Här hittar du förra avsnittet, och här kan du läsa från början.

Porten slog igen om Ida och hennes samvete. Ellis hade kommit hem från mötet i skolan och velat prata om det – men Ida kunde inte gärna diskutera Harriets Narnialekar med honom utan att berätta vad som hade hänt i kväll, och det kunde hon inte. Inte nu, hon kunde inte prata med någon. Hon kände sig som om hennes inre operativsystem hade frusit. Hon kom inte åt … sig själv.

Det flög ur henne några ord som hon hoppades var vänliga och ursäktande, och sen gick benen ut med henne genom dörren. Förhoppningsvis kunde någon del av henne lokalisera och köra bilen också. Det var torsdagskväll igen, samma kväll som när alltihop började, och ändå nästan ett dygn senare. Fast utan katt. Ellis frågade efter katten och hon sa att det hade ordnat sig. Lådorna med thaimat stod kvar på bordet – hon borde ha tagit undan dem. Det var dumt, hon borde vända. Men hon vände inte.

Bilen stod på parkeringen, men hon gick ner till torget istället. Hon var hungrig och dessutom behövde hon se att torget såg ut som vanligt. Jo, fontänen var tom, husen såg hela ut, både Ica och Ammouris hade fortfarande öppet. Oasen också, ingen uteservering i december men det var folk där inne. Ida mindes Oasen från 70-talet, hon hade varit där på ett par spelningar med Ebba Grön – ”i den falska verkligheten, som inte finns nånstans, i den falska verkligheten, där ingenting stämmer alls”. Numera var det ett trött ställe som serverade pizza till ölen snarare än tvärtom. Men hon gick in och beställde en napoletana och en cola. Pizzan var god, kaffet efteråt smakade vidbränt damm.

Sen körde hon till sin vanliga skogsbacke. Hon behövde tanka, men det fick vara i kväll. Liggande i sovsäcken bak i skåpbilen plockade hon fram mobilen och skickade ett sms till Ellis. ”Hej, förlåt att jag inte plockade undan efter oss och inte orkade stanna och prata.”

Svaret kom snabbt. ”Det är lugnt, du såg rätt slut ut.” Ida svarade: ”Vi kan prata i helgen. Jag behöver berätta något också.” Han frågade om det hade hänt något och hon svarade att det på sätt och vis hade gjort det. ”Om Harriet  berättar något helt omöjligt är det antagligen sant.” Svar: en smajlis som kliade sig i huvudet och såg undrande ut. Hon skrev att hon skulle ringa nästa dag och avslutade med ett utropstecken i form av ett hjärta.

Sen övergick hon till Wordfeud – någon hon spelade med, hon mindes inte vem, hade underligt nog Timebandit som nick. Och sen fick det vara godnatt. Det kändes så tryggt att somna i skogen. Som om mossan, träden och marken tog hand om henne. Genom framrutan såg hon att det hade börjat snöa.

Nästa morgon kramade Ellis om Harriet utanför klassrumsdörren, sa hej då och gick mot tunnelbanan med huvudet fullt av tankar. ”Jag är faktiskt orolig för Harriet” hade Wilmas morsa sagt i nedlåtande ton. ”Hon kan inte skilja på fantasi och verklighet” sa Yasmins farsa. Dels var det skitsnack, dels använde de det som ursäkt för sina egna barn. Även om ett annat barn inte kunde skilja på fantasi och verklighet var det ingen anledning att piska upp en mobbningsstämning, sa Ellis. Inte ens om ett annat barn ljög, tänkte han. Och det var det de menade. Varpå de fick spel och sa att deras barn inte var några mobbare. Minsann.

På morgonen hade han och Harriet pratat om andra saker. Han hade tänt ljus vid frukostbordet och de hade tittat på snön där ute och pratat om julkalendern och var de skulle fira jul. Först på väg till skolan hade Harriet berättat ”något helt omöjligt”.

– Vet du vad? Jag är inte så intresserad av Narnia längre. Det är mer för mindre barn.

Ellis behöll med svårighet en allvarlig min.

– Oj, det gick fort. Vad är du intresserad av nu då?

– Framtiden. Fast jag har varit där och den var ganska tråkig. Det var mörkt och farmor och Nisse och Freddy bara satt och pratade. Men det var en eld på torget. Den tyckte jag om. Och så bor Emoji där nu.

Och det var ”antagligen sant”? Morsan brukade vara bra med Harriet, men vad hade hon nu hittat på? Han fick ringa och snacka med henne. Om nu Harriet hade svårt att veta vad som var verkligt kunde hon väl hjälpa till lite. Inte göra det värre.

Ida satt på huk i nysnön och kokade kaffe på stormköket när det ringde. Det var stilla och klart, hon frös litegrann. Man kunde ha all världens proffsiga underställ i silke och sovsäckar i vad-det-nu-hette, men att kliva ur sovsäcken och klä på sig var ändå ingen lek. Det var Ellis, hon fick sätta ner kaffepannan på marken för att kunna ta det. Det tunna lagret av snö smälte under den.

– Hej, det är Ida.

– Hej morsan. Jag tänkte på det där du sa, att Harriet antagligen …

– Mm, sa Ida och öppnade bakluckan, drog ut liggunderlaget, vek det dubbelt och satte sig på det med ryggen mot en tall.

– Ja?
– Det fanns en anledning till att jag ville ta det i helgen.

– Ja, men jag behöver ta det nu. Hon säger att hon har varit i framtiden. Med dig. Vad menar hon?

Hon tog en klunk hett kokkaffe och tuggade lite på kaffekornen. Borta vid vägen satt en hare. En till. Ellis talade med dämpad röst eftersom han satt på tunnelbanan, men hon hörde hur skärrad han var och höll sin egen röst mycket lugn.

– Det hände något som normalt inte kan hända. Det hände Harriet och det hände mig. Och den där katten och en kille som heter Nisse. Det var inget jag satte igång, hittade på eller uppmuntrade. Det är svårt att förklara men Harriet behöver att du tror henne.

– Okej. Kom och käka middag med oss på lördag, då, så får jag höra. Förlåt om jag tog i. Nu ska jag gå av.

”Förlåt om jag tog i.” Det hade han ju inte gjort. Men han kanske hade velat. De sa hej då och hon ägnade sig åt kokkaffe och hasselnötter en stund. Typiskt bra campingfrukost, gott, mättande och inget kladd. Hon spelade lite Wordfeud och undrade vad Nisse hade för sig. Om han också var tillbaka och om hon skulle be honom skriva en krönika, kanske en framtidsvision. Sen diskade hon kaffepannan med mossa och snö och plockade ihop köksgrejerna.

På fredagarna jobbade många hemma och bara Juha var där när hon kom till redaktionen. Han satt i köket och när han såg henne reste han sig och bad om ursäkt.

– Den där katten under skrivbordet … Jag blev rädd. Du vet, min sambo, Ante, han lider av vanföreställningar. Han tror att det finns en katt som reser i tiden och som han kan styra. Han visade en bild på den och den såg ut precis så där. Och så dyker den där kattjäveln upp från ingenstans när jag ska möta Ante.

– Den hamnade som sagt där utan min medverkan.

– Ja, förlåt att jag skyllde på dig. Men grabben sa att det inte var hans katt, så vad skulle jag tro?

– Det var det inte heller. Men katten mår bra och det är glömt om hundra år. Det vore kul att se bilden!

– Du kan fråga Ante, han kanske hänger med på nästa AW. Men …

– Men du vill helst att jag låter bli, eller?

Juha såg ut som om han önskade att han var någon annanstans där ingen pratade om kattjävlar som reste i tiden. ”Det är Antes maskin” hade Freddy sagt. Och katten var hans testpilot. Juhas pojkvän hade varit med på en after work ett par veckor tidigare. För att vara en kille som kom från framtiden, hade tappat sin tidsmaskin och förälskat sig i Juha verkade han ovanligt normal.

Här fortsätter Xpan-projektet.