DEBATT 1992 efter klimatkonferensen i Rio ställde jag en fråga till politikerna i fullmäktige om hur vi i Katrineholm kommer att tackla problemet. Tror aldrig jag sett så många förvånade ansikten på en gång. I dag är vi, i alla fall många av oss, medvetna, men gör vi något? Ställer vi upp på ungdomarnas upprop, att nu är det nog, agera? Även jag har skrivit ”de ungas röster ger hopp”, men Greta Thunberg gör rätt i att såga den åsikten. Unga ska inte ge oss andra hopp, det är vi vuxna som ska agera så de unga känner hopp om en framtid. Vi har haft 27 år på oss och inte gjort ett smack!
Jag tror inte vi sabbar vår överlevnad medvetet, jag tror att det bara inte har gått in att det gäller även mig, dig, oss alla, vad vi tar för beslut och vad vi gör. Hur vi konsumerar och bränner resurser.
Nu är det snart jul, och givetvis kommer alla att flyga mindre framöver och alltid ta tåget istället. Vi kommer givetvis att begränsa julklapparna, eftersom planetens resurser har överskridits för året och det redan i höstas. Bilkörning är också aj, aj när det går bussar, möjligen samåkning, och nya mobiler, plattor och kläder likaså. Vi kommer, givetvis, att bara handla det vi behöver, om inte – låt bli att köpa. Eller hur?
Men oj, då kommer företagen kanske att konka. Ja möjligen, men ska vi verkligen handla en massa onödigt för att hålla BNP uppe om jordens klimat håller på att gå åt häcklefjäll? Tror inte det. Viss förändring är redan igång genom ansvarsfulla företag, miljöorganisationer, privatpersoner och alla andra som kan påverka. Men varför så ekande tyst från politiskt håll? Ge oss direktiv att följa, då har vi fortfarande chansen att överleva. Gör vi inget nu kommer hoppet vara ute om att vi kan ändra framtiden till något bättre än att leva mitt i en total katastrof. Snabba på lite, tack! Det brådskar.
