När arbetsdagen är slut, så är det som stannar kvar, hur en gammal människa satt på sjukhus och ropade på hjälp, lite sammanbitet, hade svårt att beskriva sitt behov, hittade ej orden. Det var något om att sitta för långt ned, att vilja komma upp. Och att försöka själv, när en sköterska irriterat stannade till, i förbigående, under pågående rond, och försökte lyssna in så där en 80 års sjukdom och lidande, bakom en ogynnsam sittställning. Det var något med patientens ansikte, hur det förvreds i något, medan undersköterskan, lite bryskt, till slut sa: Du får sitta här och vänta.

Det var något med det här totala förbiseendet, av en gammal människas olägenhet i en rullstol. Stressad sjukvårdspersonal möter en patient som aldrig legat någon till last, och nu faktiskt kräver den omvårdnad hen varit med och finansierat via skattekronan. Nu äntligen. Och så blir det så här.

Det viktigaste: Gamla sjuka människor behöver andras tid. Tid för att höra vad som inte sägs, tid för att höra vad som sägs, och när. Tid att reflektera över ett fysiskt symptom, att sätta det i ett sammanhang. Annars är ingen läkning möjlig. Vare sig mentalt eller fysiskt. Och en helhetsbild går förlorad, kanske till och med en svårupptäckt cancertumör, eller en akut livshotande process.

Jag tackar för att jag kan sätta mig på ett kontor ett slag när jag har träffat någon, eftersom jag har det sociala arbetet som heltidsjobb. Att ha lite distans, låta det sagda, det finstämda, det uppenbara få sjunka in lite. Det ger mig tid att styra kosan rätt. Att återvända och förstå, föreslå en ny kurs när den gamla leder fel. När alla kommuner inför kontorslandskap blir detta lidande. Den viktiga andningspausen.

Att vara sjukvårdspersonal måste vara att befinna sig i ett slagfält, ett larmande kaos, där man har lite tur om man lyckas uppbringa hörsel just när den behövs, och för den som då behöver det. Det är många gamla i en korridor. Det är inte lätt att i ett larmande kaos höra skillnad på ”kan jag få ett glas vatten?” och ”jag håller på att dö”. Det är en sak att arbeta så, i tider av kris och krig. Och med omvärldens goda minne. Men att varje dag under flera år jobba så och med sparbetinget och nedskärningar i hälarna. Vad gör det med människor?

Hur det är att vara pensionär/multisjuk på en överbelagd avdelning är det få som kan föreställa sig. Jag såg lite av det i dag. Den här patientens ord: ”Jag kan försöka lite själv” Och det förvridna ansiktet. Hur hen gång på gång hävde sig upp i stolen, men inte lyfte ens en centimeter.

Då vet jag inget om förhistoriken. Om hur mycket sådana glas-vatten-moments som hade avverkats innan det förvridna ansiktet. Men om man har stark ångest över något kan man ju bli så: pockande. Otydlig. Om man inte vet vad man själv lider av, utan bara lider. I dagens sjukdomslandskap: ångest, sånt pjosk finns ingen tid för. Ge hen Stesolid!

Jag vet inget om denna patients situation och sjukdomar. Jag såg att hen inte ville belasta någon. Och då blir det snett. Vi måste vara rädda om våra vårdbehövande och om våra vårdare. Det ligger i tiden att ingen har tid. I ett generationsskifte, där gamla vuxit upp med: att göra rätt för sig, att inte ligga andra till last, och en stressad vårdgeneration som ska avverka ronder/kunder/tillsyn, bocka av dem och deras hälsostatus som markörer i systemet med en aldrig sinande ström människor. Det blir en krock som riskerar mynna ut i grymhet på sina håll. I Lex Maria-ärenden på hög. Som kraftigt missgynnar tanken med en god vård för alla. Jag ser det som en ödesfråga. En utmaning att ta tag i och titta på.

Är detta inte följder som beskrivits ganska väl när det gemensamma urholkas på folkets bekostnad?