Erika Bjerström lät i SVT meddela att Greta Thunberg låter som en vänsterpopulist. Vänster skulle vara att hon påpekat att de länder som genom historien gjort störst ekologiska fotavtryck nu har skyldighet att betala av sin skuld. Populism skulle vara att hon talade om ”the people” som hoppet när företag och politiker gör för lite. Eftersom makten enligt svensk grundlag utgår från folket så kan det väl inte vara så farligt att påpeka just det …

Eliter älskar att sätta etiketten ”populism” på sådant som hotar deras privilegier och stör deras världsordning. Därför finns ingen anledning att vara förskräckt över att bli beskylld för populism av dem som gynnas av dagens ordning.

Begreppet populism härrör från romarriket. Politiker som värnade de lägre klasserna kallades populares. De som värnade eliterna kallades optimater. Populares ville stärka folkets politiska makt, fördela rikedomar så att också fattiga skulle få del av dem, dela ut bröd gratis till dem som hungrade. De var kritiska till det utbredda slaveriet. Sämre förebilder kan man ha i den politiska debatten. Att härskande välbemedlade eliter ogillade populisterna var inte så konstigt.

Det amerikanska Populist party bildades i slutet av 1800-talet och drev frågor som åtta timmars arbetsdag, progressiv inkomstbeskattning, reglering av truster för att försöka säkerställa mångfald i ägande, offentligt ägande av monopol som järnvägar, telegraf och telefon. Gissa vilka som var sura över sådana förslag! Samma sort som i dag kallar allt som doftar jämlikhet för populism i nedsättande betydelse.

I Populistiska manifestet, för knegare, arbetslösa, tandlösa och 90 procent av alla andra beskriver Göran Greider och Åsa Linderborg – utifrån någon sorts socialdemokratisk tankemodell – sin variant av populism. I samma härad befinner sig Reformisterna, vars uppdrag tycks vara att föra vänsterpopulistisk sakpolitik baserad på gammelsossars ideologi. I Behovet av en ny progressiv kraft utgår Joakim Löf från en annan, mer gräsrotsbaserad, tankemodell som är hämtad från spanska Podemos och är befriad från det socialdemokratiska drivankaret. Vilket också det av Carl Schlyter initierade Partiet Vändpunkt kan sägas vara. Alla dessa varianter visar att populismen kan ha anständiga förtecken. Vilket är gott att veta i en tid som vår.

Under åren som politiker fick jag höra att rejält höjt grundavdrag, som skulle gynna låginkomsttagare, och ökad skatt på höga inkomster var uttryck för populism. För att inte tala om kravet på sänkt normalarbetstid, medborgarlön och friår. Allt som hotade dagens ordning kunde avfärdas som populism.

Vartenda förslag som arbetarrörelsen under sina mer kraftfulla dagar drev hade i dag stämplats som populism av den tidens eliter. Semester, sjukförsäkring – populism! Personligen skulle jag vilja höra mer av sådant som eliterna skulle kalla populism från grönt håll. Riktigt friår, sänkt normalarbetstid, rättfärdig fördelning och militär nedrustning. En bra början. Och ett återupprättande av grön politik.