2017
Ett nytt år och Abeds och mitt slitna skämt, »tror du ett beslut kommer i år«, är inte roligt längre. 

Men vi minns vad Magnus Ericsson sagt, ju längre tid det tar för domstolen att fatta beslut, desto mer stärks Abeds position på arbetsmarknaden. Eftersom han hela tiden haft ett fast jobb bör en ansökan om nytt arbetstillstånd tillstyrkas utan problem. Det är inte lika bra som ett uppehållstillstånd, men då kan i alla fall ingen skicka honom till ett Förvar eller ännu värre, ut ur landet.

Den 16 januari, nästan på dagen åtta år efter att Abed första gången satte sin fot på svensk mark, skickar jag årets andra mejl till Anne-Li Johansson för att fråga hur långt beslutsprocessen avancerat. På eftermiddagen när Abed kommer hem till oss berättar han att SuBars ägare beslutat att Abed ska få följa med kökschefen Sofia på en matmässa i Kista. Vilket erkännande för den arbetsinsats han gjort och det ansvar han tagit.

När Abed kommer hem väntar ett brev från Migrationsverket. »Det står att jag kallas till Boden den 18:e. Oj, det är ju bara två dagar dit. Nu går jag bara runt här i mitt rum. Vad kan det innebära att jag ska inställa mig i Boden för vidare information?«

Jag säger inget men tror att vi måste ställa in oss på att det än en gång blir avslag. Och den bekräftelsen kommer dagen efter i ett mejl från advokaten Magnus. Han skickar med hela domen. När jag läst klart och ska mejla tillbaka och föreslå ett möte ringer handläggaren vid domstolen, Anne-Li Johansson. Hon är verkligen en ovanlig byråkrat. Jag har naturligtvis ett antal frågor om domen som jag anser är nonchalant, slarvig, direkt felaktig på ett antal punkter och ofullständig. Hon tar sin telefon, går ut i en korridor och överlämnar luren till rådmannen Stefan Olsen Siri som tillsammans med tre lekmän fattat ett enhälligt beslut.

Efter lite rundprat frågar jag: »Ni skriver att hans anpassning till Sverige inte kan anses tillräcklig. Men ni redovisar inga argument.« 
»Tycker du inte att det framgår så är det bara att beklaga. Vi har så klart diskuterat detta.«

»Men hur, med vilka argument kan ni påstå att han är lika anpassad att bo i Irak som i Sverige? Irak lämnade han som sextonåring efter att ha hållits hemma efter en bilbomb som svårt skadade honom. Här har han bott i åtta år.«
»Om du inte tycker att det framgår får ni ta upp det i ett överklagande.«
»Vi har visat att Abed har en fast anställning på en restaurang sedan snart tre år. Arbetskamrater, chefer och ägaren av restaurangen har intygat att han är en lojal, ansvarstagande och inspirerande arbetskamrat. Han har skriftliga underskrifter från många personer som man kan säga ingår i hans nätverk – lärare, politiker, hyresvärdinnan, läkare och kamrater. Men detta ägnar ni inte ens ett par rader för att diskutera. Vad menar du att det krävs för att visa på en tydligare anpassning?« 

Mitt batteri av frågor och påståenden möts av tystnad. 
Det står i domen att varken Abed eller hans pappa utsatts för andra hot än den bilbomb som kunde tagit livet av båda två. Trots att vi kunnat dokumentera en rad hot riktade direkt till pappan och hela familjen.

Det har inte visats att hoten berott på Saads tidigare ställning inom Baathpartiet, står det i domen. Jag har tidigare redogjort för de dödshot familjen drabbats av, gevärskulor som skickats hem som en varning, hembesök både dagtid och sena kvällar från milisen. Och, framförallt, de hotelsebrev där det klart framgår att pappa Saads medlemskap i Baathpartiet är orsaken till att hela familjen ska dödas. Detta får domstolen till att medlemskapet i Baathpartiet inget har att göra med de hot familjen fått motta.

Rådman Olsen Siri har ingen ytterligare kommentar.
Vi ska diskutera ett överklagande med advokaten. Domen, som förutom att den är felaktig på en rad punkter, brister dessutom intellektuellt och logiskt i sin argumentation.

Ödets ironi. Samma dag som beskedet når Abed att han inte får uppehållstillstånd och ska utvisas ger Svenska Friidrottsförbundet grönt ljus till den svenska löparen Abeba Aregawi att åter tävla för Sverige.

Jag mejlar till advokaten Magnus Ericsson som svarar direkt och föreslår ett möte. »Ett överklagande kan ta flera månader innan beslut fattas«, säger Magnus. »Samtidigt går vi direkt vidare och söker arbetstillstånd. I mars har Abed haft en fast anställning på SuBar i tre år. Det borde vara nog skäl för arbetstillstånd.«

Medan vi filar på överklagandet publiceras i början av februari en rapport från Migrationsverket som granskat 400 beslut under 2016. Migrationsverkets slutsats är att hälften av besluten inte är korrekt utredda, de var inte kompletta och visade på brister som rör kärnan i asylbesluten: fanns det skyddsskäl? Av besluten kan 27 procent vara direkt felaktiga, konstaterar Migrationsverkets egen utredning. Dessutom var 40 procent inte tillräckligt begripliga.

Några dagar senare beslutar Transportstyrelsen att stoppa alla flygningar mellan Sverige och Irak. Säkerhetsläget bedöms vara för riskabelt för civilt flyg.

Abed vill avstå från att överklaga domstolens beslut. Vi vet att bara några procent av de som överklagar får sina fall prövade och av dessa blir en överväldigande majoritet avslagna. »Jag tror inte jag klarar att än en gång gå och vänta flera månader på ett beslut som jag vet blir ett nej«, suckar Abed. Inga övertalningar hjälper. Han har bestämt sig. Vi lägger i stället allt krut på en ny ansökan om arbetstillstånd.

Föräldrarna upptar alltmer av Abeds tankar. Varför hörde de inte av sig under alla år? Han inser att det inte var självvalt. Deras beslut att hålla sig gömda är begripligt, logiskt men känslomässigt svårt att ta till sig. Sakta börjar han inse att de inte hade något val. Alltför många av deras släktingar och vänner hade råkat illa ut när deras tillflyktsort röjts. Hans högsta önskan nu är att få träffa dem, att få krama sin mamma och låta henne berätta.

Abeds ansökan om arbetstillstånd från 1 februari 2017 finns nu registrerad hos Migrationsverket i Stockholm. Det enda vi därutöver får veta är att det kan dröja upp till ett år innan något beslut kan väntas.
Abed och Tilda har fått en liten lägenhet som de hyr i andra hand och åker till IKEA i Haparanda för att köpa möbler. Kan man bli mer svensk? 

En polis ringer och kallar Abed till förhör. Onsdagen den 3 maj infinner vi oss på polisstationen i Luleå. Abed ska förhöras om sin situation som anställd utan arbetstillstånd. Polismannen är naturligtvis inte inläst på Abeds hela historik och ser frågande ut när vi försöker redogöra för de olika turer han varit med om. Alla instanser som granskat hans ärende. Om alla år som vi nåtts av motstridiga besked, försvunna handlingar och spårbyten. Polismannen ser alltmer förvirrad ut.
»Det här låter tjorvigt«, suckar han, »jag får föra det vidare till mina överordnade, så återkommer jag.«

Jag kommenterar inte men säger till Abed när vi lämnat polishuset: »Visst är det märkligt att polisen klagar på att de inte hinner jaga de 10 000–12 000 papperslösa och svartarbetare som finns i landet. Men dig har de tid att ringa, det kräver ingen extra arbetsinsats för de vet var du finns och du infinner dig på klockslaget när du är kallad.«

En sann illustration till mannen som står i mörkret vid en lyktstolpe och letar efter sina försvunna nycklar. Var det här du tappade dem frågar en förbipasserande? Nej, men det är ljusare här.
Bara i Norrbotten lär det finnas mellan 400 och 600 asylsökande som är försvunna.

En kväll efter domstolens beslut berättar Abed att han drabbats av panikångest. Hjärtat rusade och tårarna rann. Tilda försökte trösta men inget hjälpte. Han ringde landstingets jourtelefon och fick kontakt med en sjuksköterska som talade lugnt med honom, samtalet fick ta den tid som behövdes. Efter en stund började han andas som vanligt och de fortsatte prata tills han kände att också hjärtat slog i normal takt.

»Det var en jobbig natt men jag fick verkligen professionell hjälp. Sjuksköterskan jag talade med visste precis hur hon skulle få mig lugn. Och hur jag skulle få nya krafter. Jag ska inte ge upp, de ska inte vinna.«

Sommaren 2017 kom och gick utan några nya besked om Abeds ansökan om arbetstillstånd. Ingen handläggare vid arbetstillståndsenheten hade ännu fått Abeds ärende på sitt bord, fick han veta när han kontaktade Migrationsverket. Han frågade varför? »Det får du ta med vår teamledare«, sa tjänstemannen Alosh. Abed fick ett namn.

Vi skrev ett mejl till teamledaren med att antal frågor. Den centrala gällde den ansökan vi skickat in två år tidigare, om den fortfarande var giltig och varför den i så fall inte behandlats än.

Medan vi väntade på svar frågade jag Abed hur han reagerat på den senaste tidens rapportering om de afghanska ungdomarnas olika protestaktioner och krav på att få stanna i Sverige. Han poängterade än en gång att han inte har något emot afghaner, somalier eller eritreaner som fått stanna, tvärtom, han stöder dem, men:

»Jag träffade ett par afghaner häromdagen som bodde med mig på asylhemmet för åtta år sen. Dom hade alla fått svenskt medborgarskap och var förvånade över att jag fortfarande väntade på uppehållstillstånd. När vi började diskutera, på svenska, förstod de knappt vad jag sa trots att de gått igenom gymnasiet och blivit svenska medborgare. Hur tror du att det kändes?«

Under sommaren visade det sig att den person som Abed och Tilda hyrt sin lägenhet av i andra hand inte skickat de hyrespengar hen fått vidare till fastighetsägaren. De båda fick veta att kronofogden kunde dyka upp när som helst tillsammans med polisen. Då riskerade Abed och Tilda att bli utkastade från lägenheten och bli av med sina nyinköpta möbler. Av en ombudsman på Hyresgästföreningen fick vi veta att det går att överklaga eftersom Abed och Tilda handlat i god tro när de betalat hyran till lägenhetsinnehavaren. »Det går att dra ut på ärendet men i slutändan kommer de att förlora rätten att bo kvar«, summerade ombudsmannen.

Jag mejlade och ringde runt till alla tänkbara personer, fastighetsbolag och organisationer. Och fick till slut napp. En före detta elitspelare i basket, som nu jobbade på ett fastighetsbolag och som jag kände ytligt, kontaktade sin chef och inom ett par dagar erbjöds Abed och Tilda ett förstahandskontrakt på en tvåa i centrala Luleå, fem minuter från SuBar där de båda arbetade. En vecka efter att ha hotats med att bli utkastade på gatan kunde Abed och Tilda bjuda hem sina vänner på invigningsfest i sin nya lägenhet.

Det gäller att ta vara på de små ljusglimtar som dyker upp. Och hämta kraft, för kontakterna med Migrationsverket var fortfarande obefintliga. Svaren var samma som tidigare: »Ditt ärende är ännu inte tilldelad någon handledare men beslut kan väntas under första delen av 2018.«

I motsatsernas land kan allt hända. Samtidigt som de mörka molnen hopade sig över Abeds osäkra levnadsförhållande blev han erbjuden ett nytt arbete av SuBars ägare – restaurangchef för en nyöppnad restaurang i Luleå. Han ringde, omtumlad. Glad men samtidigt vilsen. »Vågar jag verkligen? Och vad innebär ett nytt jobb för min ansökan om arbetstillstånd?« 

Den sista frågan löste sig efter ett telefonsamtal med Migrationsverket. Inga problem att byta arbetsplats så länge det var samma arbetsgivare. Men skulle han våga? Fast vad hade han att förlora på att försöka? Ägaren Anders Hellmans förtroende övervägde. Han hade ju följt Abeds »restaurangkarriär« i mer än tre år och visste vad han kunde. Och han var beredd att ta striden med Migrationsverket om det skulle behövas.

Tilda har gått på Grans naturbruksgymnasium i Piteå och lärt sig det mesta om djurskötsel. I väntan på nästa steg i deras förhållande vill hon att de ska skaffa hund. Att de ska ansöka om att bli fodervärdar. Abed är till en början skeptisk. »Du vet hur vi araber ser på djur, de har inte samma värde som hos er.« Men hon bryr sig inte om Abeds invändningar utan anmäler dem hos polisen för att bli fodervärdar. Alltså att under ett år ta hand om en hund som sedan ska tränas att bli en viktig hjälp för militären eller polisen. Kan man annat än skratta åt paradoxen? Den utvisningshotade Abed ska göra en insats för svensk militär och polis. Men först måste de båda gå på kurs för att se om de duger.

Måndagen den 20 november på kvällen sms:ar Abed. Hans förra hyresvärdinna Berit har ringt. Det har kommit ett brev från Migrationsverket. Kom hit så åker vi tillsammans svarar jag. Snön vräker ner när vi sätter oss i bilen för att åka till Berit. 

Vi är båda nervösa. Jag tänker högt: Om det är ännu ett avslag är det konstigt att det kommer så tätt på våra senaste kontakter och brevväxlingar med teamledaren. Men brevet kanske handlar om något annat, någon detalj som rör hans ansökan. Jag försöker hålla tillbaka, förbereda Abed och mig själv på att det kan handla om ännu ett avslag på en ansökan.

Ingen har skottat Berits garageuppfart. Vi pulsar fram genom snön till hennes dörr, hon öppnar med brevet i sin hand och Abed tar det och sliter upp kuvertet. Han läser och sedan: »Yesss!« 

»Du har beviljats uppehålls-och arbetstillstånd gällande två år.« Två år är en formalitet som gäller numera och som kan förlängas om jobb och annat ordnar sig. Han har vunnit en delseger, äntligen.
På vägen tillbaka ringer Abed från bilen till Tilda och det enda jag hör honom säga är: »Sluta grina, Tilda, sluta grina, vi ska fira!«

2018
I början av januari träffas vi på en restaurang i Luleå; Abed, Tilda, arbetskamrater och vänner. Vi firar att den nästan nio år långa kampen är över och att ett nytt kapitel i Abeds liv kan börja. Vi utgår från att det tillfälliga uppehållstillståndet och arbetstillståndet ska bli permanent om två år.
I den lilla världen, runt Abed, lägrar sig ett tillfälligt lugn. Utanför är förvirringen desto större: Färre flyktingar ska tas emot. Hårdare krav på dem som redan kommit. Indragning av bidrag, utbyggnad av de så kallade förvaren. Fler utvisningar.

Abeds mamma och pappa har rest till Nice där Ali ordnat så att Saad kan bli opererad för sina utslitna höfter. Abed, med nytt pass, och Tilda får ledigt en vecka och åker för att träffa föräldrarna. Det blir en känslosam vecka för alla. Och viktig. Nu kan de prata ut om den långa skilsmässan, berätta om hur livet ser ut i dag och planera framtiden.

Vardagen för Abed består mest av arbete. SuBar har under våren öppnat den nya restaurangen där den 25-årige Abed blivit chef. Han är spänd inför det stora ansvar som ska läggas på honom. »Jag kommer att ha anställd personal, flera direkt från arbetsförmedlingen. Dessutom blir vi beroende av att all ny teknik som ska användas vid beställningar och betalning fungerar.« Efter det första halvåret kunde ägaren konstatera att allt gick bättre än förväntat.

Under våren tog Abed körlektioner och pluggade teori. I maj fick han sitt körkort. Under sommaren fick han och Tilda låna firmans bil och kom och hälsade på i Rasmyran. Drömmen att studera vidare finns kvar. När han får sitt permanenta uppehållstillstånd räknar han med att kunna göra det – jobba på kvällar och helger och gå i skolan på dagarna. »Det kan bli tufft men med tanke på alla förlorade år och allt krångel som jag ändå klarat mig igenom så tror jag det ska gå bra, bara ryggen håller.«

Abeds föräldrar är tillbaka i Bagdad och har sakta börjat anpassa sig till ett nytt liv. Svårast är det för pappa Saad. Han är inte längre familjens självklara överhuvud. Nu tvingas han inse att han är beroende av sina söner ekonomiskt. Mediciner, som båda föräldrarna behöver, är i den mån de går att få tag i dyra.

Varje månad skickar Abed en stor del av sin lön till föräldrarna. »Jo, det är tungt men jag har inget val. Naturligtvis måste jag hjälpa dem nu när jag kan«, säger han. 
Mamma Hanan har hittat tillbaka till sina gamla vänner och sin släkt. Hon talar ofta i telefon med Abed och hon sörjer att de måste leva så långt ifrån varandra.