Greta Thunberg är inget farligt ”fenomen” för demokratin, som Roland Poirier Martinsson försåtligt argumenterade i Aftonbladet (4/12) och senare fick följa upp i Sveriges Radio. Greta är en manifestation och en inkarnation av den filosofiska och humanistiska tradition som byggts upp under de senaste 300 åren av storheter som Immanuel Kant, Thomas Paine, Olympe de Gauge, John Stuart Mill, Max Weber, John Rawls, Mohandas Gandhi, Martin Luther King, Rosa Parks, Nelson Mandela och många andra.
Hon har utövat sin legitima rättighet att uttrycka sin övertygelse att den vetenskapliga forskningen om den globala uppvärmningen är så nära sanningen man kan komma med dagens tillgängliga metoder, och att klimatförändringen utgör ett existentiellt hot mot mänskligheten. Och som Nelson Mandela en gång sa: ”Ett sätt att bygga en bättre framtid för våra barn är att tillåta dem att tala för sig själva”.
Greta Thunberg är inget farligt ”fenomen” utan en person som har tagit konsekvensen av sitt moraliska och etiska ansvar och strejkat utanför parlamentet, även om det skett under skoltid och därigenom visat ett osedvanligt civilkurage. Hennes handlande är ett skolexempel på hur civil olydnad kan genomföras som ligger helt i linje med de kriterier som gäller inom ramen för en rättsstat och som rättsstaten måste tåla, om den alls vill kalla sig en rättsstat.
Greta Thunberg är inget farligt ”fenomen”. Hon har genomfört något så ovanligt som en systemisk transformativ social innovation. Det innebär någonting helt nytt, som är oväntat och utanför gällande strukturer och traditioner och som skapar nya tankemönster, ansatser, strukturer och praktiker – en synvända – och som kan avse ett enskilt system eller ett helt samhälle. I det här fallet gäller det vårt Globala Gemensamma Hus, som nu står i lågor. Genom denna handling ikläder sig Greta den lilla flickans roll i H. C. Andersens saga ”Kejsarens nya kläder”, där flickan avslöjar att kejsaren är naken på samma sätt som Greta avslöjar den nakna sanning, som de flesta redan känner till, men som politiker inte vill tala om eftersom den är skrämmande. Däri ligger hennes storhet.
Greta Thunberg är inget farligt ”fenomen”, och framför allt är hon inte ensam. Miljontals människor i alla världsdelar har öppet visat sitt moraliska och etiska ansvar för framtiden. I en undersökning 2018, av det Washingtonbaserade forskningscentret PRC, med nära 30 000 deltagare från 26 länder, fann man i genomsnitt att 63 procent av befolkningen i dessa länder ansåg att klimatförändringen var det största och allvarligaste internationella hotet, före terrorism och cyberattacker. I Frankrike, Grekland, Mexiko, Sydkorea och Spanien låg denna siffra på över 80 procent. Nu pratar vi inte längre om någon miljon utan om hundratals miljoner människor runt om i världen som tar sitt moraliska och etiska ansvar och som vilar på en rationell och gedigen vetenskaplig grund. Och detta innan Greta ens hade satt sig utanför riksdagshuset på Helgeandsholmen i Stockholm med sitt plakat.
Ett farligt ”fenomen” för demokratin är däremot klimatförnekarna, anförda av nya ”demokratiska diktatorer” som Donald Trump, Vladimir Putin, Jair Bolsonaro, och olje- gas och kolindustrin med sina arméer av lobbyister. Från Parisavtalet 2015 till idag har några av de största olje- och gasbolagen i världen (Exxon Mobil, Shell, Chevron, BP och Total) spenderat över 10 miljarder kronor, bara i Europa, på att besegra klimatrörelsen och bekämpa miljölagstiftningen. De är, om något, ett hot mot demokratin, inte Greta Thunberg. Redan under 1980-talet stod det klart för politiker och industrin i USA att fortsatta koldioxidutsläpp skulle påverka klimatet negativt. I ett tal till nationen 1965 konstaterade presidenten att ”denna generation har förändrat atmosfärens sammansättning på global skala genom radioaktiva material och en stadig ökning av koldioxid”.
En forskare vid ett av oljebolagen konstaterade 1978 att med det ”nuvarande tänkandet har människan ett tidsfönster på 5 till 10 år innan svåra beslut måste tas om att förändra energistrategierna”. Redan i början av 1980-talet var oljeindustrin och politiker medvetna om koldioxidens farliga föroreningar och effekter på det globala klimatet, men de teg eller talade in sanning. Istället satte företag den ekonomiska vinsten och regeringar den ekonomiska tillväxten före människan och naturen.
Allvaret i de skador som orsakas av klimatförändringar och de kränkningar av de mänskliga rättigheterna som är en konsekvens, och den djupa ansvarslöshet som regeringar och industrier uppvisat under lång tid gör det sociala och etiska ansvaret särskilt tvingande. Att upphöra med att bidra till skada inkluderar ett omedelbart avslutande av kommersiellt utnyttjande av icke-förnybara fossila bränslen, och ”att göra skada” och ”inte säga sanningen” är ett allvarligt brott mot mänskligheten och kan betraktas, inte som ett ”Kallt krig”, utan ett ”Tyst krig” som medvetet har pågått sedan 1960-talet. Det erinrar om Rachel Carsons bok Tyst Vår (1963), som också avslöjade sanningen och blev startskottet för miljörörelsen. Den djupa moraliska ansvarslösheten och det oetiska beteendet av regeringar och företag är särskilt anmärkningsvärt eftersom skadan är av gigantiska mått som underminerar de ekologiska processerna och äventyrar hela grundvalen för människans samhällen.
I anslutning till det pågående klimatmötet i Madrid (COP25) skrev Greta Thunberg tillsammans med fyra andra ungdomar från olika världsdelar i den ansedda tidskriften Social Europe att ”kollektiva aktioner fungerar – vi har bevisat det. Men för att förändra allting, behöver alla vara med. Var och en av oss måste delta i klimatrörelsens motstånd. Vi kan inte bara säga att vi bryr oss om – vi måste också visa det.”
