”Jag säger inte alltid vad jag tycker, men jag tycker alltid det jag säger” sjöng min bästa vän Steffe i en av alla låtar på en av alla de skivor vi spelade in tillsammans med vårt hardcoreband. Steffe, som tragiskt gick bort förra året, var en av de mest klarsynta och träffsäkra textförfattare jag träffat. Just här gastade han om vilket problem det innebär när den autentiska kommunikationen i ett samhälle upphör att fungera.

För man skulle kunna dra en rak linje mellan förmågan att tala med varandra och en möjlighet till politiskt handlade. Det var det Aristoteles menade när han gjorde en åtskillnad mellan familjen, där man enbart tog hänsyn till sig själv, och polis där alla män var jämlika. Det egna och det slutna möjliggör en personlig moral, men först när man balanserar denna med andra människors behov på den politiska arenan möjliggörs handling. Genom samtalet kunde riktning bestämmas genom synliggörande av olika perspektiv, istället för genom makt och våld.

Vad andra vill höra

I en del av skriften En literair anmeldelse från 1846 varnar Søren Kierkegaard för sin samtid som han menar är en samtid av självupptagenhet, skvaller och ett ”frånkopplat reflekterande”. Detta ständiga reflekterande jämnar ut såväl status som värden, allt som är kvalitativt. Allt är lika viktigt, och därmed blir inget viktigt alls.

Kierkegaard pekar ut dagspressen som förutsättningen för ett etablerande av ”Publikum”. Publikum består av allmänheten, den underförstådda allmänna meningen, men är inte summan av alla verkliga åsikter, är inte ett folk, inte en generation, inte samtiden, inte några bestämda människor alls, utan något annat. Något som snarare är en fantom, en ohygglig abstraktion, ett bländverk, en hägring. Något som lurar oss att bedriva vårt liv någonstans bortom stadsmiljöerna, i en mental hägring. Tidningarna får oss att anpassa oss efter en inbillad majoritet, vars åsikt ingen egentligen står bakom, vilket gör att ingen längre blir beredd att agera, att ta risker.

Robert Musils Mannen utan egenskaper är en bok som utspelar sig i Wien strax före det första av de stora krigen och skildrar slutskedet av den österrikisk-ungerska monarkin. Där beskriver Musil en huvudperson som menar att ”om det finns verklighetssinne måste det också finnas möjlighetssinne”. Och den möjlighetssinnade låser sig inte vid vad som har hänt eller måste hända, utan den anpassar sig till sin omvärld för att få ut det bästa av den. Det vill säga: han har så många egenskaper att de upphäver varandra. Musils huvudperson, till skillnad från Steffe, sa aldrig vad han menade utan alltid vad andra ville höra.

Objekt att manipulera

Den ultimata flykten undan ansvar, in i en värld där man ser både sig själv och andra som objekt att manipulera. Man byter ut samtal och relationer mot propaganda och polemik. Den som växer upp i en sådan värld lär sig att orden är till för lögner och hyckleri. Det säkraste resultatet av detta blir en speciell sorts cynism, den som innebär att inte tro på någon sanning alls oavsett hur mycket som talar för denna.

Eller så kan det leda till att vad som helst kan vara sant istället för att inget är det. I den nyligen utgivna boken This is not propaganda skriver Peter Pomerantsev om hur krig som förut var till för att ”vinna territorium” numera förs på helt andra sätt. Numera pågår krig i hemlighet, med desinformation och destabilisering från trollfabriker som medvetet bombarderar sina mål med felaktig information, halvsanningar och motsägelsefulla beskrivningar av verkligheten. Ett grepp som skapar en form av ”censur genom störningar” genom att utnyttja den egenskap som kanske gör oss mänskliga: dragningen till att hitta samband som hjälper oss att förstå världen, även där inga samband finns. Att alltid se ordning i kaos. När vi exponeras för så många olika och motsägelsefulla berättelser om verkligheten kan man fly in i sig själv och välja den sanning som passar. Vi blir på ytterligare ett sätt ”människorna utan egenskaper”.

Och även om den egna upplevelsen kan vara både viktig och renande, så kan den inte etablera vare sig en gemensam verklighet eller mening på egen hand. Och därmed förlorar vi vår möjlighet till politiskt handlade.

Enkelt vore att peka finger mot sociala medier eller mot de cyniska företag som använt dessa medier för att till exempel hjälpa Donald Trump till makten och att putta Storbritannien till att rösta sig ut ur EU. Men när vi ser samma sak upprepas genom den historien, såväl före internet som före flygblad, kan man ana att det vore dödfött att följa riktningen på dessa fingrar. Att det inte skulle vara lösningen på det verkliga problemet.

Makt och våld

När vi inte vågar eller vill uttrycka oss autentiskt i det gemensamma rummet tar vi stora risker att ständigt återgå till det som redan de gamla grekerna genom sitt polis försökte undvika, ett samhälle där handlande styrs av makt och våld istället för samtal och diskussion.

Som sporten ”Kalleboll” som spelades av seriefigurerna Kalle och Hobbe. Kalle tyckte att sporter var för hårt styrda av regler, varvid han uppfinner en egen sport där alla spelare när som helst får hitta på nya regler. Spelaren får själv bestämma om han berättar för de andra spelarna att den nya regeln gäller eller inte. Och varje match ”Kalleboll” bryter alltid ihop i våld.

För att röra sig framåt målmedvetet krävs att man känner sin omgivning. Vid en första anblick kan det synas som att detta begränsar hur man kan röra sig, men det är ändå en förutsättning. Det krävs att man tar andra människor och andra kulturer på allvar, att vi lyssnar ordentligt på vad andra menar. Men också att vi gör som Steffe och tar oss själva på allvar genom att säga det vi verkligen tycker. Det skaver och ger upphov till friktion, men det är den enda möjligheten för oss människor att skapa en rättvis och pålitlig värld.

Och det måste vi göra oavsett vilken informationsteknik som råkar dominera för tillfället.