Det här var året då riksdagen äntligen gjorde sig påmind, berättade för regeringen att ”hej, skärp er, vi finns också!”. Det är lätt att tro att den faktiskt inte gör det i ett politiskt klimat där de flesta beslut har fattats i förhandlingar mellan ett fåtal människor i partitopparna hos en mindre delmängd av partierna. Även i frågor där det bränt som mest, där man vet att vissa ledamöter i riksdagen har gjort helt andra bedömningar än regeringspartiernas ledning, har det individuella mandatet fått stå tillbaka inför uppgörelserna och kraven på att komma överens. Det gäller i allra högsta grad frågor som den ”temporära” lagen med skärpta asyllagar, men det gäller också frågor som har varit gröna framgångar, som ökade koldioxidskatter och krav på alternativa drivmedel vid större mackar.

De flesta av oss har nog växt upp med en något skeptisk syn på begreppet ”kohandel.” Alltså när ett parti lovar att göra något för att blidka ett annat partis väljare för att i gengäld få en dylik mottjänst inom sin egen intressesfär. Ändå har det blivit politisk standard.

Det har gått så långt att vi knappt kan tänka oss något annat styrelseskick. Det är för oss självklart att för att Socialdemokraterna ska få bilda regering måste det finnas ett avtal, en muta till varje parti som stödjer dem. Liberalerna fick in att vi ska införa språktest (!) för medborgarskapet, trots att vi vet att det är negativt. Centern fick in att vi kraftigt ska reformera och upphandla arbetsförmedlingen, hur det gick med det vet vi redan. 

Gemensamt för de här frågorna, och väldigt många andra i till exempel januariavtalet, är att partierna egentligen inte håller med varandra. Det i sig är ett större dilemma än man å förstone kan tro.

En demokrati bygger i grunden på att en majoritet ställer sig bakom den förda politiken. Det är det inte tal om här. Redan att vi har en majoritetsutsedd regering, av partier med stark partipiska, är i sig att frångå den processen. Istället för att majoriteten behöver ställa sig bakom ett konkret förslag räcker det att majoriteten i de styrande partierna ställer sig bakom förslaget. Men majoriteten av de styrande partierna är i sig inte fler än en fjärdedel av riksdagen.

När man på dylikt vis kohandlar, eller skriver avtal, kan vi få situationer då i princip varje förslag egentligen uppskattas av absurt få i riksdagen. Det räcker med att en en högljudd del av ett litet parti tycker att en fråga är viktig för att den ska passera riksdagen. Till exempel som med tidigare betyg (där Liberalerna tvingat igenom att skolor ska få börja med betyg redan i 4:an, trots att forskning visar att det inte förbättrar skolresultaten samtidigt som det är negativt för elevhälsan, och trots att det bara är Liberalerna som driver frågan).

Konsekvensen blir att stora delar, eller kanske nästan alla, av januariavtalet är sådant som egentligen inte borde passera riksdagen, helt enkelt för att det egentligen inte finns stöd för det.

I år gick dock allt åt fanders. Det drevs in absurdum. En del av förslagen hamnade så långt från de andra partierna att de alls inte kunde försvara dem. När allt mer kritik väcktes för att förändringarna i arbetsförmedlingen faktiskt inte skulle gå att genomföra på den här tiden. Att det var för dåligt berett och för storskaligt, för snabbt, att det faktiskt inte finns stöd för politiken. Då var regeringens svar: ”Vi kommer följa avtalet.” Centern valde att inte svara alls.

Det är ett politiskt klimat vi inte kan ha. Kritik mot ett förslag, där problem efter problem listas, kan inte mötas med ”vi måste följa avtalet”. Vi förtjänar bättre, ett klimat där argument möts med motargument. Avtalspolitiken, kohandeln, måste upphöra, eller åtminstone förändras, så att man utgår ifrån en gemensam ideologisk kärna istället för handel med ingående ytterligheter.

Som tur var hade man gått för långt. Avtalet var skrivet mellan partier som inte hade majoritet i riksdagen. Riksdagen valde att varsla om det enda verktyg man hade till gagns, misstroendevotum, och riksdagen fanns kvar som en säkerhetsventil. I ett annat politiskt klimat hade det alls aldrig behövt komma dit.