Ett år och en dag efter januariöverenskommelsen deklarerade Vänsterpartiet och Moderaterna att de, tillsammans med Kristdemokraterna kommit överens om en extra ändringsbudget för i år. Den innebär att 2,5 miljarder av budgeten omfördelas till kommunerna, utöver de 5 miljoner som redan presenterats av regeringspartierna inför vårbudgeten. Sverigedemokraterna förkunnade direkt att de kommer stödja förslaget.
Att pengarna behövs råder det inget tvivel om, hela 2019 har kantats av varsel och nedläggningar inom skola och omsorg. Då gör det inte så mycket att 500 av miljonerna är sådana som annars skulle ha gått till kommunerna i form av riktat stöd till lärarassistenter. Lärarassistenter är bra, men de räddar ingen byskola.
Det är trevligt med en vital riksdag. En där majoriteten gör sig påmind om att vad som helst inte kan passera. Samtidigt är det ett bekymmer när M och V förhandlar med utgångspunkten att få stöd av SD. Den här gången fick en grön reform, om än så nedbantad som ”utvecklingstid” (det som annars kallats friåret, men nu inte är fritt utan med krav på utveckling under året) stryka på foten.
Att Akademikerförbundet SSR på Twitter anmärker att det kommer slå hårt mot dem som migrerat till Sverige och hade kunnat använda utvecklingsåret till att anpassa sig till den svenska arbetsmarknaden känns måhända som en tillfällighet. Men sanningen är ju att inget förslag som kommer från V och M kommer att handla om frihetsreformer för invandrare, alla kommer vara anpassade för att SD ska kunna rösta för i kammaren.
