Sossarna var ju huvudfienden?

När jag växte upp på sjuttiotalet var socialdemokratin helt dominerande i landet. I kommunen där jag växte upp hade partiet över 60 procent, på andra bruksorter kunde siffran vara ännu högre.

Allt handlade om sossar. Det var sällan som partiet hade egen majoritet, men de kunde ändå segla fram som åtminstone stark minoritetsregering med stöd av VPK och centern. Som ung och kritisk nybliven vänsteridealist hängde jag med punkare, anarkister och syndikalister främst. För alla var sossarna huvudfienden. Det statsbärande partiet som hade så stora chanser att verkligen förändra samhället sågs som maktkåta svikare.

Men sett i historiens backspegel var det radikala tider i vårt land. Framför allt jämställdheten tog snabba, stora steg framåt vilket bland annat visade sig i föräldraförsäkringen som infördes 1974, i utbyggnaden av barnomsorgen och i att allt fler kvinnor kom ut på arbetsmarknaden.Inkomstskillnaderna var små, fattigdomen liten och människor fick det ständigt lite bättre. Det fanns stora problem, trots att homosexualitet slutade beteckna det som sjukdom under sjuttiotalet stod det länge i läroböcker att det var en psykisk störning att dras till personer av sitt eget kön. Människor med psykisk ohälsa och andra funktionsnedsättningar behandlades styvmoderligt, hamnade på institution fortare än kvickt.

Den sociala rörligheten var liten. Få ungdomar från arbetarklassen fick möjligheten att studera vidare. Samhället byggde på en korporativistisk syn där de olika delarna samarbetade om ett gemensamt mål, vilket inte ligger särskilt långt från fascism, som vi ivrigt påpekade.

Vi var arga och kritiska som så många andra unga generationer, men egentligen var de inhemska problemen rätt små. Vi satt fastskruvade i en tungfotad blandekonomi som i själva verket var strängt kapitalistisk, men staten fungerade utjämnande, stödde svaga grupper och var framför allt solidarisk. Helt okej på många sätt. Kasst på många andra.

Dagens sossar däremot är ingen människas fiende. De agerar som ett slags minsta gemensam nämnare-parti. Pilska hundar som parar sig med vad och vem som helst. Ideologiskt är det omöjligt att definiera partiets nya stil, men de har totalt tappat kontakten med sitt socialistiska förflutna. Vilket visar sig tydligt i att fackförbunden börjar tappa intresset för dem och istället vänder sig till V.

Inte fackmedlemmarna däremot. De röstar i allt större utsträckning på SD. Och där ligger det stora problemet. Socialdemokratin har inte bara gjort sig själva onödiga, frivilligt släppt initiativet i samhället, de har lämnat så pass mycket av det som en gång var socialdemokrati bakom sig att det som är kvar är sämre än borgerlig politik på många sätt.

Att ge upp något av solidaritet är vackert. Att ge upp nåt för att nån annan ska bli rik är anskrämligt. Och det är där partiet är i dag, lystet fjäskande för ett folk som inte längre tror på dem och för en kapitalism som inte bryr sig det minsta om dem. Jag har länge trott att partiet är på väg att gå under och att en radikalisering är nödvändig för att de ska hitta tillbaka till sina väljargrupper.

Men det parti jag ser nu? Behövs det egentligen?

Jag lutar åt ett nej.