3000 till 6000 miljarder kronor, så mycket pumpas varje år in i fossila bränslen som direkta eller indirekta stöd. Siffrorna bygger på offentlig data hämtade från International Energy Agency. Storleken på de klimatskadliga subventionerna till trots, är det inget som avhandlas på det klimattoppmöte som nu pågår i Madrid.

– Det finns de som försökt få med det inför COP-förhandlingar men det har alltid tagits bort av Saudiarabien, säger Jakob Skovgaard.

Landet är världens största producent av olja men också en av världens största bidragsgivare till industrin. Också länder som Venezuela, Iran och Ecuador – har stora subventioner och är oljeproducenter.

– Huvudparten är prissubventioner, att diesel och bensin säljs långt under marknadspriser, säger Jakob Skovgaard.

Ett sätt att köpa väljare

Motiven kan vara flera. Ett sätt är att kanalisera resurserna till landets befolkning, då ett lägre bränslepris betyder lägre kostnader för mat och transporter. Det är ofta så regimerna själva motiverar det. Men det kan också förstås som ett sätt att köpa väljare, berättar Jakob Skovgaard.

– Det gör det svårare att bli av med, i de länder där man försökt har det varit extremt impopulärt, säger Jakob Skovgaard.

Men oljeproducerande länder är långt ifrån ensamma om att subventionera fossila bränslen. I Sverige är exempelvis den diesel som används inom jordbruk, skogsbruk eller vattenbruk starkt reducerad från skatt på både energi- och koldioxid.

– Att ta bort det är inte populärt i de grupper som berörs, konstaterar Jakob Skovgaard.

Bensinupproret i Sverige är ett exempel på att priset på fossila bränslen är en känslig fråga, ett annat är Gula västarna i Frankrike. Men det finns lyckade exempel som visar att det går att reducera subventionerna utan att väcka vrede hos stora befolkningsgrupper, berättar Jakob Skovgaard som studerat både de lyckade satsningarna och de som gått om stöpet.

– Indien är det bästa exemplet, där har några av subventionerna helt tagits bort och de som är kvar har begränsats till de fattigaste, säger han.

Relativa framgångar

Även Saudiarabien har gradvis kunnat höja bränslepriserna och i Tyskland och Spanien har subventioner till kolgruvor dragits in. Att det gått att genomföra utan omfattande protester är för att det har gjorts stegvis, och att förlorarna på besluten kompenserats.

– Då har det accepterats, men när en höjning har skett från den ena dagen till den andra har det inneburit stora protester.

Men de relativa framgångarna till trots – går avvecklingen långsamt och är inte helt entydig. Samtidigt som vissa subventioner minskar – fortsätter andra, ofta med ökad volym. Även om Världsbanken nu meddelat att de inte längre finansierar kolkraftverk – var det något de gjorde så sent som 2010, då de med afrikanska och kinesiska utvecklingsbanker, gav miljardlån till världens största kolkraftverk, vilken nu är under konstruktion i Sydafrika.

– Det är ett generellt problem med klimatpolitiken, ena handen arbetar för mer förnybar energi och energieffektivare bilar – andra handen gör att allting kan fortgå som det alltid gjort, med fördelaktiga villkor för fossilindustrin, säger Jakob Skovgaard.

Men att regeringar inför nya subventioner i den fossila industrin – kan också ses ett tecken på att den närmar sig sin historiska ändpunkt. Ett exempel är Australien, berättar Jakob Skovgaard. I takt med att gruvbolagen fått svårare att hitta finansiering, har de i högre grad vänt sig till staten för att få stöd – senast med en järnväg till ett nytt kolgruveprojekt i delstaten Queensland.

– Problemet är att man låser in sig i ett kolberoende, har man använt miljarder är det ett starkt incitament att behålla ett kolkraftverk till det den inte fungerar mer, vilket kan röra sig om mellan trettio till sextio år, säger Jakob Skovgaard.