Här hittar du förra avsnittet, och här kan du läsa från början.

Det var bisarrt, men det var vackert. Eldslågorna som bröts mot den svarta himlen, ruinerna kring det droppformade torget som skiftade i orange, den stora aspen som växte upp ur Icabutiken, de små träden som slog rot omkring Ammouris livs. Oasen verkade hålla öppet – uteservering en sen decemberkväll med duggregn? Och där! Där satt Harriet och Nisse under lyktorna som gungade i vinden. Alldeles hela. Ida blev varm i magen av lättnad. Även om det bara var en dröm.

De pratade med någon som stod vid elden. När hon kom närmare såg hon att det var en ung kvinna i stort förkläde och lång stickad tröja, antagligen innehavaren. Det var väl bara att gå fram, antog hon. Men innan hon kom sig för hade Harriet fått syn på henne och kommit springande.

– Farmor, farmor! ropade hon.

– Harriet!

– Vet du vad, hon heter Freddy och jag ska hjälpa henne att diska!

– Vad snällt, sa Ida.

– Vi ska diska vid elden!

Fontänen på torget användes som eldstad och Oasens markiser gick nästan ända fram till elden. I stolparna som höll upp dem hängde lyktor, gjorda av glasburkar upphängda i snören. Snyggt, Ida hade kunnat tänka sig att ha sådana i trädgården, om hon hade haft en trädgård. På kanterna kring fontänen, nej, eldstaden, stod några stora krukor och bredvid den låg en hög grenar och pinnar under en presenning.

Kvinnan med förklädet gick ut och in i restaurangen och hämtade disk på brickor, och sen vatten i en hink. Harriet tog Ida i handen och de gick fram till elden. Det var som om de var i varsin verklighet och inte visste vad de skulle säga. Ida ville fråga Harriet om allt var bra med henne, men det lät som något man frågar utan att veta för att man kanske inte har setts på länge. Egentligen behövde hon inte fråga. Här hände spännande saker och ingen hade gjort illa sig, alltså var det bra med Harriet.

– Vet du vad vi såg? sa Harriet.

– Nä.

– Ett tåg. Där uppe, sa hon och pekade.

– Aha, tunnelbanan?

– Ingen vanlig tunnelbana. Ett vitt litet tåg som lyste i mörkret.

– Ett spöktåg?

– Meh! Det finns inga spöken och inga spöktåg!

Freddy kom fram och torkade av händerna och hälsade. Ida tänkte att hon hade ett ovanligt utseende och ändå inte alls. Ett runt och trubbigt ansikte, lockigt, mörkt hår, mörk hy och ljusblå ögon. Men hon kanske hade färgade kontaktlinser eller var berber. Eller också befann de sig i en parallell verklighet där folk hade ljusblå ögon till mörkbrun hy. Det kanske var hon, Harriet och Nisse som såg exotiska ut.

– Så ni är de nya i stan, sa hon och log.

– Ja, precis, sa Ida fast hon hade bott i Rågsved i femton år.

– Jag heter Freddy och är typ värdshusvärd här. Ni har inte varit här förut?

– Jo, men nej. Jag bor här, alltså där uppe på andra sidan tunnelbanan.

– Tunnelbanan, okej. Vill du ha lite buljong?

– Ja tack, eller … finns det kaffe?

– Jag tror jag ska ha en burk, sa Freddy tveksamt.

– Om du har det så jättegärna.

– Fast jag vet inte var den finns och vi ska diska. Men du kan gå in och fråga Canberra. Ta en lykta från bordet.

Hon gick in i restaurangen, som var upplyst med lyktor och ledslingor. Det låg bildäck och plank på golvet men det fanns inga möbler, utom ett par gamla spelautomater som stod och lyste i ett hörn. På bardisken stod muggar och skålar och inifrån köket luktade det nybakat bröd. Hon tittade in, men det var ingen där. En stor vedspis mitt på golvet spred värme och ett orange ljus. Oranscht ljus, säger man, tänkte Ida, men det går ju inte att stava till. ”Orangt” hade hon sett, men det var -ge som bildade sje-ljudet, inte bara g. Brandgult passade ju, men hon hade alltid sagt orange – det var ju inte gult. Och varför, varför, varför kunde hon inte hålla sig till väsentligheterna? Svar: akut koffeinbrist.

Fråga Canberra. Men det fanns ingen där. Det stod arbetsbänkar av trä längs väggarna och på en bänk låg varma bröd inslagna i dukar. Över bänkarna fanns hyllor med burkar och byttor. Mjöl, gryn, salt, någon sorts fett, torkade örter, torkad svamp. Över spisen hängde mer svamp på tork. Men något kaffe såg hon inte till.

– Söker du nåt? sa en ljus röst bakom henne.

Hon snodde runt och där stod en man med ett likadant förkläde som Freddy hade. I halvmörkret hade hon kunnat ta honom för ett John Bauer-troll … han kanske var ett John Bauer-troll, vad visste hon?

– Kaffe, svarade hon. Freddy sa att jag skulle fråga Canberra, men det var ingen här.

– Men nu är jag här, sa Canberra.

Det var något med hans sätt att tala, något med vokalerna. En brytning, kanske, hur lät aboriginspråkens vokaler? Han letade fram en glasburk ur en låda under en arbetsbänk och gav henne den. I ljuset från en ledslinga läste hon på etiketten att den innehöll Himmelska fridens snabbkaffe med sista förbrukningsdag 69-05-någonting halvt utsuddat. Maj -69, gammal fin årgång, bara några år senare än hennes egen.

– Tack, kan jag ta vatten här? sa hon och pekade på en gryta.

– Gör det, sa han och räckte henne en mugg.

Det blev … tja, en mugg snabbkaffe. Lite styrfart i huvudet. Det kanske hade smakat bättre före maj -69, men det var okej.

– Ta burken, sa Canberra vänligt. Ingen annan gillar det.

Med kaffeburken i fickan gick hon ut och satte sig vid bordet hos Nisse, som satt och grejade med sin mobil. Satt tyst en stund och tittade på Harriet, som gnuggade skålar och muggar med hötussar i varmvatten från krukorna på fontänens kant. Eldstadens, inte fontänens. Hon såg ut att trivas. Som om det bästa med att komma till en annan dimension var att få lära sig ett nytt sätt att diska.

– Har du täckning här? frågade hon Nisse.

– Nej, sa han. Men det gör inget, jag spelar in. Det här är ju världens chans! Vem har en inspelning från en annan dimension på riktigt?

– En annan dimension, ja, antingen är det en dröm eller …

– Eller ett lajv, tänkte jag först. Du vet, levande rollspel.

– Ja, jag vet.

– Men Freddy lajvar inte. Och ett lajvområde som täcker så stor yta, du såg, det är mörkt så långt man kan se! Utom här på torget.

– Men om det är en dröm, vems dröm? Drömmer du att jag säger det här? Drömmer jag att jag pratar med dig?

– Ingen av er drömmer, sa Freddy, som kom förbi med en hink vatten till.

Hon satte ner hinken och ropade till Harriet att hon skulle komma snart.

– Är det inte Ante som har skickat er hit?

– Jag känner ingen Ante, sa Ida.

– Harriet säger att ni kom hit med en magisk synt. Jag tänkte att ni kunde ha fått den av Ante.

– Nej, hon hittade den ute.

– Det är väl den du har i ryggsäcken. Får jag se?

Synten stack upp ur Harriets lilla ryggsäck. Ida tog upp den och lade den på bordet och Freddy grep tag i den som om hon hade saknat den.

– Det är Antes maskin, sa hon. Det är den som briggisarna letar efter.

– Briggisarna?

– Harmonibrigaderna. Inte vet jag varför, men de var här hela kvällen och frågade efter Ante och den här. Vet ni vad det är?

– Nej, sa Ida och Nisse i kör.

Med nageln petade Freddy upp silvertejpen. Där satt en hel rad små luckor, varav hon öppnade två. Där inne satt reglage med siffror, som till åttasiffriga kodlås.

– Kolla vad det står här, sa hon och pekade på det ena reglaget.

Siffrorna bildade dagens datum, den fjärde december, och såvitt Ida kunde se ungefär det klockslag när det där som hade hänt borde ha hänt. Åttatiden på kvällen.

– Det är i dag, sa Ida.

– Nej, sa Freddy. Se här!

Det andra reglaget var inställt på samma datum och samma klockslag. Men trehundra år längre fram.

– Det här är i dag.

Här fortsätter Xpan-projektet.