I söndags slog en bomb ner i amerikansk politik. President Donald Trumps tidigare säkerhetsrådgivare John Bolton bekräftade uppgifterna om presidentens försök att få ukrainska myndigheter att undersöka tidigare vicepresident Joe Bidens förehavanden i landet. I synnerhet det faktum att hans son Hunter skulle ha varit inblandad i korruption i samband med att han fick ett jobb för ett stort energiföretag.

Anklagelserna mot Biden är inte bara grundlösa, menar Demokraterna, de är direkt förljugna. Biden agerade i samklang med inte bara dåvarande president Obama, utan också med världssamfundet. Det Trump har gjort under de senaste åren är precis motsatsen. Han har med hjälp av privata ombud, en del av dem är åtalade för allvarliga brott, i smyg försökt få andra länder att hjälpa honom i ett kommande val.

Presidentens kritiker menar att han gjorde detta för att han trodde att Biden är den enda av hans motståndare i det kommande valet som skulle kunna vinna över honom. Det är det faktum som nu John Bolton kan verifiera. Han har länge varit en tungviktare i Republikanska partiet. En figur som är känd för att alltid säga vad han tycker och för att inte jiddra.

Boltons uppgifter kommer under pågående förhandlingar i den amerikanske senaten. Presidentens försvarsteam hade precis kommit igång med att visa att det faktiskt inte finns några ögonvittnesuppgifter om en sammansvärjning eller utpressningssituation. Allt är i andra eller tredje hand, sa de. Plötsligt dyker det upp uppgifter från direkta samtal mellan Bolton och Trump.

Memoarer som vittne

Uppgifterna finns med i den bok som Bolton kommer att publicera om ett par månader. Eller kanske tidigare nu när den fått så mycket uppmärksamhet. Bolton är lika driven som affärsman som han är reaktionär. En butter och ocharmig politisk hårding. Ingen vill hamna i hans skottfält.

Det är inte riktigt klarlagt hur uppgifterna från boken har läckt ut. Bolton sa nej till att vittna i representanthuset under utredningsfasen av riksrättsförhandlingarna, menade att kongressen fick stämma in honom om han skulle vittna och att han skulle stämma dem tillbaka. Allt för att tvinga fram ett beslut i en domstol.

Det amerikanska politiska systemet bygger på maktfördelning mellan presidenten, kongressen och rättsväsendet. Om det uppstår konflikter mellan presidenten och kongressen är det rättsväsendets uppgift att lösa tvisten. Bolton ville ha domstolarna i ryggen helt enkelt. Representanthuset struntade i att stämma i honom och gick vidare. Men plötsligt kvicknade Bolton till och ville vittna om senaten bad honom.

Och det skrämde upp republikanerna och presidenten så mycket att de inte förmådde ändra sitt försvar. I två dagar har de fortsatt att argumentera som om det inte fanns några direkta vittnesmål. Trots att alla nu vet att det finns det. Jag tror att mycket få av alla som följde förhandlingarna under de dagarna kunde tänka på nåt annat än John Bolton.

Sin egen värsta fiende

Trump förnekar att de samtal som Bolton skriver om i sin bok innehöll det som Bolton hävdar, erkännanden från Trump om att han ville tvinga Ukraina gräva fram uppgifter om Biden. Trump viftar bort allt, menar att Bolton bara vill sälja sin bok. I övrigt hävdar han att samtalen är sekretessbelagda. Problemet är bara att han genom att förneka innehållet i dem bakvägen gör att de inte kan sägas förtjäna sekretess. Om Trump pratar om innehållet i samtalen offentligt håller inte ens han dem hemliga.

Tills Boltonbomben slog ner har presidentens försvarare långsamt samlat sig. Än hänger det de säger inte ihop. Genom att kalla in juridikprofessorer och höga domare har de försökt ge en konstitutionell grund för varför Trump måste frikännas. Men på grund av att de inte har lyckats att samordna sina framträdanden efter Boltons avslöjande blir deras budskap mycket märkligt.

Om presidenten har gjort det han har gjort, vilket han inte har gjort, säger de, skulle det ändå inte vara ett brott mot konstitutionen, trots att det han anklagas för att ha gjort betraktats som värdigt riksrätt många gånger tidigare.

Trump har uppenbarligen ljugit om vad som hände i Ukraina, han har ändrat sina uppgifter många gånger och fortsätter att hota och hetsa mot sin fiender. Republikanerna stod väldigt enade när förhandlingarna inledde och ingen av dem har hittills brutit ledet, men när uppgifterna om Boltons bok dök upp blev många av dem arga.

Nu när presidenten uppenbarligen har ljugit också för de egna börjar försvaret för honom rämna. I dagarna har många republikaner i kongressen varit i kontakt med Vita huset för att få veta vad som är sant och inte och för att vädra sitt missnöje.

Det betyder inte att Trump kommer att avsättas. Det kommer att ändra dramaturgin i senaten, men mycket ska till innan två tredjedelar av senaten vill det. Men jag tror inte att demokraterna för en sekund har trott att det skulle gå så. De har hela tiden vetat hur det skulle sluta. Det har inte ändrats nu. Men de har ändå lyckats med det de satt sig före att göra.

Politisk teater

Det finns självklart en grund för Demokraternas försök att döma Trump i konstitutionen. Annars skulle de inte ha inlett processen. Men de har nog aldrig trott sig kunna vinna. Det har inte varit målet med processen. Dels tycker de verkligen att Trump har brutit mot konstitutionen och att det då inte spelar någon roll om Republikanerna inte tycker det. Ett brott är ett brott och måste utredas. Dels har de använt den nödvändiga processen som en chans att undergräva Trumps ställning. I samhället i stort och i det republikanska partiet.

Det har skett med en oklanderlig känsla för dramaturgi. Republikanska politiker klagar över att olika uppgifter dyker upp på ett märkligt sätt på märkliga tider. Och det är sant. Allt ifrån den ursprungliga visselblåsaren och olika dokument som läckt eller skakats loss i domstol till Bolton manuskript har dykt upp som scener i ett välskrivet rättegångsdrama.

Demokraterna har rullat ut en av de mest spännande teveserier jag någonsin har sett. Exakt och känsligt regisserat, med rollfigurer som efter den här processen kommer att vara inskrivna i amerikansk historia för alltid. Det enda som inte riktigt har funkat är en brist på passion. Den nedtonade korrektheten i Demokraternas framställning når inte alltid riktigt fram. Republikanerna å sin sida drar på så hårt att de kör av vägen i svängarna vilket skulle ge dem lite mer utrymme för större gester.

Men inte heller det spelar så stor roll. Precis som i sporten är också en match med självklar utgång värd att spelas. Det finns andra värden i en tävling än att vinna. Det gäller också i politiken. Ett av dem är demokratin som sådan. Att försvara den är en politikers största ansvar. Borde vara det i alla fall. Ett annat är att stå upp för det man tror på. Också när man är i minoritet.

För att det ska vara meningsfullt, tror jag att Demokraterna har resonerat, måste vi få med oss folket. De har känt att de är skyldiga att berätta vad som har hänt för det amerikanska folket och den scen de har tillgång till är kongressens båda kammare. Självklart hoppas de på att kunna avsätta presidenten, men faktum är att vicepresident Pence är nästan lika illa som Trump. Faktum är att stora delar av Republikanska partiet är reaktionära populister.

Politiken i landet skulle inte ändras nämnvärt. Demokraterna skulle inte få mer makt. Ändå kämpar de med näbbar och klor. Den som är osäker på tolkningen av vad som händer ska tänka på det. Om Demokraterna skulle ha fel varför kämpar de så hårt om de ändå kommer att förlora?

Vilken ansvarig vuxen som helst

Det är svårt att egentligen bedöma hur opinionen ser ut i USA. Landet är strängt uppdelat ideologiskt. Mellan land och stad, nord och syd och mellan subkulturer, religiösa och etniska. En uråldrig konflikt i ett land som har ett unikt och egensinnigt politiskt system. Siffrorna säger att en stor majoritet vill se en ordentlig process, med vittnen och dokument. De säger att det är en lite övervikt för de som vill avsätta presidenten. Men sanningen är att ingen vet nånting.

En kompromissdoftande inställning som sprider sig i landet nu är att det spelar mindre roll vilken politisk ända som nästa president kommer ifrån. Det enda folk längtar efter är lugn och ro och en president som följer lagar och spelregler. En vuxen person. Vem som helst.

I realiteten tas de viktigaste besluten för människors vardag i delstaterna och i gemensamma beslut i kongressen. Unga demokrater är ofta progressiva och har en modern syn på allt från feminism till klimatkrisen, men det lär dröja ett tag innan den maktbalansen ändras. De som leder Demokraternas process är inte ens särskilt radikala. De har bara fått nog. Ruttnat på Trump, hans lögner, överträdelser och brott. Ingen tror att han är oskyldig. Det är inte det som är poängen med Republikanernas försvar. Han är en flåbuse, men han är deras flåbuse.

Det är den inställningen som nu börjar att luckras upp. Det är därför Demokraterna kan räkna in en seger. De kan få stryk med tvåsiffrigt, men de har sett till att motståndarlaget kommer att kliva in i omklädningsrummet efteråt och hamna i luven på varandra, klandra varandra, misstänka varandra. Om det skulle gå så långt som att tränaren och hans hantlangare byts ut är det en ännu större seger som Demokraterna naturligtvis skulle fira. Men de kan vänta. Till i höst. Till säsong två av vår samtids mest spännande politiska drama.