ta oss.” Ida kramade om Harriet så hårt att hon vred sig loss. Tokiga unge, tänk om … men hon var tillbaka. Hon måste ringa Ellis – han hade nog märkt vid det här laget att det bara låg kuddar under Harriets täcke.

Jo, det hade han märkt när han skulle bädda upp bäddsoffan. Han hade letat efter Harriet i köket, i badrummet, i hallen, i garderoberna, i trapphuset, på lekplatsen, i tvättstugan och till slut ringt på hos Rim och Hussein, som inte hade sett henne. Då hade han försökt ringa Ida, som inte hörde signalen. Sen hade han slagit 114 14 till polisen.

Medan Ellis tvekade med pekfingret över den gröna luren på mobilskärmen fick han syn på en burk i ena hörnet av soffbordet. Stor som en snabbkaffeburk modell mindre, och innehållet såg ut som snabbkaffe. Etiketten kände han inte igen, grön och blå med vit text: ”Himmelska fridens snabbkaffe”. Skumt men ändå bekant. Morsan hade nämnt Himmelska friden när hon berättade den sjuka historien om tidsresan. Så vad stod det för bäst-före-datum? Det fanns faktiskt ett, nej, sista förbrukningsdag var det. Två suddiga siffror och sen 69-05-31. När han höll burken under fläktlampan över spisen såg han att årtalet var 2269. Tvåtusentvåhundrasextionio. Om det nu var ett årtal.

Då ringde Ida. Hon befann sig i Hölö med Harriet, som hade gömt sig i bilen och vaknat nyss. De var nästan en timme hemifrån och det skulle bli sent innan hon kom i säng. Ellis sa att han skulle sjukanmäla henne till skolan och så kunde de ta den tid som behövdes – om Ida kunde ta hand om henne dagen därpå. Det lät inte som ett problem. Han frågade var Hölö sa och hon svarade att det låg strax efter Järna någonstans.

– Då kan ni sova över hos farsan. Det är väl där i närheten.

– Inte så nära, men närmare än att åka hem. Jag ringer och frågar.

Det var precis vad de behövde. Thomas svarade, men han och Åsa var inte hemma. De var i Göteborg i något ärende som hon inte uppfattade, och skulle vara borta ett par dagar. Nyckeln låg under trappan, känn er som hemma, sa Thomas. Puh.

– Ja, åka till farfar! sa Harriet.

Det var ett par mil att köra, men nära Björnlunda. Inte ens en by, bara några faluröda hus, knappt inom synhåll för varandra, mellan betesmarker och skogar. Thomas hade köpt en liten stuga som han hade byggt till och renoverat, och sen hade det vuxit upp en stuga till på tomten till Ellis och hans bonussyskon. I det huset hade Harriet bott tills hon var fem år.

– Vem var det som skulle ta er? frågade Ida.

– Jag vet inte. En tant som jagade oss. Ante sa att det var en briggis. Juha tänkte lämna väskan där så han kunde springa fortare. Men då skrek jag jättehögt att jag satt där så Juha sa ”men vad fan” och tog med väskan. Men tanten var ganska snabb, tror jag. Och så tog Ante fram synten och vi åkte hem till vår tid.

– Men hu vad läskigt! Blev du rädd?

– Ja, när Juha skulle lämna mig vid trappan blev jag jätterädd. Sen var jag inte så rädd. Vi hade ju synten.

Ja, och hon var tillbaka, välbehållen, men vad kunde hon ta sig för härnäst? Nu skulle de köra till Gnesta, och därifrån hittade de till Thomas. Ida kom ihåg vägnumren, Harriet visste var de skulle svänga in, vem som bodde i huset på kullen och hur många backar som var kvar efter Solviks skola. De parkerade bakom häcken och Harriet sprang ut, plockade fram nyckeln, låste upp och tände i huset.

Ida öppnade bakdörrarna och tittade in i bilens lastutrymme. Det var ganska fullt och mörkt, Ante tittade på henne där inifrån och Juha gnuggade sig i ögonen.

– Var är vi? sa han.

– En bit utanför Gnesta, hos mitt ex Thomas, sa Ida.

– Kunde du inte ha sagt att du skulle resa bort? Jag jobbar i morgon.

– Det gör jag med. Jag skulle inte resa bort. Jag skulle …

Ante satte sig upp, ruskade på huvudet och såg sig omkring.

– Är vi långt utanför stan? frågade han.

– Ja, ganska.

– Bra. Jag tror nämligen att vi har fått med oss ett problem. Eller också är det inte ett problem.

– Är den galna käringen med? sa Juha och for upp.

Det var inte underligt att det hade verkat fullt i bilen. Längst in låg en person till. Någon som försiktigt slog upp ögonen, vecklade upp en lång, gråklädd kropp och klev ut och sträckte upp sig, som någon som tar befälet. Sen höll hon upp vänster handled och sa:

– Stella Stierna, Harmonibrigaderna. Ert överfall på mig är dokumenterat. Ante Yang, du kommer med mig. Ni andra går in i huset och stannar där under bevakning av Harmonibrigadernas vingar.

– Stella, sa Ante. Du har inte blivit överfallen. Det var du som försökte överfalla oss. Du har hamnat i en annan tid och det är bara vi som kan höra dig. Vingarna kommer att falla platt, det finns inget nätverk som funkar för sånt.

Hon fick Ida att tänka på en struts – stora ögon, långa ben, smala axlar och en grå dräkt som antagligen var en uniform. Den raka hållningen vissnade sakta och hon tittade på sin handled.

– Jag försökte inte alls överfalla er, jag skulle bara titta på väskan och ställa några frågor, sa hon.

– Väskan kan du få titta på sen, jag tror att det ligger sardiner och ficklampsbatterier i den. Ska vi gå in och se om vi kan få en kopp te? sa Juha.

Här fortsätter Xpan-projektet.