Jag läser Katarina Wennstams senaste bok, Flickan och skammen – en bok om samhällets syn på slampan, ett slags uppföljare till Flickan och skulden – en bok om samhällets syn på våldtäkt. Kopplingen mellan dessa ämnen är uppenbar och följs åt genom historien via den röda tråd som förkunnar att horor inte kan våldtas. Från berättelsen om hustrun på 1600-talet som blir utvisad ur staden efter att tre män brutit sig in i hennes hem, våldtagit henne, och till sitt försvar hävdat att en av dem redan haft sex med henne en gång tidigare och att hon således var en fallen kvinna som intet bättre förtjänade, till flickan i Bjästa som fick flytta 50 mil för att komma undan en hel bygds massiva försvar av en våldtäktsman. Det är inte längre ett lagbrott att ha sexuella förbindelser utanför äktenskap, men traditionen med det offentliga skamstraffet för kvinnor lever kvar och delas nu ut av en självrättfärdig social bödel.

Teknologin har flyttat skampålen från torgen till internet, och män delar utan att skämmas mobilinspelningar av sexuella övergrepp de begått. Inspelningar som i en rättegång fungerar som bevis på att brottet faktiskt har ägt rum och få samma män fällda, men som av offentligheten oftast tas emot som bevis på den utnyttjade flickans eller kvinnans brist på ärbarhet, på hennes slampighet. Hennes blottade blygd anses mer skamfull än männens kränkande av hennes integritet. Extra tydlig blir denna attityd i diskussioner om så kallad hämndporr, delande av nakna eller sexuella bilder utan samtycke från den som återfinns på bilderna, med eller utan hämnd som motivation. Alltid läggs skulden och skammen på kvinnorna och flickorna som utsatts och mycket lite på de som delar; kolla hennes selfies på instagram eller snapchat, hon bjuder ju ut sig själv – varför tog hon ens nakenbilder om hon inte ville att hela världen skulle se dem – varför var hon så dum att hon litade på en man?

Dubbelmoralen och de olika måttstockar med vilka vi mäter kvinnor och män är så uppenbart pinsam att det torde krävas rejäla skygglappar att inte uppmärksamma dem mer i ”världens mest jämställda land”. En slampa kan inte kränkas, en hora kan inte våldtas. Det kan vara enkelt att som vuxen skaka uppgivet på huvudet åt ungdomars brist på respekt för varandra, men detta är inget ungdomsproblem. De har lärt sig detta från oss vuxna, och det är vårt ansvar att ändra det.

Flickan och skammen. Jodå, jag skäms som fan. Över att det fortfarande är så här.