I Sveriges folkomröstning om EU-medlemskap den 13 november 1994 blev det, som det hette i en statsvetenskaplig analys ett par år senare, ”ett knappt ja till EU”. 52,3 procent röstade ja, 46,8 procent nej, 0,9 procent blankt. Denna knappa ja-majoritet var en tillfällig avvikelse i en mångårig övervikt för nej-sidan, såväl före som efter folkomröstningen.

Ja – men nej

Inte förrän 2001 gick ja-sidan om nej-sidan, och detta med betydande reservation. 2003 röstade 55,91 procent nej till EMU och euro (mot 42,02 procent ja och 2,07 procent blanka). Och fortfarande i juni 2019 redovisade EU:s Eurobarometer att 60 procent av de svenska väljarna säger nej till EMU. Under debatten före EMU-omröstningen 2003 varnade Göran Persson för att ett nej skulle kunna ”fördröja” svensk övergång till euron ”ända tills 2013”! Men 2019 är EMU-debatten stendöd och även om en del grupper formellt är anhängare till EMU är det knappast någon som orkar ägna saken kraft och energi.

Samtidigt har svenskarnas uppfattning om EU-medlemskapet som sådant förändrats radikalt sedan 1990-talet: i dag är Sverige ett av EU:s mest EU-positiva länder. Enligt SCB i maj 2019 sa 61,9 procent ja till fortsatt EU-medlemskap, bara 13,3 procent sa nej medan 24,8 procent svarade ”vet ej”. Enligt EU:s  Europabarometer 5 augusti 2019 är svenskarna det EU-folk som har högst andel som anser att ”vår röst hörs i EU” – hela 86 procent tycker att Sverige lyckas påverka EU-politiken (vilket är ett gott betyg till bland annat Isabella Lövin, som profilerat sig genom att försöka utnyttja EU för radikal klimatpolitik).

Hur ska denna närmast schizofrena EU-inställning förklaras – alltså att Sverige nu överlag är ett av de mest EU-positiva EU-länderna, men samtidigt massivt negativt till något som många EU-politiker i andra länder betraktar som en av EUs grundbultar – EMU, med den gemensamma valutan?

Jag tror man kunde skönja detta redan i mitten av 1990-talet. I sin analys av folkomröstningen 1994 konstaterar Gilljam & Holmberg att det faktiskt rådde stor enighet i väljarkåren om förväntade konsekvenser av ett EU-medlemskap. Det skulle bli negativt för miljö, social trygghet, jämställdhet och nationell självständighet, däremot positivt för ekonomin, sysselsättningen, den militära säkerheten och påverkansmöjligheterna på EU.

Skillnaden låg inte i att folk gjorde helt olika bedömningar av ett EU-medlemskap utan att de hade olika prioriteringar. De som lade störst vikt på förhållanden som förväntades försämras röstade nej (bland annat en majoritet av kvinnorna), de som prioriterade sådant som förväntades förbättras röstade ja (bland annat en majoritet av männen).

En sådan i grunden rationell syn kan också skönjas i uppfattningen om vad som borde ske efter en eventuellt nej-seger. 82 procent av nej-röstarna ansåg att Sverige skulle fortsätta EU-samarbetet inom ramen för EES, vilket ju gjorde Sverige till medlem av den för svensk export så viktiga inre marknaden. Däremot skulle Sverige inom EES behålla betydligt större självständighet när det gällde bland annat miljö och social trygghet. (EES – Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, består av EU och Efta, utom Schweiz – alltså EU och Norge, Island och Liechtenstein. Sverige var, liksom Österrike och Finland, Efta-medlem under året före EU-inträdet, det vill säga medlem av EES).

EU går att ändra

Varför vill svenskarna då numera stanna i EU? Jag tror att det beror på de stora förändringarna i EU och omvärlden. EU växte i början av 2000-talet från 15 till 28 medlemmar plus fem officiella ansökarstater plus flera inofficiella. EU har blivit det helt dominerande samarbetsalternativet i Europa – och internationellt samarbete har svenska väljare alltid varit positiva till. Nu har de globala kriserna (klimat och miljö, fred, migration  etcetera), vuxit till sådana proportioner att all fler anser att det krävs betydligt mer av förpliktande internationellt samarbete för att mänsklighetens gemensamma utmaningar ska kunna lösas. Samtidigt vill svenska väljare bevara så mycket som möjligt av nationell suveränitet när det gäller vardagsekonomi och välfärdsbygge, alltså nej till EMU.

Frågan är: Hur ska vi komma från dagens EU, som fortfarande präglas av traditionell produktivistisk tillväxtideologi och militaristiska supermaktsdrömmar, till ett framtids-EU som eftersträvar en helt ny, rödgrön typ av global ledarroll?

En del menar att EU är ett hopplöst fall, att Sverige bör följa Storbritannien ur ur EU = svexit. Jag tror inte på det. När rödgröna i Sverige i slutet av 1990-talet överlag var EU-motståndare och till och med krävde utträde handlade det ju inte om isolationistiska drömmar om återgång till forna tiders avskärmade nationalstat, utan om förhoppningar om att kunna bygga internationellt samarbete på en annan, mer rödgrön, grundval än EU-systemet.

Brexit-ideologerna i Storbritannien tycks sakna fräscht framtidsalternativ, snarare tycks de föreställa sig en pånyttfödelse av brittisk världskolonialism med Storbritannien som gammaldags militär supermakt. Risken tycks påtaglig att de istället splittrar United Kingdom och blir kvar med ett isolerat och maktlöst mini-England. Nej, brexit är absolut inget efterföljansvärt exempel för Sverige, särskilt inte om man tror på behovet av en global grön omställning.

Men EU går inte att ändra, heter det ibland från Folkrörelsen Nej till EU. Det är inte korrekt. Sedan grundandet har EU (före detta EEC och EG) bytt grundlag ett tiotal gånger. Bara sedan Sverige blev medlem har tre stora fördragsändringar skett: Amsterdamföredraget (1999), Nicefördraget (2003) och Lissabonfördraget (2009). Förvisso har bara en mindre del av dessa fördragsändringar gått i rödgrön riktning, till exempel genom starkare ställning för det folkvalda EU-parlamentet och mer av miljö- och klimatomsorg i EU:s målsättningar. Men i princip är EU möjligt att förändra, även om det är svårt. Det kräver dock politisk kamp, men det är inget unikt för EU. Politisk kamp för att uppnå rödgröna mål krävs på alla nivåer, också i Sveriges riksdag, i regioner och kommuner.

Progressiva ändamål

De äldre generationerna minns EU-motståndet som en progressiv, rödgrön rörelse. De allra flesta gröna och röda partier har startat som EU-motståndare, medan EU-entusiasmen länge var en typisk högerborgerlig företeelse. Det var naturligt eftersom ursprungs-EU helt präglades av marknadsliberala, näringslivsvänliga värderingar. Som Tage Erlander fastslog i sin argumentering mot svenskt EU-medlemskap i sitt berömda Metalltal 1961, var dåtidens EU ett hot mot det mesta som socialdemokraterna stod för. Fortfarande fanns fog för det synsättet 1994 (även om S bytte linje redan 1989). Men i dag är läget ett helt annat. Därför är det logiskt att MP övergav kravet på EU-utträde 2008 och att V tycks på väg åt samma håll ett drygt årtionde senare. Istället domineras EU-motståndet i hela Europa i dag av nationalkonservativa, främlingsfientliga och isolationistiska partier som tvärtemot den rödgröna internationalismen vill dra sig ur det gemensamma, globala ansvarstagandet.

I dag arbetar de flesta rödgröna inom EU intensivt med att inom ramen för existerande EU-grundlag utnyttja EU för progressiva, rödgröna ändamål, till exempel en radikal klimatpolitik. Samtidigt finns grupper som vill stärka EU, men knappast i rödgrön riktning, utan snarare för att göra EU till en traditionell militär supermakt.

Hur bör rödgröna då agera? Kanske är det dags att noga studera en liten skrift som nyligen utgavs i Frankrike av Thomas Piketty med flera, om en förnyelse av EU. Piketty & co hävdar att EU i viss mån i praktiken genom stabilitetspakten med mera efter finanskrisen 2008 skapade en sorts regering – men med helt felaktig inriktning, en ”regering” som präglas av ”brist på demokratisk styrning” och en felaktig prioritering av budget- och finanspolitik, vilket negativt drabbar kampen mot ojämlikhet och omställningen till en ekologiskt och socialt hållbar modell.

Det som krävs, menar Piketty & co, är en större och grönare EU-budget som tas fram under betydligt mer demokratiska former. Det räcker inte, som många rödgröna EU-federalister brukar kräva, att ge det folkvalda EU-parlamentet starkare ställning inom EU-systemet. För att verklig demokratisk legitimitet ska skapas måste de nationella parlamenten dras in. Därför bör en ny europeisk församling skapas, som ska bestå av 80 procent nationella parlamentariker och 20 procent EU-parlamentariker. En sådan församling skulle demokratiskt kunna hantera en mer än fördubblad EU-budget (från 1,1 procent av BNP till 4 procent), delvis finansierad genom gemensamma skatter, som skulle kunna bli ett verksamt verktyg för grön omställning och social utjämning.

Viktigt verktyg

Men skulle ett sådant EU då inte i praktiken bli den centralstyrda förbundsstat som alla rödgröna gräsrotsdemokrater bävar inför? Jo och nej. Faktum är ju att världens existerande förbundsstater ser helt olika ut, från USA via Indien till Tyskland (som alltså är en förbundsstat som skulle bli en delstat i en ny förbundsstat). EU är faktiskt, som EU-ideologerna ofta påstår, en helt ny statsrättslig skapelse, annorlunda än klassiska statsförbund eller förbundsstater. Därför tror jag det är fullt möjlig att omvandla EU till en struktur som tillåter långtgående lokal, regional och nationell demokrati samtidigt som unionen växer till en sorts rödgrön, besluts- och handlingskraftig ”supermakt” för kamp mot klimat- och miljökrisen.

En seriös rödgrön prövning av Piketty & co:s tankegångar skulle anknyta till den svenska väljarkårens ”schizofrena” EU-inställning: mer och starkare EU, men inom begränsade och relevanta områden. Sverige har haft en tendens att ligga lågt och/eller bromsa i samband med EU:s fördragsändringar. Det har förstås varit motiverat för att stoppa gammaldags stormaktsfederalism. Men det räcker inte i den oundvikliga debatten om EU:s framtid efter brexit. EU är ett alldeles för stort och viktigt verktyg för att inte utnyttjas för rödgröna ändamål. Lätt blir det inte. Men något vettigt alternativ till att försöka kan jag inte se.