Miljöfrågan kommer allt högre upp på den politiska dagordningen, men i samma takt blir motståndet mot att göra de åtgärder som behövs hårdare. Internationellt har fortfarande klimatförnekarna framgång genom att just förneka klimatförändringarna eller åtminstone människans påverkan på växthuseffekterna. Men i Sverige är förnekande av vetenskapen ingen framgångsfaktor. Istället har fossilvurmarna framställt miljöfrågan som en kamp mellan kärnkraft och diktatur.

Kärnkraften ska i den sagan frälsa oss från både växthusgaser och diktatur. Med ett nytt nationalistiskt block där alla partier är kärnkraftskramare finns också en överhängande risk att den fantasin får majoritet i riksdagen om några år. Även om de tre inte får egen majoritet vacklar liberalerna mellan blocken och är garanterat beredda att stödja en utbyggnad av kärnkraften.

Nu ter det sig trots det osannolikt att kärnkraften verkligen skulle börja byggas ut igen i Sverige. Även om det inte verkar finnas någon hejd på hur mycket högerpartierna är beredda att subventionera kärnkraften är det en sak att vinna populistiska poäng på prestigeprojekt. En helt annan sak att bygga dom. Då blir det nämligen så tydligt hur verklighetsfrämmande idén var. Fråga bara Trump om muren mot Mexiko. Eller för den delen Finland om kärnkraften.

När ingen marknadsaktör kommer vilja bygga ett kärnkraftverk, ska då högern låta staten göra det? Som på 70-talet då alla nuvarande svenska kärnkraftsverk byggdes eller planerades? Det är svårt att se. 70-talet var en helt annan tid och staten byggde inte bara kärnkraftverk utan gjorde allt från att driva hamburgerrestauranger till att ha monopol på etermedia. Ska den svenska högern ta oss tillbaka till den tiden då staten gjorde och kontrollerade det mesta?

Med en utveckling där såväl yttrandefrihet och rättssäkerhet som fria medier ifrågasätts av den nya högern kan inget längre tas för givet. Och i ärlighetens namn har de där statliga prestigeprojekten förföljt oss ända fram till dessa dagar, oavsett färg på regeringarna. Bygget av den så kallade Förbifart Stockholm är ett 10-talsprojekt, Jas-plan har vi byggt hela detta årtusendet och nya stambanor för snabbtåg riskerar bli ett 20-talsprojekt. Men den största risken är trots det inte nya reaktorer, det avskräcker nog fiaskot i Finland från, utan att den redan försenade avvecklingen blir än senare. Det vore illa nog.

Lika lite som kärnkraft är lösningen på miljöfrågan är en diktator det. Samtidigt är hotet om diktatur ett lika bra sidospår som kärnkraft för dem som aldrig brytt sig om miljöfrågan och inte heller vill diskutera den nu. I verkligheten är det få av dem som tar klimatfrågan på allvar som förespråkar en diktator. I Sverige har vänsterpartisten Torbjörn Tännsjö och miljöpartisten Pär Holmgren varit inne på sådana banor. Men de är undantag, i sina egna partier, men framför allt  i den breda klimatrörelsen, som ofta snarare förespråkar en utökad demokrati.

Även om det är få som förespråkar en diktatur rakt av så har det blivit ett mantra i stora delar av miljörörelsen att miljöfrågan inte får handla om individer och individuella val, utan måste handla om att ändra systemet. Och det snabbt.

Visst måste systemen ändras snabbt, men vad består systemet av om inte individer? Hur ska systemen annars ändras snabbt? I en demokrati ändras system underifrån, genom att individer går före och gör val, såväl på valdagarna som mellan dom. Val att inte ställa upp på systemet. Val att utmana systemet. Val att bygga andra system. Inte genom beslut av någon despot uppifrån.

En ny studie, Climate change communicators’ carbon footprints affect their audience’s policy support, visar också att för att förespråkare av förändring ska bli trovärdiga, få folk och beslutsfattare att lyssna, så behöver de själva leva upp till förändringarna. Det förklarar bland annat Greta Thunbergs framgång. Hade hon tagit flyget tur och retur USA, smällt i sig en stek eller konsumerat en massa prylar hade hon tappat i trovärdighet och aldrig haft det genomslag som hon haft.

Vi kan också titta på kampanjer som Maja Rosens Flygfritt 2019 respektive 2020. Sedan hon drog igång har hon inte bara fått genomslag i media runt hela världen utan den ständiga ökningen av flygandet i, från och till Sverige har brutits. I dag har till och med Socialdemokraterna i Stockholm börjat ifrågasätta Bromma flygplats, som de tidigare kramat hårt. Ett av många exempel på hur konsumentmakt ihop med hårt opinionsarbete inte bara kan få direkt påverkan på utsläppen utan förflytta hela debatten.

När jag växte upp sålde Djurens rätt, som då hette Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök, ägg på Drottninggatan i Stockholm. Om de hade fortsatt så, hade de då nått de framgångar som de nått på senare år? Hade de haft trovärdighet när de säger att djur inte är till för oss att utnyttja? Vilken framgång skulle Djurrättsalliansen haft om de aktiva åt kött istället för att ordna vegomässor?

Precis som djurrättsrörelsen börjat leva som de lär och kombinerat aktivism, politiskt påverkansarbete, dokumentation och opinionsarbete med en vegansk livsstil behöver miljörörelsen inse att inget system kommer förändras om inte individer går före. De som skammar individuella val och ser ner på konsumentbojkotter behöver sluta spela klimatförnekarna i händerna och istället förklara hur systemförändringarna ska gå till. Hur, om varken genom individer som går före eller uppifrån genom ett auktoritärt styre?

Det är dags att ändra systemet i grunden utan despoter och andra auktoritära lösningar. Goda och långsiktigt hållbara samhällen byggs av fria ansvarstagande individer som verkar ihop för förändring.