Det är underligt att vara i kärnan av evenemangsstaden Göteborg nu i december när den kommersiella verksamheten når sin absoluta topp. På väg mellan upplysta affärer och varma franchisekaféer kliver stressade shoppare över tiggare. Hur kan så många av oss ha vant sig vid de extrema kontrasterna mellan den kommersiella värmen och det liv som de som stängs ute i kylan lever?

I boken Kollaps skriver författaren och journalisten David Jonstad om att människor inte tycker om att uppleva en konflikt mellan sina värderingar och föreställningar om världen och hur världen faktiskt ser ut. Jag tycker mig ana att vi kommer med den värsta sortens känsloargument när vi försöker undvika denna så kallade kognitiva dissonans. I klarspråk skulle argumentationen lyda ungefär, ”eftersom jag inte gillar det dåliga samvete jag får när jag känner empati med människor som har det svårt vill jag frånsäga mig mitt medmänskliga ansvar för dem”. Det är enklast att lära sig att sluta se orättvisorna, eller till och med att säga att alla får vad de förtjänar, eftersom det kan kännas omöjligt att åstadkomma förändring.

Med denna fundering om känsloargument i bakhuvudet läste jag en ledarkrönika av Alice Teodorescu i Göteborgs-Posten (2016-11-17) om just känsloargument. Men för Teodorescu är själva empatin ett känsloargument. Hon gör skillnad på hur hon som empatisk medmänniska kan relatera till en utvisningshotad familj och hur hon som rationell samhällsdebattör ser att det goda är att lagen upprätthålls. Jag slås av att Adolf Eichmann – hjärnan bakom Förintelsen – resonerade likadant när han i rättegången efter andra världskrigets slut förklarade att han enbart hade ägnat sig åt att rationellt implementera lagen och lyda systemets logik. Filosofen Hannah Arendt kallade detta för den banala ondskan – ondskan som inte har överlagt hat eller bestialisk blodtörst som motivation utan drivs av rättänkande och laglydnad.

Att lyda den lag, och tänka rätt i det ekonomiska system, som säger att globala nord inte kan hjälpa människor på flykt eller att vi inte kan dela på resurserna så att det räcker till alla, det är banal ondska. För att skydda våra egna känslor argumenterar vi för att samhället i grunden är gott, att orättvisorna är bortom vår kontroll och att en lydig konsument är en god medborgare. Konsumtionen får ju hjulen att snurra, hävdas det, och då uppstår magiskt ett ekonomiskt mervärde som gör att alla i slutändan får mer. Det spelar ingen roll att detta inte är ett logiskt resonemang, för vi behöver tro på det.

För att en annan berättelse ska få genomslag krävs att vi kommer på andra sätt att hantera den kognitiva dissonansen. Vi kan påminna varandra om att vi kan organisera oss och skapa ett annat samhälle tillsammans. Upprepning gör att vi lär oss saker, så vi kan upprepa att det är absurt att vi har resurser till julhandelns extrema överkonsumtion samtidigt som människor svälter, drunknar på Medelhavet, och fryser på gatorna i en julpyntad evenemangsstad. Om det blir otrevlig stämning när vi säger sådant kan vi försöka komma ihåg att det inte betyder att vi har fel, utan att den som bryter mot en norm ofta bemöts med skepsis eftersom hen gör människor medvetna om att normen inte är en naturlig, gudagiven sanning.

Istället för att skydda oss själva med känsloargument mot empati i Alice Teodorescus anda kan vi hålla fast vid övertygelsen att empatin med dem som stängs ute i kylan är vad som måste driva vår politik. Det är en svårare position att ha än Teodorescus eftersom vi då måste känna skuld och sorg över den värld vi är del av och medskapare till. Men fördelen med den positionen är att den gör det möjligt för oss att sluta delta i julhandelns banala ondska och istället ändra på lagen och systemet.