När vi befinner oss i naturen har vi en avslappnad uppmärksamhet som gör att vår hjärna återhämtar sig från den fokuserade uppmärksamheten som vi har när vi arbetar vid en dator eller är i trafiken. Naturmiljöer ger en vaken vila för hjärnan. 

I skogen eller vid vatten hittar vi lite av det vi letar efter – tid,  tålamod och mening. Om vi är där ute ofta hittar vi kanske ett sätt att må bra hela varvet av årstidsväxlingar, av ljus och mörker. 

Terapeuten Eva Sanner skriver i sin bok Naturens hemlighet: ”Människan verkar vara det enda djuret som inte längre naturligt vet sin plats i ekosystemet och som därför behöver leta efter den”. Boken tar avstamp i ekopsykologin som kopplar ihop hur människan mår i sin relation till naturen och, i förlängningen, hur planeten mår. 

Naturfolk, i den lilla mån dessa finns kvar i dag, drar ingen gräns mellan natur och kultur. Skogen är inte bara en plats att hämta material och arbeta i, utan skogen är en plats där livet äger rum. 

Under 2020, som vi står på tröskeln till, ska ett nytt globalt FN-avtal om den biologiska mångfalden förhandlas fram, och det måste bli bindande med skarpa och konkreta mål, liksom det eftersträvas inom klimatfrågan. En femtedel av alla djurarter riskerar utrotning. Vi förlorar arter 100–1000 gånger snabbare än normalt. Det är akut och det är också komplext. Det försvinner sannolikt arter som vi inte ens upptäckt. Med för få arter kan hela ekosystem slås ut, vilket gör det till en överlevnadsfråga, liksom klimatfrågan.

Internationella forskare har under ledning av Johan Rockström tagit fram nio planetära gränsvärden för hur mycket mänsklig aktivitet jorden klarar av. Överskridandet beror på att vi har allt större påverkan på klimat och miljö och knaprar för hårt på jordens resurser. Framför allt skadar vi den biologiska mångfalden på ett sätt som äventyrar jorden som livsmiljö. Vi inkräktar alltmer på arternas habitat. Biologisk mångfald och klimat är intimt sammanflätade då klimatzonerna flyttar sig snabbare än många arter hinner med och då resiliensen, anpassningsförmågan till klimatförändringarna, försvagas om den biologiska mångfalden minskar. Därför måste kriserna för den biologiska mångfalden och klimatet hanteras parallellt. Den ena frågan bör inte överskugga den andra, utan att för den skull tona ned allvaret i något av hoten, med det sagt.

I och med att Sverige skrev under konventionen om biologisk mångfald har vi förbundit oss att bevara biologisk mångfald inom landets gränser.  Vid en titt på vilka landskapstyper som är viktiga för de rödlistade arterna i Sverige, syns att det är inom jordbruk och skogsbruk vi inte riktigt klarar att behålla de här arterna. Exempelvis rapporterades det nyligen att Sveriges mest sällsynta dagfjäril, veronikanätfjäril, nu kan vara utdöd i landet. Sedan den har minskat i antal under tio års tid kunde man inte hitta inte ett enda exemplar i landet under 2019.

Förra sommaren deltog jag och min sambo i en kurs i fjällängens ekologi vid fjällhemmanet i Aktse. Jag har fortfarande den blommande grönskan på näthinnan, med Sareks glaciärer och Skjerfeklippan vid Rapadalen som dramatisk kuliss. Slåttern i Aktse varje sommar är ett litet försök att bevara något av den mångfald som går förlorad överallt. 

Det är ändå framför allt på grund skogsbruket de rödlistade arterna har det väldigt tufft. Det är väldigt många svampar och även lavar som absolut inte klarar av en kalavverkning. Ändå har det länge förekommit liten kritik mot det storskaliga skogsbruket som pågår varje dag.

För ett par veckor sedan blev jag och sambon bjudna på en tur av goda vänner, rakt ut i vildmarken mot Reivo naturreservat i Arvidsjaurs kommun. Vi passerade den gigantiska pågående kalavverkningen, som vi, bybor och miljöorganisationer försökte förhindra i somras. Ingen trakt är för avlägsen eller för vacker för de hungriga skogsskördarna. 

Ekopsykologins budskap handlar om att ta relationen och mötet med naturen på allvar, lite på samma sätt som en gör med vänskap. Naturen kan också vara mentor och vägvisare. När vi lämnar den upptrampade stigen och går ut i naturen, följer vi vår nyfikenhet, som är en grundläggande psykisk funktion hos människan. Vilken är då naturens hemlighet? – Vi är naturen. Det är en uppenbar men bortglömd sanning.