Som barn satt Marina Abramovic inlåst i ett skåp för att undkomma föräldrarnas bråk, moderns hårda bestraffningar, hennes bacillskräck och pedantiska hushållning. Den unga Abramovic gillade inte leksaker, hon gillade skuggor, andarnas mystik, ljuset som fångar dammpartiklar i luften och andra osynliga saker som bara hon kunde se från sin plats i barndomens Belgrad. Föräldrarna var båda krigshjältar som kämpade med partisanerna mot nazisterna. Familjen var materiellt privilegierad men föräldrarnas äktenskap olyckligt, så Abramovic uppväxt präglades av våld, minutiös symmetri och lärdomen att riktiga kommunister kan gå genom väggar.

Det är därför kanske föga förvånande att Abramovic fortsatt att undersöka gränser för mänskligt lidande i sitt konstnärskap, att det är just motståndskraften, tåligheten och erövrandet av förmågan att härda ut, som präglat hennes verk genom livet. Det kan tyckas sorgligt att hon som vuxen tagit vid där modern slutat och åsamkat sig själv så extremt mycket fysisk och psykisk smärta genom den performancekonst som gjort henne världsberömd och som gett henne en egen plats i konsthistorien. Kanske är det den ständigt vidöppna kontakten med – och undersökandet av – den andliga världen som gjort henne hårdhudad och som på något sätt gett henne förmågan att stå över mänsklig smärta. Både konsten och lidandet har ett högre syfte och dit lyckas Abramovic nå, gång på gång, genom sitt kreativa och fantasifulla konstnärskap – hennes oerhört produktiva karriär som nu nära nog nått hela världen.

Abramovic insåg tidigt att hon inte ville inordna sig i det tvådimensionella skapandet, när det går att göra konst av allt; eld, vatten, skuggor och framför allt den egna kroppen. Hon tog examen vid Academy of Art 1970 med toppbetyg, experimenterade tidigt med sitt personliga uttryck och väckte snart uppmärksamhet med det spektakulära verket Thomas Lips då hon skar in en blödande stjärna på sin mage med ett rakblad. Hon undersöker genomgående hur långt hon kan pressa sin mänskliga kropp. Eld, knivar, is, stjärnor och blod är återkommande element och snart bjuds publiken in att delta i hennes performance. I verket Rhythm 0 ställde hon fram ett bord med rosor, parfym, druvor, vin, saxar, spikar och en pistol med en kula i. Samt instruktioner som förklarade att publiken var välkommen att göra vad de ville med henne och objekten. Hon blev skuren i nacken och folk drack hennes blod, de slet av henne kläderna med rakblad och satte rostaggar i hennes kött.

I äktenskapet med konstnären Ulay fann hon en själsfrände, reskamrat och partner under många år, i såväl passionerad kärlek som intensivt arbete och de skapade många verk tillsammans. Deras säregna undersökande av vad som händer med betraktaren när konsten visar prov på acceptans av smärta i Sisyfosinspirerade performanceakter spred sig över världen. De strävade efter att uppgå i en tredje existens, ”that self”, som skulle upphäva könsrollerna. Ett sorts tidigt queer-tänk. Men Abramovic var den som blev ansiktet utåt och trots alla goda intentioner föll allt till slut samman. Relationen tog slut i och med den gigantiska satsningen på det som skulle bli deras sista performance tillsammans; verket The Great Wall Walk då de båda gick längs hela den kinesiska muren från varsitt håll och möttes på mitten efter tre månaders vandring.

Abramovic inspireras av munkar på Sri Lanka och Tibet. Lever med aborginer i Alice Springs. Lär sig att sitta stilla utan att äta eller prata under lång tid. Kroppen går sönder men arbetet är heligt, viktigare än nånting annat.

”I believe that universal knowledge is everywhere around us. It’s only a question of how we can achieve that kind of understanding. [—]That knowledge has been very hard for me to win, but I have won it. And the only way to win it is by never, under any circumstances, giving up.”

2010 genomför Abramovic det verk, som kanske hittills är hennes mest kända, på Moma i New York, The artist is present. I tre månader, åtta timmar om dagen, sammanlagt 736 timmar, satt Abramovic stilla på en stol och mötte sin stora publik, en och en. De fick sitta framför henne, så länge de önskade, utan att prata eller röra vid henne, och se henne rakt in i ögonen. Mötena blev känslosamma och många grät. Abramovic upplevde en större smärta än den mänskliga kroppen egentligen kan klara, men varje gång smärtan blev outhärdlig så försvann den. Kroppen tränades i att inte äta, dricka eller gå på toaletten. Vissa personer satt en minut, andra sju timmar, en man satt tjugoen gånger. Folk köade i sovsäckar utanför museet varje dag i tre månader. 850 000 personer såg verket och hela 17 000 av dem den allra sista dagen. Abramovic fanns där villkorslöst för alla och förtroendet hon fick var enormt.

Abramovic har tagit på sig uppgiften att vidga konstens och konstnärens arbetsfält med en enträgenhet och övertygelse så stark att det är omöjligt att inte dras med i den mäktiga och sinnliga berättelsen om hennes innehållsrika spännande liv. Konst är livet, den tillhör alla. ”When you have faith there is no pain.”

Mer om Marina:

Det finns en dokumentärfilm om verket: Marina Abramovic – The artist is present.

Marina Abramovic ställer ut på Moderna museet i Stockholm 18/2-21/5 2017.

Hon är dessutom aktuell med en ny film Marina Abramovic in Brazil, som släpptes på Vimeo 13/12.