Här hittar du förra avsnittet, och här kan du läsa från början.

Ante satt böjd över synten och plockade med den som om den kunde ge svar på vad som hade hänt. Det kanske den kunde. Det var en underlig konstruktion, ett enkelt barninstrument till formen, men allt gick att lyfta på och där under satt teknik som Ida inte kunde föreställa sig vad den gjorde, ens.

Hon reste sig och lade en rutig pläd över Juha, som sov djupt i fåtöljen. Stackarn, som alltid gick med spända axlar och var på sin vakt mot det oväntade. Men hon kunde inte vara till hjälp här, hon borde gå. Det var bara det med synten: Nisse kunde när som helst materialiseras i rummet. Å andra sidan skulle det ordna sig.

– Ida? sa Ante.

– Mmm.

– Jag har fått en inkommande transfersignal, men det hörs inget. Har ni hört något ljud från den här?

– Menar du Gymnopédie No 1? Ja, senast för fem–sex timmar sen.

– Undrar … aha, audiosensorn har lossnat.

– Audiosensorn?
– Den känner av omgivningen med ljudvågor, som fladdermöss ungefär. Så man inte hamnar inuti en husvägg eller något. Men nu kan den inte känna av rummet, så då inleds ingen transfer.

– Okej, går den att laga?

– Absolut, med en bit tejp. Men jag ska nog vänta.

– Varför det? Är det Nisse som är på väg?

– Han som är med Freddy på Oasen? Den här signalen kommer inte från Oasen och inte från Timebandit 2. Den kommer från en okänd maskin i Xpan 7, och det ska inte finnas någon sån. Om inte … Nämnde Freddy min gamla lärare i partikelslöjd?

Nej, Freddy hade bara nämnt sin bror i förbigående, och inte ett ord om hans gamla lärare. Partikelslöjd, vad var det? Ida skakade på huvudet, Ante sköt iväg synten till andra sidan soffbordet, lutade sig bakåt och lade upp fötterna på glasbordet.

– Lydia, sa han. Lydia Petersén. Jag visade henne mina första ritningar till Timebandit och hon hjälpte mig att bygga en prototyp. Vi höll till i skolans partikellabb och hon kom på en del förbättringar. Först var vi överens om att inte sprida idén utan behålla den för oss själva. Men sen, när vi började komma någonvart, ändrade hon sig och ville sälja idén. Hon ville bli rik och köpa en plats i en vip-satellit.

– Och du ville leta efter en tidpunkt då man kan vända utvecklingen, sa du förut. Men vilken utveckling tänker du på?

– Mänskligheten hade inte behövt ödelägga planeten. Det kan inte ha varit nödvändigt. Vi hade inte behövt fly, för de ”expanderar” inte, de flyr.

– Klimatkrisen, sa Ida.

– Klimatet, insekterna, allt som bara är skit kvar av. Nu börjar ju folk bli medvetna om vad som händer, men det räcker ju inte. Det blev som det blev. Det kan vara bättre att gå tillbaka till 1970-talet till och med.

– Eller början på industrialismen. Tänk om de hade utvecklat teknik som inte byggde på förbränning. Eller om de hade fattat från början hur idiotisk hela den här slit- och slänggrejen är, sa Ida.

Slit- och släng kanske inte var ett uttryck Ante hade hört, men han verkade förstå.

– Så långt tillbaka räcker inte Timebandit. Jag har inte hittat nätaggregat som är äldre än från 1970-talet.

– Måste du kunna ladda, då? Om du har laddning så det räcker fram och tillbaka?

Ante ryckte på axlarna. Lydia och han hade tänkt så: ingen ville bli kvar någonstans utan möjlighet att återvända. Därför tog det stopp om man försökte ställa in tiden till före 1978.

– Det måste ha funnits en tid då folk hade kunnat se framåt och tänka lite. Om de hade fattat vilken framtid de skapade. Men om vi hade sålt Timebandit kunde den ha gjort allt värre istället. Så jag tog med den när jag lämnade Xpan 7. Jag tog med alla ritningar och raderade allt från Lydias enheter.

– Tänk om hon hade sagt något?

– Ingen hade trott henne, allt var borta och ingen annan kände till tekniken. Men nu vet jag inte längre. Harmonibrigaderna och den här signalen, jag förstår det inte, men det är inte bra.

Ljusen brann ner medan de pratade. Juha vaknade till och vacklade iväg till sovrummet, Ida började nicka till i soffan till Antes funderingar om vad som kunde ha hänt och vad som borde göras. Om hon förstod saken rätt kunde ingen just nu använda Timebanditen för att den där audiosensorn hade lossnat. Och om Ante satte dit den felande tejpbiten kunde den börja spotta ur sig harmonibrigadister och gamla fysiklärare hur som helst.

Hon kanske lika väl kunde sova på soffan med pläden över sig. Och sen äta frukost med en svårt bakfull Juha som tyckte hemskt synd om sig själv, nej, det fick vara. Men det skulle ta en timme till Rågsved och sen skulle hon köra en bit för att hitta en bra plats att parkera sig och skåpbilen över natten.

– Har du en bil? frågade Ante plötsligt.

– På sätt och vis. Det är min son Ellis bil, men jag lånar den.

– Permanent?

– Ett tag. Hur så?

– Någon skulle kunna ta sig till Xpan 7 och ta reda på vad det är som händer. Men det borde nog inte vara jag.

– Okej, jag kan prova, men jag behöver sova och tvätta kläder först. Men var kommer bilen in?

– Xpan 7 ligger ganska långt bort.

Han satte på teven, där en amerikan på CNN just sa att Donald Trump vägrade lämna Vita huset, men klickade bort nyhetskanalen och letade fram en karta över Södermanland. Mitt ute i ingenstans, söder om en sjö som hette Kyrksjön, satte han pilen på en liten ort som hette Björnlunda.

– Här. Det skulle gå på nolltid med infran, men du kan inte åka med den. Möjligen om vi har ett gäst-id-armband kvar, men alltså, säg inte till Noor att jag har sagt det – de är inte pålitliga. Inte såna gamla hackade.

– Finns det vägar, då? Och kommer jag in i Xpan 7?

– Du kommer rakt in med Timebanditen om transfern sker på rätt ställe. Problemet är bara att dyka upp snyggt, det är enklast om du ger dig av på natten. Vägar? Nej, de har inte använts på mer än hundra år, de är igenväxta och förstörda. Det märkte vi när vi tog oss från Xpan 7 till Oasen. Men nu borde det finnas vägar … kolla, det tar en timme.

– Så jag kör dit i nutid och transfererar sen, okej. Kommer jag alltså rakt in i Xpan 7?

– Ja, annars kommer du inte in alls.

– In i en inglasad stad där polisen är på jakt efter tidsmaskiner och tidsresenärer? Det låter lite farligt.

– Jag sa inte att du skulle göra det. Det var du som sa, flinade Ante.

– Jag vill bara kolla så jag förstår. Och menar du att jag behöver ge mig av på natten för att komma dit på natten?

– Nej, det är som du vill, men jag tycker det är onödigt med jetlag. Enklare att hålla reda på inställningarna på det sättet också.

Avresa på natten, alltså. Kanske borde hon fundera, det verkade mer än bara lite farligt, men hon visste vad hon skulle landa i. Klart att hon ville åka till Xpan 7! De bestämde sig för att ses och planera när de hade sovit ut, när Ida hade tvättat och när Juha hade lugnat ner sig. Sen sa Ida hej då och gick och ställde sig vid busshållplatsen med slutet på John Ajvide Lindqvists Rörelsen i öronen. Han sa inte medelst en enda gång.

Här fortsätter Xpan-projektet.