Efter immersivekonserten I’m out of order until further notice, baserad på Loljuds nysläppta triptykalbum Phases, går jag upp på scenen för att söka sensoriska paralleller till föreställningens budskap. Jag vill känna på allt – min hjärna är min hand – på de sexton högtalarna som nyss spasmade fram allt vad zen inte är, den drypande gummihjärnan som liknar en hög med Kalles kaviar – jag fingrar besvärat på den blöta kaviarhjärnan som om jag kunde kratsa fram lite förstånd.

Föreställningen har lyckats med föresatsen att ge ett smakprov på hur det är att ha en smält hjärna. Vi tar det från början.

Lotta Fahlén, a k a Loljud, artisten som har turnerat tillsammans med Maxida Märak och jämförts med artister som Björk, Sia och The Knife, medgrundare till feministiska musikkollektivet Synth babes, utnämnd av musikmagasinet Hymn till ”Malmös kanske mesta electrodrottning” … en lyckad, stark supermänniska, alltså. Hur kan en sådan människa stå här och försöka ge en glimt av hur det är att vara utbränd?

”Min hjärna i min hand, den smälter” sjunger Loljud flankerad av två ponchoklädda performers (Eira Fråjdh och Esmeralda Ahlqvist) och tonerna segnar ned som elektrifierade fiskmåsar – det blir ett förundrat, uppgivet glissando som ger en känsla av något fint och frätande, typ tabasco som rinner ned i kraftlöst vidöppna ögon. En gummihjärna passas runt, dunkas i marken innan den resolut pushas över i någon annans famn, och lika vårdslöst pressas in i nästa. I bakgrunden låter videokonstnären Manel Ruiz skuggor jogga runt dem likt ortorektiska dementorer.

Vad kan man säga om ljudlandskapet, allt smattrande lila koreograferat mörker … Loljud pillar av tonerna deras duniga ansikten och blottar svartbrända vanor och pulvriserade ben, tar skinnen och fyller dem med gnistrande djupfryst drottningsylt, en hackad transistorradio och hjärtat till en disorienterad Duracellkanin, syr ihop, sätter på en glittrande mask, blåser upp dem med lite filtat radiobrus och låter de uppstoppade, smältande varelserna dansa iväg med knastrande bröstjuck. Trolsk techno, ambient mardröm goes wild and blåbär, typ – vad är det för hjärna vi har bjudits in i?

Verklighetsfrånvänd? Njae. Forskning från Northwestern University och Stony Brook University antyder att deprimerade, utbrända människor blir mer realistiska, medan psykiskt friska lider av en smula verklighetsförvrängande optimism.

Kanske blir verkligheten rimligare när illusionen om att ha kontroll försvinner. Ögonen är en del av hjärnan – aldrig blir man väl så klarsynt som med en smält, genomskinlig hjärna som kan stelna till lite vad som helst.

”Jag tror jag läker” sjunger Loljud med andlöst disig röst – eller sjöng hon ”leker”, kanske ”läcker”? Även gravitationen blir dubbeltydig i en smältande hjärna; videoprojektioner i bakgrunden visar hjärnfärgad vätska sippra uppåt ur Esmeralda Ahlqvists ansikte. Hjärnan passerar från Loljuds och hennes kumpaners händer till ett silverkar, de strösslar vattendroppar över den – aldrig har jag sett ömsintare hjärntvätt.

Yolo:a, känn, vi råds allt oftare till att flippa ur, ”grattis din knäppgök” är en välkommen fb-hälsning på födelsedagen – har det kanske uppstått en trend att vara delvis galen, lagom dysfunktionell?

Det finns något vackert i vanmakten, alla fragmenterade rörelser som hejdas och återupptas – Loljud & co faller ner på alla fyra och tar några kravlande steg innan de rycker upp sig, nickar till som om de får narkolepsi och lydigt vaknar igen. Stiligt, suggestivt ofullgånget. Men om man går hela vägen, hur vackert blir det inte då? Det kvaddade tillståndet rymmer gränslöshet som bara förunnas hjärnor med härdsmälta … Jag drömmer mig bort till sanslösa, ångeststinna inför-tenta-rave i skogarna runt universitet – aj – och inser tacksamt att Loljud, featuring L;M, förunnat oss ett prydligt koreograferat kaos.

Mjo, känslan av prydlighet applicerad på kaos är genomgående och flerdimensionell. Det repetitiva ryckandet, de tätt duggande deja vuerna från att höra låtar jag somnat till på nattbussen dundra fram genom sexton högtalare, det impertinenta kvidandet i titelspåret I’m out of order until further notice där immiga stön som för tankarna till en förångad hjärna knackas upp på samma ton tills tonen torde kollapsa i en ursinnig, rutschande harmoni à la introt till Turn around där industriella tjut retsamt åmar sig upp och ner, in och ut, landande i en spydigt blippande tritonus …

”Turn around” hörs Loljud ropa, jag vänder tillbaka till mitt förvirrade fingrande på kaviarhjärnan.

– Ingen vill ha hjärnan, säger någon bakom mig och jag snurrar runt igen, smått chockad. Själv hade jag sinnet fullt av associationer till kaviar, drottningsylt, dementorer … men nu faller det på plats. Vem vill hålla i en smält hjärna? Inte omgivningen. Inte en själv. Ändå är man nyfiken nog att kännas vid den, dunka den mot ditten och datten för att se vad som kvaddas först, dribbla vidare för att slippa stänket när den brister. Blödiga hjärnor är spännande, om de inte smälter av sig själva har vi ju en tendens att fukta dem i alkohol …

Manus och kompositör: Lotta Fahlén • Regissör och dramaturg: Lisa Mårtensson • Videokonstnär: Manel Ruiz • Performers: Esmeralda Ahlqvist och Eira Fråjdh • Föreställningen spelades på Inkonst i Malmö.