Redan för ett år sedan skrev regeringen ett regleringsbrev till polisen där de bland annat slog fast att ”polismyndigheten ska förstärka arbetet med att verkställa avvisnings- och utvisningsbeslut i syfte att avsevärt öka andelen verkställda beslut”.

Vad detta innebär i praktiken har nu börjat visa sig. I förra veckan uppmärksammade Sydsvenskan att gränspolisen har skickat listor med hundratals namn på personer som ska utvisas till socialnämnderna. Listorna ska jämföras med socialregistret och alla uppgifter som kan ge ledtrådar om var personerna vistas ska lämnas ut till polisen. Dessutom förbjuds socialtjänsten att ta kontakt med de utpekade och informera om att polisen har begärt ut uppgifter om dem. Detta har hittills lett till att adresserna till nio papperslösa familjer har lämnats ut. Minst en familj har utvisats, en annan håller sig gömd i en stuga i skogen.

Det här är tragiskt ur många perspektiv. För det första skapar det en ännu större otrygghet hos tiotusentals människor som redan lever i ständig skräck för att tvingas återvända till den mardröm som de flytt ifrån. För det andra raserar det ett långvarigt arbete för att förbättra papperslösas sociala situation i Sverige. 2013 kom lagar som ger papperslösa rätt till ”vård som inte kan anstå” och barn rätt att gå i skolan. Samma år tog också Malmös kommunfullmäktige ett beslut om att papperslösa barn ska ha rätt till fullt försörjningsstöd. Ett liknande beslut fattades i Göteborg 2015. Detta är små men viktiga steg för att göra livet som papperslös något lättare att uthärda. Men hur många papperslösa kommer nu att våga sig till socialtjänsten, när risken för att bli gripen av gränspolisen ökar markant? För det tredje tvingas yrkesgrupper utföra jobb som de absolut inte vill eller känner sig bekväma med att göra. Socialtjänstens uppdrag är att ge alla människor rätten till ett drägligt liv, inte att vara polisens förlängda arm. På samma sätt är vårdpersonalens jobb att ge vård åt de människor som behöver det, inte att dela upp människor efter juridisk status.

I artikeln i Sydsvenskan säger Leif Fransson, operativt ansvarig för gränspolisen i region Syd, att ”detta är bara början” och ”det finns inga fredade zoner”. Det innebär, som jag tolkar det, att platser som tidigare har uppfattats som relativt trygga – som skolor, sjukhus, kyrkor och moskéer – när som helst kan bli föremål för polisrazzior. Leif Fransson säger förvisso att de aldrig kan ”verkställa” barn först och sen hämta föräldrarna, men detta innebär i princip bara att man först riktar in sig på att sätta föräldrarna i förvar innan man griper barnen.

Frågan är hur detta går ihop med regeringens uttalade ambition att göra Barnkonventionen till svensk lag. Där står bland annat att inga barn ska diskrimineras och att barns bästa alltid ska komma i främsta rummet. Som Anna Lundberg, forskare i mänskliga rättigheter vid Malmö högskola, kommenterar det så finns ”en uppenbar konflikt mellan barns rättigheter och statsmaktens intresse av att upprätthålla en reglerad eller begränsad invandring”.

Människor som flyr gör det nästan alltid för att de inte har något annat val. Så länge vi begränsar den fundamentala rättigheten att röra på sig kommer liknande intressekonflikter ständigt att uppstå. Det enda värdiga för ett solidariskt och rättvist samhälle vore att ge alla som söker sig hit på grund av krig eller förföljelse rätten att stanna. Det skulle kanske påverka levnadsstandarden en del, men det skulle i alla fall innebära att vi i framtiden skulle kunna se våra egna barn i ögonen och säga att vi gjorde vad vi kunde för de barn som flydde. Vore det inte värt det?