Under december har en märkvärdig debatt florerat i medierna angående godhet, eller snarare godhetens brister, med Ann Heberlein i spetsen. Diskussionen flyger högt med intellektuella referenser och filosofiska begrepp, och det låter sannerligen fint, men i grund och botten är det som sägs inte mer eller mindre än paragraf två i den torra gamla Jantelagen; du ska inte tro att du är godare än vi. Där den ondska som inte är hundra procent ond till intention och konsekvens enbart gör den mer trovärdig, med referenser till Hanna Arendts teori om banal ondska, sågas en godhet som inte enbart har allomfattande positiva konsekvenser eller självuppoffrande intentioner vid fotknölarna omedelbart. Något recept för hur man utför korrekt och riktig godhet har dock inte presenterats. Tvärtom verkar intet sätt falla i god jord hos godhetskritikerna.

Å ena sidan ska man absolut inte ge pengar åt en enskild romsk tiggare då det uppmuntrar en struktur av tiggeri istället för social förändring i Rumänien – man ska alltså offra den enskilda individen på konsekvensernas altare för den stora goda sakens skull. Att ge tiggaren pengar kan alltså kännas gott, menar man, men är egentligen ont, och empatin för den enskilde må icke skugga för helheten. En helhetsbeskrivning jag för övrigt starkt betvivlar – som om det enda som hindrar Rumänien från att bygga ut sitt sociala skyddsnät vore att svenskar ger tiggare pengar?

Å andra sidan anses det vara höjden av tarvlighet att låta en svart pojke stå modell för en luciadräkt på en reklambild, om pojken sedan blir utsatt för såväl rasism som sexism. Man ska alltså absolut inte råka offra en enskild individ, pojken, på samma altare som tiggaren, och absolut inte med goda intentioner om normbrytande och inkluderande representation. Att det de facto är ondskan som är problemet – de som hatar och hotar en ung person på grund av hans kön och hudfärg – ignoreras. Det uppfostrande budskapet är glasklart; försök inte göra gott, för det är aldrig gott nog.

Det kan givetvis vara skillnad på att göra gott och göra rätt. Goda intentioner räcker inte allena, vilket nyheten häromsistens om att Ferreros fabriker outsourcar byggandet av kinderäggsleksaker till fattiga familjer för slavlöner tydligt visar: istället för att vid avslöjandet ge familjerna rimliga löner och anställningar avslutar chokladgiganten samarbetet med fabrikerna, och familjerna förlorar sin minimala inkomst. Intentionen är så klart god; Ferrero vill inte uppmuntra tarvliga arbetsförhållanden; de vill göra rätt. Men konsekvensen för de riktigt utsatta blir enbart värre, vilket är både fel och ont.

Tage Erlanders gamla utsaga om att ett samhälle bör bedömas utifrån hur de behandlar sina mest prekära invånare framstår alltmer som lösningen på det filosofiska dilemmat. Att argumentera emot en godhet där de mest utsatta står i centrum för att rättfärdiga sin egen ovilja att agera empatiskt gentemot dessa kan måhända se logiskt ut – men det kan aldrig någonsin vara varken rätt eller gott.