En vida spridd och historisk känsla av missnöje. En djup misstro mot den politiska makten. Infrastruktur som gör att invånare kan kommunicera, bilda nätverk och mobilisera – till exempel sociala medier.

Flera faktorer krävs för att ett folk ska ta till gatorna och protestera. Inte minst en gnista av något slag – en droppe som får bägaren att rinna över.

– I det läget kan även en ynka ökning på transportpriser upplevas som en attack på folkets värdighet, säger statsvetaren Donatella della Porta – internationell expert på folkrörelser vid European Institute University – på telefon från Florens till TT.

– Men för att uppnå stor mobilisering krävs också vissa politiska möjligheter. Det måste finnas en känsla av att protesterna kan leda till verklig förändring.

Uppkopplad värld

2019 har varit ett upprorens år, med protester som avlöst varandra. Slagorden har ekat i länder över hela världen – från Hongkong till Haiti, från Bolivia till Algeriet.

Att så många folkliga uppror pågår samtidigt i världen är ingen slump. Professor emeritus Sidney Tarrow har studerat protestcyklar i över femtio år – alltså perioder av intensiv mobilisering som sprider sig från ett samhälle till ett annat.

– Tidigare skedde spridningen främst genom fysiska möten. Den italienska 68-rörelsen var djupt influerad av amerikanska medborgarrättsrörelsen, och många som deltog hade varit utbytesstudenter där, säger Tarrow, som är knuten till Cornelluniversitetet i USA, till TT.

I en ständigt uppkopplad värld är utbytet omedelbart. Genom sociala medier kan aktivister inspireras av varandra, och se sitt missnöje speglas i andra rörelser.

Globaliseringen – och dess påverkan på hur demokratiseringen sprider sig över världen – spelar också in, enligt Sidney Tarrow.

– Det kan låta överraskande, men det är närvaron av vissa demokratiska institutioner – och längtan efter fler – som får protester att sprida sig från ett samhälle till ett annat. Inte avsaknaden av dem.

Fredliga metoder

Att länder som Chile, Bolivia, Irak och Libanon har nått en viss nivå av demokratisering är inte det enda som förenar dem. Flera andra faktorer får forskare att tala om en pågående protestcykel med gemensamma förtecken.

På kort tid har aktivister lyckats uppnå stor mobilisering bland olika skikt i befolkningen – till exempel i Libanon, där kristna och muslimer gemensamt kräver ett slut på den religiösa sekterismen. De som deltar använder också i huvudsak fredliga metoder, som sittstrejker eller ockupation av gator och torg, istället för att organisera sig militärt.

Den civila olydnaden – att få gehör för en fråga genom att trotsa lagar eller uppmaningar från ordningsmakten – fick ett uppsving under 1960-talets folkrörelser i USA. Inte minst medborgarrättsrörelsen i den amerikanska södern. Numera är det den enskilt vanligast återkommande metoden, visar Sidney Tarrows forskning.

– Den civila olydnaden blir ett sätt att fånga mediernas uppmärksamhet. Utmaningen är att skapa störningar för allmänheten utan att för den sakens skull förlora folket sympati, säger Donatella della Porta.

– Aktivister är också ofta väl medvetna om att den internationella opinionen är känslig för våldsanvändning.

Lojalitetsskifte

För att en folkrörelse ska nå framgång krävs inte bara mobilisering bland folket, enligt Sidney Tarrow. Lika viktigt är det att budskapet får gehör hos delar av den politiska eller ekonomiska eliten.

Skiftet för vårens demokratirörelse i Sudan kom i början av april, när militären – hårt knuten till den hårdföre diktatorn Omar al-Bashir – trotsade order och slog en skyddande ring om demonstranterna i Khartum snarare än att skingra dem. Bara dagar senare kom beskedet att al-Bashir tvingats bort från makten.

Exemplet visar hur viktigt det är för rörelsens aktivister av att förmå polis, militär eller paramilitära styrkor att byta sida, enligt professor Isak Svensson vid Uppsala universitet – ett så kallat lojalitetsskifte.

– Och det har större chans att lyckas om rörelsen håller på sin ickevåldsprincip. Att slå ned ett fredligt uppror bland de egna landsmännen skapar ett mer akut moraliskt dilemma för soldater än om det rör sig om en våldsam fraktion, förklarar han.

I sådana lägen kan enstaka bilder eller videor bära på en mycket stark symbolisk kraft.

När den libanesiska militären ingrep mot aktivister, som i slutet av oktober blockerat motorvägen i staden Jal el Dib, fångade flera kameror en soldat som gråtande betraktade folkhopen framför honom. En efter en bryter sig aktivisterna fram, erbjuder kramar och uppmuntrande klappar.
En man syns stryka bort tårarna från soldatens kind.

Minnet lever kvar

Vad utgången av dagens proteströrelser blir kan bara framtiden utvisa. Även efter lyckade mobiliseringar – alltså där aktivisternas krav möts – är vägen lång. En samhällsförändring tar tid, enligt Donatella della Porta, och pågår ofta långt efter att gatorna tystnat.

– Många gör misstaget att tro att allt ska ske över en natt. Det kan ge upphov till besvikelse när livet återgår till det normala och rörelsen demobiliserar, och protestledarna absorberas i politiska institutioner, säger hon.

I auktoritära länder där upproret slås ned – kanske brutalt – kan det dröja innan befolkningen vågar resa sig igen.

– Men erfarenheten av misslyckande och martyrskap kan föras över till kommande generationer. Minnet av ett nederlag blir till en berättelse om den heroiska kampen, och om folkets motståndskraft, säger Donatella della Porta.

– Sådana minnen betyder mycket när nästa cykel drar igång.