Det skrivna ordet är hotat, skriver Richard Schwartz och Susanna Popova i varsin uppmärksammad krönika i Dagens nyheter respektive Svenska dagbladet. De här krönikorna är så lika att de måste ha kommit till tillsammans på något sätt. Kanske var Popova och Schwartz på samma nyårsfest. Kanske stod de på en takterrass med varsitt glas champagne medan de sista fyrverkerierna föll och var rörande eniga.
Men hur de än kom till börjar de båda med religiösa teman. Richard Schwartz har läst Bibeln och funderat över om det verkligen var ordet som var i begynnelsen. Nej, grottmålningarna kom först, tror han, och sedan sången. Det verkar som om tanken är att det är mer primitiva uttrycksformer än språket.
I själva verket har han nog fel. Först rätt nyligen hittade man grottmålningar som är äldre än 28 000 år, och de äldsta kan vara 64 000 år gamla. Språket är mer än tio gånger så gammalt. Om än inte alltings början.
Susanna Popova berättar om sin farfar och hans religiösa uppväxt på 1800-talet – han var läsare, som laestadianerna kallades, för att de läste Bibeln och annan kristen litteratur hela tiden. Men ändå fick han inte läsa vidare, liksom de flesta på den tiden. I dag har 25 procent av alla vuxna en akademisk utbildning, men ändå håller vi inte det skrivna ordets fana så högt, tycker hon.
För femtio år sedan, skriver Schwartz och citeras av Popova, fanns det stora europeiska dagstidningar helt utan bilder. De tycker att det visar på att ordet hade en starkare ställning då, varför nu olika uttrycksformer skulle göra varandra svagare istället för tvärtom. Susanna Popova förklarar att bilder var för de illitterata – det kan man se på de våldsamma kyrkomålningarna, där pöbeln (hon använder inte det ordet, jag tolkar attityden) fick sitta och se hur ondskan såg ut. Visserligen hundratals år tidigare. Visserligen tillsammans med de litterata. Medan de lyssnade på det talade ordet. Men i alla fall.
Varför har jag fått så många länkar till de här texterna av bekanta som tycker att de är tänkvärda? Kanske för att det finns ett stort intresse för att läsa om och diskutera språket. Det måste vara så, för det jag tänker mest på är den svaga argumentationen, och att Popova som är ledarskribent borde vara lite mer noga med det skrivna ordet.
I alla fall är det så i Popovas värld att vi litterata, vi som hade alla rätt på rättstavningsprovet i skolan (ja, hon påpekar det), vi kan själva skapa bilder inne i huvudet medan vi läser. Ja, jag ser henne och Richard på ett tak, det finns girlanger, serpentiner och kanske lite för mycket champagne, de tittar ner på folket där nere, som behöver bilder och säger ”liksom”, och de håller med varandra av hjärtans lust.
Frånvaron av bilder i tidningarna förr hade i Popovas värld att göra med att det inte fanns så kallade åsiktskorridorer då. Tänkte man mer självständigt? Hindras tankarna av bilder? Är det de som skapar åsiktskorridorer? Och fanns det verkligen inga sådana för femtio år sedan? Ordet fanns inte, men det är klart att det fanns konsensus i vissa frågor. Vilket är vad det betyder.
De skyller det skrivna ordets eländiga tillstånd på språkvårdarna, som accepterar vad som helst och kallar det för språkutveckling. Susanna Popova tar ordet ljudbok som exempel – skriv till radioprogrammet Språket i P1 och fråga om det går bra att använda det ordet, uppmanar hon. En onödig fråga, det är klart att det går bra. Hon använder det själv. Men hon är ändå lite upprörd över att svaret säkert skulle bli ja. Det är ju fel! Det är ju ingen bok!
Susanna, ta ett djupt andetag, vill jag säga. Tänk på ord som talbok, örtte, fågelsång. Örtte är inte te, det kommer inte från tebusken. Ta en kopp örtinfusion och lyssna på fåglarnas läten.
Språkvård är ingen exakt vetenskap. Det behöver inte vara det. Den ena språkvårdaren kan tycka att man kan använda ”sin” eller ”hans” eller ”hennes” lite som det faller sig, den andra anser att man ska göra rätt. Själv gillar jag öarna av logik i språket och håller gärna på att rätt ska vara rätt. Men om folk alltid hade gjort så hade det språk vi i dag vill bevara sett väldigt annorlunda ut. Hur långt tillbaka ska vi gå egentligen?
Och så funderar jag på vad de egentligen vill med sina texter om språket, Richard och Susanna. Jag tror att de vill upprätthålla skillnaden mellan folk och folk. Mellan litterata och illitterata. Det är synd att de använder det skrivna ordet till det.
