Som hängiven resenär sedan tidigt 80-tal var Per J Andersson en av dem som tidigt vurmade för tåget. Han är en av grundarna av resemagasinet Vagabond och har skrivit ett flertal guide- och reportageböcker. I sin nya bok Ta tåget tar han oss med genom tågets historia, via de tidiga järnvägarna, höghastighetstågens revolution och allt däremellan. Nu får du som är Syre-prenumerant ta del av denna resa, det här är första delen.
Mormor och jag tog tåget. Det var så det började. Vi for från Bohuslän, där min familj bodde, upp till henne och morfar i Dalarna. Jag var fem år och hon var nybliven pensionär. Under sitt yrkesliv hade hon serverat på järnvägsrestaurangen bredvid stationen i Krylbo och sålt smörgåsar från kioskvagnen på Stockholmstågen. Morfar hade växlat vagnar och lok på bangården och så småningom blivit bangårdsmästare och stationsförman.
Vi åkte snälltåg. Så kallades de lite snabbare tågen med en försvenskning av det tyska ordet för snabb (schnell). Jag trodde förstås att tågen hette som de hette för att alla som jobbade på dem, inklusive min mormor, var så väldigt snälla. På något sätt tror jag det helst fortfarande. Döm om min förvåning när jag häromåret lärde mig att svenska snäll faktiskt har sitt ursprung i tyskans schnell, men att ordet genom en utdragen betydelseförändring gått från att betyda aktiv, livlig och snabb till att snarare uttrycka något skickligt och briljant, för att därefter förändras till betydelsen begåvad, klok och till slut vänlig.
Järnvägens expansion hade sett till att mormor och morfar hade kunnat välja ett annat liv än det deras föräldrar hade levt. De hade kunnat lämna bondgårdarna i Grytnäs och Jularbo där de växt upp för att flytta in till tätorten och järnvägsknuten Krylbo och få trygga statliga anställningar i den nya infrastrukturens tjänst. Som järnvägsanställda hade de fria tågresor. Bil eller körkort skaffade de aldrig. De få semesterresor de gjorde gick på räls. Järnvägen var en framtidsbransch och de var med på tåget. Det var så de fick mat på bordet, ökat välstånd och framtidshopp så att de så småningom kunde flytta också från den trånga hyreslägenheten och bygga sig ett eget hus.
Järnvägen gav dem tryggheten som innebar att de kunde skaffa sig fyra barn.
Jag har aldrig tidigare tänkt på det på det viset. Det är heller inget vi pratat om i familjen. Kanske för att det var självklart. Men ju mer jag frågat min pappa om de olika jobben som mina förfäder haft, desto mer har jag förstått vilken avgörande roll järnvägen haft även på hans sida. Ett av pappas första jobb var att rangera godsvagnar, medan min farfar i början var eldare på ångloken på Södra Dalarnes Järnvägsaktiebolag. När första världskriget var slut bytte farfar till Surahammars bruk, som sedan 1866 var en av Europas största tillverkare av järnvägshjul och axlar. Och efter andra världskriget fortsatte han till Avesta järnverk som gjorde ståtoaletter i plåt till Indian Railways.
När jag började resa på egen hand i tonåren var det tåget som tog mig ut i världen, därför att det var enkelt, praktiskt och framförallt det billigaste alternativet. Fanns det ett tåg, då tog jag självklart det. Med en billig ungdomsbiljett som kallades Transalpino åkte jag via Trelleborg, Sassnitz, Berlin, Prag och Belgrad till Aten. Därifrån blev det båt till Israel och vidare med buss till Egypten innan färden fortsatte med tåg från Kairo längs Nilen ner till Luxor. Jag fortsatte att resa Europa runt med Interrailkort, hälsade på vännerna från tidigare resor, hoppade på färjan till Tanger och tåget till Marrakech och … jo, jag kände mig väldigt mycket som en kosmopolit.
Efter Europa, Mellanöstern och Nordafrika fortsatte jag österut. Men till Asien flög jag. Landvägen genom Iran och Afghanistan var för osäker. I början av åttiotalet fanns heller ingen klimatdebatt. De flesta trodde att miljöförstöring kom sig av bensinavgaser, tvättmedel med fosfater, industriutsläpp, och kärnkraftsavfall. Var det något transportsätt som var dåligt för miljön så var det bilen. Flygplanet lämnade bara en skimrande vit kondensstrimma efter sig. Den kunde väl inte skada någon?
Väl i Indien tog jag mig nästan bara fram med tåg. Flyg var för dyrt även där. Och lika tråkigt och anonymt som överallt annars.Tåget var alltid förstahandsvalet.
De långa tågresorna, som också bjöd på många timmar av tyst betraktande av landskapet utanför fönstret, fick mig att hinna ifatt mina egna tankar. Tänka en tanke till slut. Annars blir man ju så ofta avbruten i sina funderingar. Tågresande var, som Owe Wikström skriver i Långsamhetens lov, att färdas i ”paradoxalt välsignade framrusande rum för eftertanke”.
Mellan tågresorna blev så småningom flygresorna fler. Framförallt på grund av mitt jobb som reseskribent. Men som de flesta andra ökade jag också mitt semesterflygande till utlandet när priset började sjunka för en flygbiljett och stiga för en tågbiljett.
När koldioxidutsläppens påverkan på klimatet blev en het global fråga i samband med premiären på Al Gores film En obekväm sanning 2006 och en rapport från FN:s Klimatpanel IPCC året därpå, tog jag till mig argumenten.
Som att en fjärdedel av Europas koldioxidutsläpp från förbränning av fossila bränslen kommer från transporter och att bilarna förvisso är den värsta syndabocken, men att flyget och sjöfarten kommer på delad andraplats. Jag sålde bilen, ökade på mitt tågresande inom Sverige, men fortsatte att flyga när jag skulle till resten av världen. Det var ju så smidigt, och prisvärt, och att resa och skriva var trots allt mitt jobb.
Det var först när jag häromåret blev inbjuden för att prata om en av mina böcker på en litteraturfestival på Bali som alla de små orossignalerna som förmedlats via mängder av tidningsartiklar växte till en stark känsla av att det var någonting som var fundamentalt fel med mitt och min samtids resebeteende. Tur-och-retur-resan till Bali innebar ju nästan tretusen mils flygande. För första gången framkallade alla miljöfakta som jag läst – och också själv skrivit nyhetsartiklar om – en känsla av obehag. Även om festivalen bjöd på ovärderliga möten med författare från hela världen (som knappast hade kunnat ersättas med Skypesamtal på en dator), bidrog jag ju med bara en enda sådan lång flygresa till mer utsläpp av växthusgaser än under hela mitt livs pendeltågsresor till jobbet. Jag insåg att jag inte längre kunde stoppa huvudet i sanden. Jag, den hängivne världsresenären,var en del av problemet.
Men så kickade mina försvarsmekanismer igång. Sådana är vi ju, vi människor.Vad spelar det för roll om jag satt med på det där flygplanet eller inte? Det kommer ju att flyga och släppa ut sina växthusgaser även om jag stannar kvar på marken. Genast kändes det bättre. Men den beska smaken av dåligt samvete kom tillbaka. Så jag gjorde ett test på nätet för att se hur stora koldioxidutsläpp min livsstil orsakade. Kanske var det inte så illa som jag trott?
Och till en början såg det ljust ut, eftersom jag bor i en lägenhet i en stad, och eftersom jag fortfarande inte har någon bil, utan går, cyklar och åker tåg och tunnelbana vart jag än ska i min vardag. Dessutom äter jag bara kött någon enstaka dag i veckan och handlar väldigt sällan nya kläder. Testet sa följaktligen att jag släpper ut mindre än hälften så mycket som genomsnittseuropén. Det kändes som om jag kunde andas ut. Kanske var min livsstil ändå ett föredöme? Jag var inte en syndare, utan en botgörare.
Men innerst inne visste jag att det inte stämde. För hittills hade jag bara redovisat hur jag levde i vardagen i min hemstad. Sedan kom vi till mina jobbresor ut i världen, som förvisso allt oftare går med tåg, men fortfarande också med flyg.
Så blev jag tvungen att ännu en gång rycka ut till försvar för mitt eget beteende. Hur mycket förändring blir det egentligen om lilla jag ändrar mig, medan samhället runtomkring fortsätter att frossa i kött och mjölk, byter mobiltelefon vartannat år, gasar på i sina bilar och flyger till London för att shoppa och till Thailand för att sola?
Är det inte viktigare att jag engagerar mig i ett parti, en förening eller en kampanj, istället för att betrakta klimatkrisen som om den bara handlade om mina egna känslor? Är det inte bättre att jag försöker förändra politiken, systemet, strukturerna, istället för att oroa mig för hur jag uppfattas av andra och skryta i sociala medier om tågresor jag gör?
För man kan väl inte lägga ansvaret för jordens klimat på varje individs axlar? Jag mindes ett radioinslag med en filosof som fick frågan om det inte är hyckleri att i sitt kall som parlamentariker jobba för att rädda klimatet och i sitt privatliv ändå fortsätta att flyga och köra bil. Filosofen svarade, vilket förvånade mig, att det där att propagera för en sak men att göra en annan inte behöver vara moraliskt förkastligt. För vi lever ju i ett samhälle som gjort flygbränslet skattefritt och är uppbyggt på ett sätt som gör bilåkandet nödvändigt för så många.
I detta system sitter vi medborgare fast och det är gott nog att verka politiskt för att strukturen ska förändras. Att också kräva att du och jag med våra personliga beteenden ska uppträda som föredömen, det är ett lite väl tufft krav på den enskilda medborgaren. Filosofen i radion gav mig argument för att säga en sak och göra en annan, så att jag inte behöver känna mig som handelsresande i dubbelmoral.
Men riktigt så enkelt är det ju inte. Försvarsargumentet att flygplanen flyger ändå, även om jag väljer andra transportsätt är ju direkt korkat. En tankevurpa. Och filosofens argument om att verka för systemförändring snarare än att nödvändigtvis ändra sitt beteende är rationellt och logiskt, men inte kan man bara strunta i de känslor som all ny information om klimatförändringarna ger upphov till.
För att lösa min inre konflikt mellan nyfikenheten på världen och oron för klimatet kom jag fram till att jag nog måste göra både och. Både se till att frågan blir politisk och oftare ta tåget. Det blir dessutom, förstod jag, det perfekta botemedlet mot min svårartade kombination av sjukligt resebegär och klimatångest. Jag botar två åkommor och löser ett moraliskt dilemma – allt i ett. För även jag vill ju kunna somna med en känsla av att jag inte är huvudorsaken till problemet, utan en del av lösningen.
Men lyssnar man på klimatforskarna spelar det snart ingen roll vilken strategi vi väljer. Skammens tid är förbi. Nu är det panik som gäller. Det sa i alla fall klimataktivisten Greta Thunberg när hon 2019 höll tal för världens ledare på Världsekonomiskt forum i Davos och för EU-parlamentets miljö- och hälsoutskott i Strasbourg. Och det tycker David Wallace-Wells, redaktör på New York Magazine och författare till den nyutgivna stridsskriften Denobeboeliga planeten. De senaste årens allt extremare väderförhållanden har gjort att forskare som tidigare försökt vara balanserade och försiktiga i sina slutsatser nu börjar låta alltmer alarmistiska. Rapporten från IPCC hösten 2018 fick öknamnet Domedagsrapporten och en FN-tjänsteman liknade den vid ”ett öronbedövande, genomträngande brandalarm från köket”. Forskarnas budskap var att det är dags att bli rädd på riktigt. Ju längre vi väntar, desto värre blir det. ”Panik kan tyckas kontraproduktivt, men vi har nått en punkt där alarmism och katastroftänkande fått ett avgörande värde …”, skriver Wallace-Wells. Och vad skapar en starkare känsla av brådska än just rädsla?
På så sätt kan ändå våra högst privata känslorvara en hjälp på vägen mot ett hållbart samhälle. Skam är en känsla som berättar för oss att vi måste ställa våra egna handlingar i relation till andra människor, att vi har ett ansvar inte bara inför oss själva, utan också inför dem. I grunden handlar det om att vi vill göra rätt. Människans behov att bete sig socialt acceptabelt inför sin flock är urstarkt. På gott och ont. Den psykologiska egenskapen kan släppa loss både destruktiva och konstruktiva krafter.
Vad som är etiskt korrekt i samhällets ögon är ingen naturlag, utan förändras med ny kunskap och nya insikter. Först var flygandet åtråvärd lyx och flärd (något alla strävade efter), sedan blev det folkligt (något som alla gjorde) och nu är det skambelagt (något som en växande skara resenärer känner att man borde minska på). För några år sedan betraktades tågresor till kontinenten som mossigt, något som bara rabiata miljömuppar och gråhåriga nostalgiker sysslade med. Nu är det sista skriket bland den unga urbana medelklassen.
Attitydförändringar kan gå snabbt. Tänk på alla de beteenden som för inte så länge sedan varit etiskt okej i majoritetens ögon, men som inte längre är det. Åka bil utan säkerhetsbälte, aga barn så att de lär sig veta hut, skjuta elefanter för att göra pianotangenter av betarna och röka cigaretter i bilen med småbarn i baksätet.
Men rörelsen, resan, förflyttningen, korsandet av gränser – fysiska och mentala – får i sig inte fördömas. Att aldrig röra sig bortom sin hembygd är inget ideal. Det är ett skräckscenario. I diskussionen om att flyga mindre låter det tyvärr ibland som om det moraliskt mest högtstående vi kan göra är att hålla oss hemma.
Varför reser vi? Länge har jag sökt svar på den enkla men djupt filosofiska frågan. Författaren Tomas Löfström, som länge skrev krönikor i Vagabond, resetidningen jag var med och grundade 1987, formuleradedet som att ”resandet hänger samman med allt detta som gör oss till homo sapiens: nyfikenhet, strävan efter den ’onödiga’ kunskapen,viljan att vidga intellektet, se bortom horisonten, förstora världsbilden och förvandla kaos till ordning”.
Orörlighet är inskränkthetens och intoleransens moder. Brist på kontakt med folk som inte är som vi minskar förståelsen för det annorlunda. Min slutsats blev: ser du en gräns, korsa den! Jag tror fortfarande på det. Fast med tillägget: men se för jordens skull till att förflytta dig mer hållbart!
Att ha som jobb att skriva om resor ger mig både ansvar och makt att förmå andra resenärer att också börja förändra sitt resebeteende. Den makten vill jag använda för att få oss att börja drömma om restaurangvagnar, nattåg, storslagna vyer och spännande möten i kupéer. Att oftare ta tåget och spara flygresorna till de där gångerna när det inte finns nästan något annat sätt att förflytta sig. Att göra färre men mer storslagna resor. Och att inse att vi med tåget kan passa på att stanna till på vägen till vår slutdestination, inte bara en gång, utan två, tre, fyra gånger – och på så sätt få uppleva flera platser istället för en enda.
Men hur förändrar man resvanorna hos dem som inte oroar sig ett dugg för klimatförändringarna? Cecilia Solér, som forskar i konsumtionsvanor på Göteborgs universitet, anser att det krävs tyngre artilleri än ångestskapande larmrapporter och förnuftig samhällsinformation. Vi måste helt enkelt
angripa de sociala normerna som styr våra resvanor. Hon exemplifierar med reklamens och resejournalistikens bilder av ett turkost hav med den lyckliga familjen på den tropiska stranden. Vältränade, problemfria, vackra. En idealiserad identitet som kopplas ihop med en produkt, i detta fall en resa till ett fjärran land med varmt hav och vackra stränder.
– Ju mer vi ser av detta, desto mer reser vi, säger Cecilia Solér. För att få folk att istället ta tåget måste man angripa kärnan, det vill säga normen, det vill säga bilden av den lyckliga familjen vid det turkosa havet. Och sakta men säkert vrida drömmen ett halvt varv så att den fortfarande handlar om det avundsvärda i att resa och möta andra kulturer, men att det inte längre är coolt att ta sig ut i världen med flyg. Förändringen, menar Cecilia Solér, skapar man med fler image- skapande bilder i researtiklar och annonser på avundsvärt lyckliga familjer ombord på tåg på väg ut i världen.
Det är kort sagt mitt ansvar som reseskildrare att vrida utvecklingen i rätt riktning.
Medan jag närmar mig perrongen på Stockholm Central där flera av mina resor börjat surrar mitt huvud av alla dessa idiomatiska uttryck och talesätt där tåg är inblandade. I två sekel har järnvägen varit med och format vårt språk: Det går som på räls. Det går som tåget.Det ärrakaspåret. Det gäller bara att inte missa tåget. Vi måste hoppa på tåget. För nu gäller det att vara med på tåget. Hoppas inga rallarsvingar utdelas, men hoppas vi får syn på rallarros och bara vi inte spårar ur och att någon tvingas dra i nödbromsen eller att vi kommer in på ett stickspår, utan hoppas att det tuffar på och att vi snart anar ljuset i slutet av tunneln. Men huvudsaken är ändå att vi, som engelsmannen säger, är back on track.
