Trehundra år framåt i tiden förbereder sig mänskligheten för att fly från jorden. Företaget Himmelska friden styr Mellansverige på entreprenad och nästan alla bor i deras inglasade städer. Freddy är en av dem som lever utanför, hon driver ett slags värdshus och när Nisse, Ida och Harriet hamnar i framtiden kommer de dit. Läs åttonde avsnittet av Xpan-projektet!
Här hittar du förra avsnittet, och här kan du läsa från början.
Nisse låg och vände och vred på sig i en hängmatta i en före detta butikslokal vid Rågsveds torg. Lokaler med väggar och tak användes för övernattning, hade Freddy förklarat. De som färdades med infran ville ibland ta en paus från sitt ständigt uppkopplade, ständigt kontrollerade liv, och det kunde de göra här. På golvet låg en randig matta och väggarna var målade i mörkrött. I hörnen hängde ledslingor, vilket måste betyda att det fanns el, trots allt.
I morgon skulle han fråga om det. Telefonen hade bara nio procents laddning kvar, den drog mycket batteri när han spelade in, för att inte tala om när han filmade. Men han hade inte filmat ännu, bara tagit några stillbilder där man såg en eld och Freddy som kisade mot röken så man inte såg hennes osannolikt ljusblå ögon mot den bruna hyn. En mutation, kanske. Vackert i alla fall.
Framtiden. Trehundra år in i framtiden. Att han inte hade tänkt på det från början istället för ”en parallell verklighet”. Ett reportage från framtiden var en sååå mycket bättre idé än att intervjua psykonauter. Det var ju trots allt bara ett gäng killar som hade sina egna huvuden som kaleidoskop. En formulering att spara och komma ihåg om han någonsin skulle vilja förolämpa en psykonaut. Fast det skulle han nog inte.
Den sista laddningen i mobilen använde han till att skriva upp frågor som han skulle försöka få svar på nästa dag.
1. laddning
2. biljetter till infran
3. id-band – hur får man tag på dem?
4. valuta, betalningsmedel
5. Varför hoppade Freddy av? Be henne berätta, spela in!
Sen blundade han, drog filten över huvudet och flyttade runt kroppen i hängmattan. Ingenting passade den, jeansen satt åt och strumporna var blöta, men filten kliade så han ville inte ha den på bara huden. Ledslingorna lyste igenom ögonlocken och han hittade ingen kontakt att dra ur.
Till slut tog han lyktan med sig och gick ut. Det regnade, men Freddy satt på en pall under markisen med knäna uppdragna till hakan och ena armen lindad om dem. I den andra handen höll hon något som såg ut och luktade som en joint.
– Hej, sa Nisse.
– Hej, kan du inte sova?
– Nä, jag har svårt att sova på nya ställen. Och det blev så mycket att tänka på.
– Mm. Är det din familj som är med?
– Nej. Jag är praktikant på en tidning, Ida är min handledare och Harriet är hennes barnbarn.
Han visste inte om ”praktikant” och ”tidning” betydde något längre. Hon fick väl fråga om hon undrade, men det gjorde hon inte. Hon nickade och räckte honom jointen. Den smakade präriebrand men fick något oroligt inom honom att stillna.
– Din familj då? Är de kvar i Xpan-staden?
– Ja, allihop utom Ante. Vill du se?
Det ville han. Hon gick in och hämtade en läsplatta och visade. På en gruppbild stod hela familjen framför ett vitt hus med avrundade former mot en blå bakgrund. Tre tonåringar och två mammor, sommarklädda och glada, utom Freddy som såg tämligen tjurig ut.
– De liknar inte dig. Är du adopterad?
Frågan kanske var oartig, men det var så uppenbart: alla utom Freddy hade rakt hår och ljus hy. Den ena kvinnan var knubbig och hade lite asiatiska drag, som om någon i släkten kom från Sydostasien. Den andra påminde en del om Agnetha Fältskog.
– Nej, jag är en genskyddsklon, sa hon.
– En vad?
– Mina biologiska föräldrar tillhörde en grupp, ett folk, som troligen var de första människorna i Norden. De såg ut som jag. Antes päron tillhörde nåt annat sånt där urfolk. En forskargrupp fick anslag för att ta fram embryon ur gener från några gamla ben, och sen var det nån som tyckte att det skulle bli barn också. Så vi kom till och planterades in i olika kvinnor. Det där är Ante, sa hon och pekade på en kille som gjorde ett V-tecken med fingrarna.
– Den tredje, då?
– Lillasyrran. Hon är ingen klon, hon är en riktig människa.
Nisse funderade på om Freddy var neandertalare, men avstod från att fråga. Istället frågade han varför hon såg så allvarlig ut när de andra log.
– Jag var väl i en besvärlig ålder, sa hon och började rulla en joint till. Vi var fyra genskyddsbarn. Normalt sett levde vi i den här inglasade staden, Xpan 7. Men forskargruppen ville se vad som hände om vi kom ut i naturen. Om vi var bättre anpassade till den än andra. Så vi fick göra en utflykt tillsammans med två vanliga ungdomar. Vi var ute en vecka, sov i tält och sovsäckar, gjorde upp eld, metade och plockade svamp. Förstår du, vi hade aldrig sett himlen! Eller en riktig eld! Vi hade sett det på virtu så klart, men inte känt lukten och rört vid trädstammarna och sett ekorrar.
– Wow, sa Nisse.
För några av ungdomarna hade upplevelsen förändrat hela livet. De lovade varandra att lämna sina Xpan-towns så fort som möjligt. Att aldrig, aldrig låta sig skjutas upp i någon satellit. En av dem var Freddy, en var Ante. Sen hade Freddy hatat sitt instängda liv och antagligen sett så där tjurig ut dagarna i ända, sa hon. Ante hade pluggat istället.
– Vilka var de andra?
– Det var Noor och Canberra. De bor här, Noor sköter tekniken och odlingarna och Canberra har hand om djuren.
– Hur gick det med studien? Var genskyddsbarnen bättre lämpade för att leva i naturen?
– Tror jag inte. De lade ner projektet. Någon kom på att ”om det skulle bli aktuellt att kolonisera befintliga planeter kommer förutsättningarna att kräva andra egenskaper än de som kan tänkas finnas hos de så kallade genskyddsbarnen”. Vilken överraskning.
Hon visade ett klipp där en trettonårig, djupt koncentrerad Freddy gjorde upp eld med flinta och fnöske.
– Tack för att jag fick se! Jag har lite bilder i den här – han höll upp mobilen – men den har laddat ur. Den behöver el.
– Åh, undrar just … Det borde finnas en laddningsstation i Antes labb. Jag ska se. Tänd den där så länge, sa hon och gav honom jointen.
Hon gled ner från pallen och gick in i huset. Nisse noterade att hon luktade får, gräs och brandrök och att hennes kängor såg hemgjorda ut. Träbottnar och grovt tyg, omlindat med remmar. Han öppnade lyktan och tände på den. Lite mer stillhet, lite yrsel. Och lite mer. När Freddy kom tillbaka satt Nisse och fnissade åt alltihop.
De gick in i restauranglokalen, som enligt Freddy användes när det var dåligt väder.
– Men en sån här skön kväll vill man ju sitta ute! Folk som kommer hit brukar stå mitt på torget och titta på stjärnhimlen. En del kommer fram och känner på elden. Om det snöar nån gång dansar de runt i snön. En del stannar ett par dagar och hjälper till med något. Ibland är de mest i vägen, men de får känna lite verklighet under fötterna.
En sån här skön kväll? Underkylt duggregn och småblåst? Okej … Nisse följde efter Freddy in i ett kaotiskt rum bredvid köket. På väggen fanns en tavla med olika portar för elektronik. De flesta kände han inte igen, men det fanns USB och det räckte.
– Ante samlar på sånt här. En Timebandit ska du till exempel kunna ladda i vilken tid som helst sen 1980-talet. Men du kommer inte att kunna kommunicera via den där grejen ändå.
– Nej, men skriva, fota och spela in. Om det är okej.
– Allt vad du vill! Men du, nu är det godnatt. Du kan sova med mig om du vill, sa hon och tog honom i handen.
Nisse hade just börjat inse hur gärna han ville det.
