DEBATT  Stora delar av Afghanistans framtid befinner sig just nu i Sverige, konstaterade en god vän. 2015 kom 163 000 flyktingar till Sverige. 70 000 av dem var barn. 35 000 av dem kom utan föräldrar eller vårdnadshavare. 24 000 av dem kom från Afghanistan.
Vad ska vi jämföra med? Att Gotland sjunker i havet just under Almedalsveckan? Att alla gymnasietreor åker på klassresa till utlandet och aldrig kommer tillbaka? Att alla storebröder över 15 år i Svea rike plötsligt försvinner spårlöst? 24 000 ungdomar är 800 gymnasieklasser, det vill säga 2,75 studentklasser från varje svensk kommun.

24 000 är nästan lika många som alla partiledare, debattörer, företagsfolk, mediamänniskor, barnrättsaktivister, volontärer, kulturpersonligheter, opinionsbildare, affärsidkare och seminariedeltagare under en hel Almedalsvecka. 24 000 är 18,5 Nobelmiddagar. 686 medelstora svenska körer.

En sjättedel av hela världens Ikea-personal. 6 000 västvärldsstandardfamiljer. Alla svenska kioskers samtliga anställda gånger 5,3.
Nej, det är just det. Det finns inga vettiga jämförelser och inget förprogrammerat system i våra hjärnor där denna information passar in. För att lyckas härbärgera (i motsats till att stänga av) kunskapen om människor på flykt – i synnerhet barn – måste vi hjälpas åt.

Jag vill sörja planet som lyft mot Kabul i natt, vill sparka och skrika och göra något, men just nu vet jag inte vad. Jag vill därför ägna en stund åt att hylla. Det kanske verkar knasigt en dag som denna, men jag vet inte vad annat jag kan göra just nu. Jag vill hylla er, få men bokstavligen livsnödvändiga, som lyckas arbeta på Migrationsverket utan att skära ut era hjärtan och dumpa dem i en container.

Jag vill hylla er som arbetar på boenden, med dem som söker asyl och dem som saknar vårdnadshavare och dem som är skadade av traumatiska upplevelser. Jag vill hylla er som tar steget vi andra bara pratar om och blir familjehem eller upplåter era hus och lägenheter till folk som behöver rum. Jag vill hylla er som är språkvänner, fotbollstränare, volontärer, er som låter en människa från gatan få tillgång till en dusch. Jag vill hylla chefer, ekonomer och politiker som vågar ta beslut som påverkar andra på ett bra sätt.

Jag vill hylla lärare och poliser, socionomer, sjukvårdspersonal och civilkuragetränare som enträget arbetar, dag efter dag, med långsiktig hållbarhet och barnens bästa i fokus. Jag vill hylla er journalister som orkar vara med, skriva, fotografera och berätta om det vi andra inte orkar tro existerar.

Jag vill hylla alla er som aldrig någonsin gör något för att förhäva er kring allt det ni gör. Jag vill samtidigt hylla er som ordar, tjatar, berättar och ropar, så att andra får upp ögonen för goda exempel. Ni som får saker gjorda oavsett anledning.

Diskussionen om anledning till handling kan emellanåt göra mig otroligt trött. Min poäng är att för varje enskild ungdom av de 24 000 från Afghanistan, eller för andra som behöver känna värme, kanske det inte spelar så stor roll om vinterjackan är skänkt av en som vill döva sitt dåliga samvete eller av en filantrop. Jackan värmer oavsett. Den självskyddande muren av ”de där borta hjälper ju bara för att verka goda” håller inte längre.

Vi har inte bara stora delar av Afghanistans framtid i Sverige. Vi har hela Sveriges framtid här. Vi väljer själva om vi vill ta del av den eller bara låta den hända. Att skicka människor i döden bara för att vi har hittat på fenomenet landsgränser är att förlora vår värdighet som människor. För såvida det inte är apokalypsen vi lever i just nu kommer framtiden att inträffa. Om en sekund är den här.