”EXTRA – Kraftiga explosioner i Stockholm: ’Panik’” var rubriken på en kvällstidning i går. Någon panik rådde varken i Stockholm i stort eller det område där explosionerna hade skett. De flesta visste inte ens om det och hade därför ingen anledning till panik, i alla fall inte innan de nåddes av medierapporteringen.

För den som läste rubrikerna och befann sig i närheten kunde förstås lätt få känslan att vi befann oss i krig och utifrån det drabbas av panik. På det sättet blir tidningarnas återkommande rubriker om panik, skräck och otrygghet lätt självuppfyllande.

Gårdagens rubrik var långt ifrån den första på samma tema, tvärtom är panik, kaos och alla stora ord som rubriksättare kan komma på snarare vardag. Troligen kommer vi kunna läsa rubriker med liknande innebörd både i dag och i morgon. Och precis som vid varje enskild händelse så blir rubrikerna även självuppfyllande på samhällsklimatet i stort. Ju större och fler krigsrubriker, desto otryggare känner sig läsarna. Och ju otryggare befolkningen känner sig, desto lättare är det att sälja in hårdare övervakning, mer poliser, hårdare straff och andra auktoritära lösningar. Något som vi nu ser partierna tävla i, vilket i sin tur ytterligare spär på känslan av ett farligt samhälle.

Ju otryggare folk känner sig, desto mindre spelar fakta och faktiska omständigheter roll. För rädda människor tar reptilhjärnan över, den vars reflex är att springa eller slå först. I den finns varken tid eller utrymme för eftertanke, analyser eller fakta. För dem som har drabbats av panik spelar det väldigt liten roll att brottsligheten faktiskt minskar i Sverige och att den med internationella mått är väldigt låg. För den som lever i skräck för det främmande spelar det ingen roll att över 98 procent av de utrikes födda inte finns i brottsstatistiken, åtminstone så länge Stefan, Ulf, Ebba och Jimmy fortsätter tävla i att koppla ihop invandringen med brottslighet. För den som känner sig otrygg spelar det ingen roll att all forskning visar på att hårdare straff inte är lösningen.

Det finns en verklig ökad otrygghet i Sverige, men den handlar inte om våldsbrott. Den handlar om ökade klyftor och ett trygghetssystem som faller ihop. Tjänstepersoner på Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och socialförvaltningar, som utifrån politiska beslut gör livet till ett helvete för folk som är beroende av dem. Och som skapar en allt större rädsla och stress att hamna utanför systemen för dem som inte ännu hamnat där.

Att öka den otryggheten skulle vi kunna kalla brottsligt. Men inte heller mot den otryggheten hjälper mer poliser, stängda gränser eller hårdare straff. Mot den otryggheten hjälper basinkomst och minskade klyftor.