Då vet vi. Svensk skola är inte i kris längre. Men jämlikheten är.

Investeringar i skolan gör skillnad. När lärarna har fler kolleger att jobba med – en speciallärare när en elev behöver extra hjälp, en bibliotekarie som hittar böckerna som väcker den frivilliga läsningen, ett elevhälsoteam som kan jobba med en elev som mår dåligt, vuxna i korridorerna som snabbt reagerar mot mobbning – ja, då får eleverna möjligheterna att lära och växa.

De senaste åren har mer än 30 000 fler anställts i skolan, och de senaste Pisa-sifforna är ett kvitto på arbetet som kunnat göras. Svenska elever har bättre kunskaper i läsförståelse, matte och naturvetenskap än vi brukade ha, och bättre än snittet i OECD. Bara i fyra länder har 15-åringarna bättre läsförståelse än i Sverige. Vi är faktiskt tillbaka på de resultat svensk skola hade innan alla rubriker om kris, och innan vi började falla i de internationella mätningarna. Upphämtningen har skett samtidigt som svensk skola gav plats till historiskt många barn på flykt som fick ett nytt hem. (Så de som ville säga att skolan skulle bli sämre när flyktingarna kom kan helt enkelt hålla tyst.) Det här är resultatet av hårt arbete från rektorer, lärare och elever.

Men. Vi kommer inte åt ojämlikheten. En gång i tiden var Sverige bäst i världen när det gällde att ge alla barn en bra start, oavsett vilken familj de växte upp i. I förra Pisa var klyftorna större här än i de flesta andra OECD-länder, och det har inte blivit bättre. Det svenska skolsystemet är helt enkelt riggat för ojämlikhet.

Vissa barn som redan har det sämre får i dag en sämre chans i skolan än andra. Systemfelen är tydliga, och i öppen dager. Och om en lärare och gammal minister får drista sig till att säga vad som borde göras så är det enkelt: Alla politiker måste lyfta sig i håret, rätt upp ur höger-vänster-sörjan, slakta sina egna käpphästar och utmana en miljardindustri. Hur svårt kan det vara?

Sverige borde:

• förstatliga ansvaret för skolans finansiering. Sedan Göran Perssons kommunalisering har ansvaret för hur mycket resurser dina barns skola får vilat på kommuner som har väldigt olika förutsättningar. Skolan är mellan en tredjedel och hälften av kommunens budget, så när en kris sköljer över landet och drabbar några kommuner hårdare än andra så växer genast ojämlikheten i skolan. I bättre tider hinner inte de kommuner som haft det tuffast återhämta sig innan konjunkturen vänder nedåt eller ett lokalt varsel slår till. Stora kommuner kan kraftsamla runt några skolor, men små och fattiga kommuner står med fullt ansvar och helt utan verktyg. Ska vi ha en jämlik skola måste ansvaret för finansieringen vara statlig.

• sluta sortera barn efter bakgrund. Dagens skolval innebär att vissa barn väljer skolor som har bättre rykte, medan andra blir kvar i skolor som upplevs bortvalda. OECD visar att ett segregerat skolsystem som det svenska ger sämre resultat för alla. Sverige borde ändra skolvalet så att även om man kan välja skola, så ska inte segregerande mekanismer som kötid eller närhet vara det som sållar när fler elever väljer en skola än där finns platser. Kommunerna måste ges möjlighet att se till att barn med olika uppväxtvillkor går på samma skolor.

• förbjuda vinstintresse i friskolor. Vinstintresset leder fel. Dels får vi friskolor som försöker välja enklare och billigare elever och sedan har färre, yngre och sämre betalda lärare. Dels får vi friskolor som har segregation som själva affärsidén, och etablerar sig där de kan leva av föräldrars oro över att deras barn ska gå på en skola med barn som har det sämre ställt än de själva.

Det här kan vi ändra på. Lagförslag finns, eller är på väg fram. Jag tillsatte sådana utredningar. Så om bara S ger upp om att försvara kommunaliseringen och L ger upp om att försvara några riskkapitalister så skulle vi kunna få en bred politisk uppgörelse som sätter barnen först.

I väntan på den borde regeringen göra allt den kan för att stoppa nedskärningarna. Just som resultaten återhämtar sig efter investeringarna börjar nämligen kommunerna skära igen. De säger att de sparar, men det finns inga besparingar på skolan. Det blir alltid dyrare i andra ändan när eleverna inte får den tid de behöver.