Vilka är vanligt folk? Populister har länge krävt att politiker ska sluta vara ”politiskt korrekta” och ”lyssna på den tysta majoriteten”, och sedan fascismens nya framgångar – senast Trumps seger – upprepar allt fler: ”Vi måste ta människors oro på allvar.”

Men vilka är då dessa människor vars oro ska tas på allvar? Knappast alla oroliga. Klimataktivister som känner ångest för planetens framtid, föräldrar som oroar sig för sina barns LSS-stöd, judar och muslimer som känner oro för den växande fascismen, kvinnor som är rädda för mäns övergrepp, flyktingar som fruktar att utvisas. Alla dessa människor känner oro – men det är inte dessa som proffstyckarna åsyftar med sina krav på att ”ta oron på allvar”.

Nej, det ”vanliga folk” vars ”oro ska tas på allvar” är varken klimataktivister eller muslimer. Istället är det de som röstar på Trump och SD. Ofta kombineras dessa orosuppmaningar med felaktiga stereotyper om väljarna, som att de skulle vara fattig arbetarklass. (Trumps genomsnittsväljare tjänar mer än Clintons; i Sverige hade SD 2014 mindre stöd i arbetarklassen än utanför.) En bild av en ”tyst majoritet”, negativ till etablissemanget och människor på flykt, målas upp – även av etablissemanget själva, på ledarsidor och i partier. Och de få politiker som fortfarande står upp för mänskliga rättigheter anklagas för elitistisk ”politisk korrekthet”.

Denna verklighetsbild är falsk. Vad människor oroar sig över inom politiken är inte alls främst invandring. SOM-institutet vid Göteborgs universitet fastslog 2014 att svenskarna var mest oroade för miljöförstöring (48 procent), nynazism (47) och terrorism (46). Därefter följer en rad andra orosmoment, bland annat utrotning av växt- och djurarter (37) och korruption (31). Först på trettonde plats kom ökat antal flyktingar, som endast 29 procent var oroliga för. Siffrorna är ett par år gamla, men redan år 2014 pratades det mycket om invandring som ett orosmoment – medan frågor om biologisk mångfald och korruption var jämförelsevis osynliga.

Och även om oron för flyktingar skulle ha ökat måste vi ifrågasätta utgångspunkten. Oro är inte alltid relevant; 16 procent av svenskarna tror på spöken, men 0 procent av rikspolitikerna kräver spökåtgärder. Politisk oro uppkommer därtill inte spontant, utan skapas av politiker och media. Detta stöds av forskningen hösten 2015: i flyktingkrisens början – när krisen mest skildrades ur våra flyende medmänniskors perspektiv – nådde stödet för flyktingmottagande rekordhöga nivåer, samtidigt som Sverige tog emot fler än på länge. Först senare – när media och politiker börjat utmåla mottagandet som problem för Sverige – svängde folkets opinion; makthavarna skapade oro.

Och snabbt uppkom en ny ”politisk korrekthet”: i dag är det politiskt korrekta att vilja minska invandringen (över 88 procent i riksdagen har röstat så det senaste året). Allt fler exkluderas ur ”vanligt folk”. Vi antirasister måste nu omvandla icke-rasisters oro – för allt från klimat till fascism – till politisk kamp.